Det är inte mycket, men kanske något?

Iklädd ett par rätt oanvända sommarskor, fick jag väldigt stora skavsår på hälarna under arbetsdagen. Mitt gnälliga jag gick omkring och småmuttrade över det här också då jag gick från jobbet. Samtidigt som jag steg utanför dörren stötte jag på en man som satt i rullstol.

Det känns som en kinesisk eller annan klyscha ihopklämd i en mening, men det var lite av ett "skall jag gnälla, han skulle säkert vara glad om han hade chansen att att få skoskav"...

Det kunde gå att appellera på tusen och en andra saker i mitt liv?

Jag skrev ett mail till en väninna igår, en väninna som försökte nå mig i början av maj. I början av maj då vi just fått reda på att den andra IVF:n hade misslyckats. Jag har haft dåligt samvete över att jag negligerat henne så, hon är verkligt fin och jag saknar henne. Men - å, så fult det låter att säga MEN - det är hon som lyckades med bedriften att få en finfin dotter som ett resultat av en trasig kondom och ett dagen-efter-piller och en inbokad aborttid. Så, det har tagit mig emot. Igår skrev jag då ett mail till henne, en kort beskrivning av vad som hänt, eller inte hänt, under det här året - jag skrev och grät och grät och skrev. Det utkristalliserades på något sätt, att det som gjorde och gör så ont är det att jag hela tiden väntar på att mitt liv skall börja.

Jag vet att det inte är så, men jag har på något sätt lyckats kapsla in mig i en tro på att "bara jag blir gravid", "bara jag kommer igång med att vänta mitt barn, "bara jag får ett barn" - ja, då kommer jag att komma igång med mitt liv igen.

Vad då inte är så? För mig är det just så.

Inser själv att det inte är hållbart. Resultatet av att gå och vänta på, önska sig något som man - eller jag - aldrig kommer att få, det är högst antagligen ustökt bitterhet.

Det finns stunder då jag redan är bitter. Jag vill undvika total och fortsatt bitterhet.

Det är en av orsakerna till att jag skrev mailet till min vän, som jag också skrev i mailet "skall det vara så här sorgligt, är det säkert bra att umgås med så fina människor som möjligt under tiden".

Adoptionen, den eventuella adoptionen, poppar upp igen. Läste under semestern en artikel om en farförälder som gått genom eld och helvete för att få vårdnaden av sina barnbarn, tvisten hade varit ohemul och ful. Efter en utgång som kan kallas "seger" - både för farföräldern och för barnbarnen - hade den här kvinnan bara en sak hon ville förmedla. "Visa aldrig dina känslor för myndigheterna" - det var hennes bud till oss alla.

The shittiest year ever, the ongoing one.

Det här är, utan tvekan, det eländigaste året någonsin i detta sorgliga, medelålders liv. Jag tycker väldigt, väldigt illa om detta pågående, urusla år 2008.

Dålig årgång, satsa inga pengar på mig, Argentina.

Det känns som om jag hade strössel i huvudet. Ett fragment jag funderat på idag är om jag eventuellt hade det lättare om jag trodde på något, på Gud, på ett liv efter detta, på ett "du får det du förtjänar"? Skulle det vara lättare då? Skulle det kännas skönt att kunna skylla på Gud? Skulle jag bli gladare av att tro att jag i mitt nästa liv kommer att yngla av mig så att de understa barnen kommer i kläm? Och vad fasiken - få det jag förtjänar? Jag vill veta vilket brott jag begått innan jag bestraffades på detta viset - och, varför fick jag inte välja straff? Livstid känns nättupp som ett glättigt alternativ just nu.

Om jag nu - i det riktiga livet - tror eller inte tror på något, nej, jag är väl mer en pragmatisk fatalist. Jag har ändå väldigt svårt att, känslomässigt, finna mig i att det var så här det skulle gå i mitt liv.

Jag skall inte stå här och kasta yxor i sjön, det ovan författade är bara ett bevis på strösslet.

En sak till, då jag nu är igång. Jag vet att det är svårt att bemöta andras sorg, men, jag lovar härmed att följande gång någon mig närstående drabbas av olycka eller sorg, att jag mer än en gång kommer att fråga om det finns något jag kan göra eller säga eller valfritt alternativ. Jag skall åtmistone försöka finnas till.

Jag är så otroligt ensam med allt det här. Närmast känns alla ni, alla ni här. Fina ni.

Snipp, snapp snut, så var semestern slut.

Tillbaka på jobb. Som jag under några veckor - tydligen, såg fram emot att återkomma till jobbet med min lilla, glada hemlighet. Jag märker det nu, att jag är besviken över att jag kommer tillbaka som den tråkiga, vanliga ogravida människa jag är. Ruta 1. Ruta 1. Ruta 1.

I de mest otänkbara situationer märker jag att jag delar in mitt "just nu", mitt liv, i ett "före" och ett "efter". Nuförtiden dessutom i version 1 och i version 2. Av missfallen då...

