The only way is up.

Har tillbringat ett hektiskt veckoslut på landsvägen och på landsbygden.

Lördagen spenderade jag i mina farföräldrars trakter, det sista arbetet med att få fastigheterna sålda är nu gjort - om en vecka borde detta moment i livet vara över. Sen är det bara att invänta döden, vi tar hand om resten av egendomen då.

Efter fastighetsaffärer i den ena avkroken åkte vi hem till mina svärföräldrar. Under vår semesterresa, minusresan, beslöt vi oss för att berätta för min mans föräldrar om vår barnlöshet, om våra behandlingar och om resterna av vårt liv. Vi hade inte slagit fast när vi berättar, men, på lördagkväll, under min mans och mitt bastubadande bestämde vi oss för att gå upp till huvudstugan och berätta allt. Rubbet.

Det här är, var en verkligt hård nöt för min man att knäcka. Ännu i bastun grät han oceaner och sade att han inte är redo att berätta ännu. Att det senaste minuset är för nära, att han inte klarar av att göra sin föräldrar besvikna eller ledsna.

Men, vi berättade i alla fall, enligt mig är det ändå mest en fråga om min man och mig - för resten som får veta så är det mer en fråga om att få se delar av vår verklighet. Det är klart att de "utomstående" som får veta, kan uppleva de både som tungt och sorgligt. Vem vet, för en del känns det kanske inte alls...

För min del handlar det mest om att inte behöva leva i en lögn längre. Ju längre tiden lider, desto mer märker jag att jag dragit mig undan, både släkt och vänner. Främst på grund av att jag upplever att jag, i och med att jag inte berättar hela sanningen, för dem alla bakom ljuset. Det är så bakvänt, att inte ens nämna det enda man tänker på.

"Ja, nu är det såhär att vi inte får barn, vi har försökt i två år. Det är det enda jag och vi tänker på och talar om. Det har kört vårt förhållande ut på väldigt hal is. Så, jag är deprimerad, äh, vi är det båda två. Ja, jag har upphört göra allt som är kul, jag har stängt av hela mitt sociala liv och ja, är du mamma eller på väg att bli mamma eller ens har möjligheten att bli mamma så vill jag helst inte ha något med dig att göra. Jag är avundsjuk på dig, jag är rädd för dig och jag föraktar dig. Om jag borde ta till flaskan? Jo, men jag dricker inget, tack skall du ha. Tänk om jag var gravid? Inget vin och sprit nej. Jo, du har rätt - det är inte den enda förändringen i mig. Nej, jag är inte längre den person jag var före det här. Barnlösheten."

Nej, det är lättare att stanna hemma.

Men, nu då vi var ute på turné, så passade vi på att berätta allt för mina svärföräldrar. Främst för att de skall få veta. Också för att vi skall få lasta av lite.

De, svärföräldrarna tyckte att det kändes bra att få veta. De har undrat, inte vågat fråga. De hoppas - så där som man tror innan man vet - att det skall gå snabbt framåt. De ser fram emot ett barnbarn - också ett som inte bär deras eller våra gener.

Det kändes bra att berätta. Nu är vi inte så ensamma längre. Jag hoppas att det att vi berättat skall lätta på trycket över min mans bröst.