Då det hugger i hjärta och själ

...då är det lika bra att hugga i. Praktiska saker och arrangemang.

Före jag gör det, några konstateranden om senaste veckas asdåliga resultat: jag känner mig fullständigt icke-fungerande, som kropp, som kvinna. Skuldkänslorna är enorma, skammen likaså - att misslyckas är något jag inte tar särskilt lätt på - att misslyckas med något såhär stort är svårt.

Det blir liksom ännu svårare av att arrangemangen nu var så strålande, det känns som om det bara är jag som kan få två fina embryon att förtvina, dö och försvinna. Att det inte finns något jag kan göra "för att uppnå bättre resultat" förvärrar situationen, det finns inget jag kan göra för att späka mig själv till högre prestation.

Det är klart att jag sörjer det skedda. Jag har gråtit oceaner. Jag befinner mig på stället där det är så svart och allt känns så onödigt. Men, min man sörjer det här djupare än jag gör. Hans sorg är så mycket tyngre än min egen, jag tycker att det är tyngre att känna hans sorg än att bära min egen.

En sak är klar - vi kan inte längre hålla det här för oss själva. Vi måste berätta om det här, hela situationen åt någon, annars blir spiralen, den nedåtgående, för brant. Se, där, en ny tanke.

Jag sysselsätter mig mig med praktiska saker, att hugga i brukar hjälpa. Jag plockar upp adoptionsprocessen igen, jag står fortfarande i ruta 1 - jakten på ett läkarintyg fortsätter. Jag skall prata med akupunktören. Jag skall boka tid för efterträff med min IVF-läkare.

Blödningen, beviset för ett misslyckande, är i full gång. Den gör ont som fan.