Jag är för vidskeplig för att vara sann, mitt första missfall inleddes (usch, inleddes låter lite väl pompöst?) på inget mindre ställe än I.K.E.A - efter det har jag inte satt min fot i det varuhuset. Jag kommer alltid att förknippa minuset på den andra IVF:ens färskförsök till stället vi semestrade på då jag testade. Det här andra missfallet, jag vet inte riktigt vad jag förknippar det med just nu - min semester kanske?

Inledningen på det här året, 2008, har varit tung. Sommaren, i synnerhet sommarsemester år 2008 har varit otroligt onödig. Egentligen kan året inte bli mycket sämre än det är just nu? Fint, då borde det ju blott kunna bli bättre?

Väl tillbaka på jobb, en av medarbetarna är gravid. Hon vet inte om att jag vet om det och hon lyckas gå omkring och se sådär saligt hemlighetsfull ut - så där som jag också ville se ut då jag kom tillbaka.

...och ja, vad skall man, jag egentligen svara på frågan "hur var din semester, då?"

Den här bloggen och den här skribenten, de är verkligen astråkiga och gnälliga just nu. Så fort jag hittar min krage skall jag rycka i den.

Resterna, det som finns kvar.

Ja, det är alltså frågan om ett tidigt missfall. I livmodern syntes absolut ingenting. Jag såg det direkt då UL-staven fördes in, vid orden "det här är då livmodern" visste jag att det var kört - dött lopp så att säga. Den chocken, den var tyvärr större för min man. Han ville inte tro att det var sant, han frågade vår IVF-doktor om det fanns någon möjlighet att diagnosen "intet" var fel.

Nej, inte en chans i världen.

Också IVF-doktorn verkade nedstämd under besöket, förståeligt. Att sitta och skratta och säga att det inte kan bli värre, det hade nog inte suttit speciellt bra. Men, fortfarande, att det ens varit ett plus - det skall anses vara en positiv sak.

Det tyckte jag själv också. FÖRE besöket hos IVF-doktorn. Nu EFTER, jag vet inte riktigt vad jag skall tycka?

Pragmatikern i mig tycker att det att testet var positivt, det var ett tecken på att delar åtminstone kan lyckas. Men, nu med besvikelsens beska kalk i mun, just nu skulle åtminstone semestern varit lättare, mindre stressfylld, utan det falska skitplusset.

Dagarna efter ultraljudet har varit hemska och väldigt konstiga. Den första natten låg jag vaken och visste att jag aldrig kommer att bli mamma. Inte på det sätt jag primärt vågat hoppas på. En kall, metallisk, knivskarp medvetenhet om just detta. Den fyller mig, totalt, den vetskapen, den skräcken.

Vetskapen - den jag inte, om jag tänker med huvudet, kan ha någon aning om - har lett till att den synliga jag tar det här mycket lättare än jag egentligen gör. Osynliga jag, tankeversionen av mig, tar det här mycket hårt. Hårdare än tidigare.

Jag kan inte läsa de textmeddelanden på min telefon som kom som svar på mitt korta meddelande om att allt skitit sig. Jag kan inte läsa kommentarerna på mitt förra inlägg utan att börja gråta. Låtar på radio får ögonen på mig att tåras. En lång, varm blick av min man kräver kraftansträngningar för att jag inte skall upplösas.

Å andra sidan, med metallsmak i mun; det - vad det än är - är på väg ut ur mig. Det gör, fysiskt, helvetiskt ont och resultatet ser för vidrigt ut. Stora, fasta, delar kommer ur mig. Det är oerhört äckligt och, samtidigt en lättnad. Lite av ett "rinn ut, rinn ut då sabla skitmisslyckande". I all min ilska, en känsla av att just så här äckligt och vidrigt skall det vara.

En del av mig vill rena min kropp. Den delen av mig vill "städa templet" - övergå till ett skenheligt liv med gröna växter som drivkraft och bränsle. Samma version av mig tycker att akupunktur, rent leverne och sunda vanor kanske kan hjälpa till?

Hah. Den andra versionen av mig, den vill supa skallen av mig, är ej heller främmande för ett ytterst osunt liv som en skön bestraffning för att det kommer att gå åt helvete i alla fall. Ett bittert "skit i det då".

Jag vet inte vilken av bilderna som leder just nu. Jag är blott ytterst medveten om att det är väldigt lite jag kan göra för att något skall ens lite mer som jag önskar.

Jävla skitliv. Jävla skit. Jävlar.

Visshet. Som gör ont.

Ingen bebis. Inga bebisar. Ingen Ture. Ingen Frank.

En tom, jävla livmoder.

Den sista dagen i ovisshet.

Det sägs att det värsta som finns är ovissheten. Nu, kvällen innan det första - förhoppningsvis inte det sista - ultraljudet är jag benägen att inte hålla med. Det är lite som med testandet då i början av juli, det kändes som om det skulle ha varit lättare att bara fortsätta inte veta.

