Ska vi bubbla?

Ska vi bubbla? Det frågade min fantastiska, underbara, systerdotter mig igår. Ska vi bubbla? Vi bubblade, det innebar att vi satt på terassen, med tårna i gräset och blåste såpbubblor.

Vi bubblade.

Kärlek bubblade också. I systerns familj ingår också systerson, vars gudmor jag är. Han är så pass liten än, att det ända som bubblar på honom är rumpan och dregelbubblorna.

Barnen är underbara, det jag känner för dem är outsinlig kärlek.

Barnen har kommit till världen mer eller mindre helt och hållet under den tid som i mitt liv betecknas som "den barnlösa perioden" - och de är alltså tätt förknippade med något så efterlängtat och älskat också för mig. Därför är det otroligt skönt att veta att mitt förhållande till just dehär barnen är så rent och fyllt av stor, varm kärlek. Att det aldrig förekommit en enda svart tanke i förhållande till just dem. Ja, annat än att jag och min man skämtat om att vi kunde stjäla (se tidigare författad lista) barnen.

Jag har två systrar, båda står mig otroligt nära. Jag har mer eller mindre uppfostrat dem... Nu i vuxen ålder är kontakten inte tät, men otroligt intensiv och nära då vi är tillsammans. Jag har aldrig berättat för dem vad min man och jag håller på med, vilket har lett till att det känts som om jag fört dem bakom ljuset, ljugit för dem under en lång, lång tid.

Igår fick min syster veta. Vi satt och åt på kvällen, efter att barnen gått och lagt sig. Min syster pratade på om hur innerligt lycklig hon är över sina barn, hur svårt det måste vara för dem som aldrig får uppleva detta. Som min syster sade - "för det verkar som om det är så många som har svårt att få barn nuförtiden" - och det var då det liksom bara sakta bubblade ur mig.

Att jag är en av dem. Att vi har försökt i flera år. Att det är orsaken till varför jag "flyter bort" med jämna mellanrum. Att deras barn aldrig har varit "borträknade från våra barn".

Åh. Min finaste, minsta lilla systeryster. Hennes stora blå översvämmade av tårar och hennes sonika konstaterande; nu kommer jag att ställa tusen och tusen åter frågor.

Så, hon frågade. Jag svarade.

Jag berättade och hon lyssnade.

Och plötsligt var vi en till i familjen som vet, det känns bra. Det känns hemskt att det är fler som hoppas och håller tummar, men det känns fint att det finns fler som önskar mig och oss allt gott.

Min syster, finaste systern, en av dem med den naturliga, fantastiska förmågan att bli gravid utan att veta hur svårt det egentligen är, medgav att hon inte har någon aning om hur det egentligen fungerar. Sådär då man "bara blir gravid" och framför allt inte hur man blir gravid med a little help from my very expensive friends. Men, det sade hon - och nej, jag tar henne inte på orden, jag vet inte ens om jag är intresserad, om det är möjligt eller ej - att hon gör vad som helst för att vi skall bli med bebis. Vad som helst.

Nej, jag tänker INTE stjäla hennes barn.

Men det är en hisnande tanke.

I väntan på framtiden, så nöjer jag mig att bubbla. Åka i en bubbla av kärlek.

Mina varmaste tankar går också idag till Tingeling - modigaste, finaste. Jag hoppas att Tingeling snartsnart skall få åka i en bubbla av lycka.

Jag är, precis som alla andra som följer med Tingeling, oerhört berörd av de senaste händelserna i Tingelings liv. Jag tror att det som ristar så djupa känslomässiga spår i mig, i Tingelings historia, är det att Tingeling inte bara beskriver, utan tvingas uppleva det som är det som skrämmer mig mest av allt i hela stora världen.

Att det jag önskar mig mest av allt, att jag aldrig, aldrig kommer att få uppleva det.

Därför vill jag tacka dig också här, Tingeling, tack! Tack för att du delar ditt liv med mig, tack för att du får mig att också komma ihåg att leva det andra livet. Det liv som eventuellt inte innehåller mitt barn. Tack Tingeling, jag önskar dig all lycka, kärlek och värme i ditt nya liv.