Inte bra.

I tisdags, då läkarintyget jag fått inte stämde, insåg jag att tokigheten inte är långt borta. Ett av programmen på datorn vägrade starta, det resulterade i att jag satt och hamrade på tangentbordet, med knytnävarna. Jag försökte riva bort tangenterna, kände ett starkt behov av att kasta saker omkring mig.

Igår gick jag till posten för att skicka iväg adoptionspappren. Det var sent, jag var trött och bar på två tunga väskor. Det var 25 personer före mig i kö. Efter att ha väntat i några minuter kände jag en enorm lust att bara börja skrika. Alternativt lägga mig ner på golvet och bara gråta.

Träffade min finaste lilla ponny idag, återseendet efter två veckor var varmt och glatt. En varm hästmule mot örat känns som balsam för själen.

Gränsen mellan tokig och normal är försvinnande liten.