Det är inte speciellt fullvuxet, dock, att sätta huvudet i sanden och inte ta reda på. Så, jag ringde min klinik idag och fick en tid tills i morgon. Först försökte kvinnan i receptionen sig på ett litet "det är verkligen knökfullt, jag kommer inte att få dig att rymmas in" - redan då kände jag hur det knöt sig i magen och det var med en ytterst liten, pipig stämma, jag fick ur mig att "hon lovade faktiskt (märkväl det barnsliga ordvalet) att hon skulle ta emot mig i morgon, oavsett hur upptagen hon var".

Under tiden receptionisten undersökte tidtabellerna noggrannare märkte jag hur jag radade upp alla mina äss som jag har på hand; jag har faktiskt (där var det på väg igen) haft en massa blödningar, hela min semester har faktiskt (ja, ni märker...) gått åt till att vara hysterisk, jag tänker FAKTISKT komma dit vad än du säger.

Jag behövde inte använda mina äss, hon hittade en liten lucka uti vilken jag tydligen passade.

Så, mina reaktioner under det korta telefonsamtalet avslöjade mig nog - jag har ett ganska stort behov av att få veta. I morgon vet jag.

I denna sista stund av skön ovisshet har alla tankar dubbla slut, vi har ett presentkort vi borde använda. Går det bra i morgon använder vi det. Går det dåligt skippar vi det. Om det går bra i morgon åker vi till stugan. Går det dåligt stannar vi hemma.

Om inte om vore och om blott alternativ "bra" var det enda gällande.

Tidigare idag, lite - en underdrift - halsstarriga tittade jag och min man på varandra och konstaterade att det har varit ett plus åtminstone fram till senaste torsdag då jag testade än en gång. Före återinförsel av Frank och Ture (o, högt efterlängtade små nissar!) var vi båda mer eller mindre skeptiska.

Vi trodde inte att eskimåbebisarna skulle klara av att tina. Vi trodde inte att eskimåerna skulle fästa. Tron på att det var någon vits, att vi någonsin ens skulle få ett plus på stickan, var väldigt, väldigt liten.

Och det var ett plus, det har varit det många gånger sedan det första testet. Det, i sig, är en mycket positiv överraskning. Ett steg i rätt riktning.

Jag måste lova mig själv att komma ihåg det precis hela dagen i morgon. Att det ibland kan gå bättre än man tror, till och med för mig.

Saker som sker...

...då vi är tre som försöker göra barn.

Min man. Som jag skrivit i tidigare inlägg här på bloggen, efter misslyckanden och i väntrummen, är min man inte den mest kommunikativa känsloexplosionen alla gånger.

Under tiden vi försökte barnalstra på egen hand, nu efter IVF-misslyckanden och under de långa vänteperioderna har jag känt mig väldigt ensam. Det jag upplever har känts tyngst av allt är att jag faktiskt inte kan veta hur min man känner sig - jag kan bara ha mina aningar. Det har lett till att jag har försökt få honom att prata, jag har försökt få honom att ställa ut alla sina skelett och största farhågor. Jag måste erkänna att jag också, otaliga gånger, har frågat om att han står ut med mig, också om det bara kommer att vara en familjefråga om oss två...

I och med att min man inte känner sig som mest bekväm då vi vi gymnastiserar verbalt, samtidigt som jag inte står ut med just den här barnlöshetstystnaden, har vi haft svårt att nå varandra - som bara kvinna och man. Det har varit barnlöshetsjag och barnlöshetshan.

Det har funnits stunder då jag inte trott att vi kommer att ro i land det här.

Nu. Just i kväll är han på konsert med sina vänner, meningen var att jag skulle gå jag också, men, jag valde att stanna hemma i och med att vi hade ståplats, och - han bad mig hålla honom uppdaterad gällande mitt mående också under tiden han är borta. Jag vet, det är inte klokt att vi båda är så uppjagade över situationen, men, det känns också fint att se att han är aktiv nu. Han är delaktig - om inte annat så är jag inte ensam med min oro. Vi delar den, oron.

Jag hoppas innerligt att vi skall dela en graviditet och en väntan på barn så småningom.

Så, det finns sol i elände.

Äh, det låter litet nu. Det ser lite skamfilat ut i text. Som om min man var en odåga alla de gånger jag inte ligger på gränsen till missfall. Så är det inte alls, han är den finaste av alla, men - det har varit tungt. Tungt för mig och tungt för honom. Därför känns det så fint att vi känns så nära varandra just nu.

Mitt liv i ett gummiband.

Det känns som om jag är fastspänd i ett gummiband. Så fort jag tillåter mig att slappna av, "går framåt", dras jag tillbaka som av ett jättelikt gummiband.

Så här har det sett ut i ett par veckor nu:

testar +, flytningar dag 2 och 3, lugnt dag 4, blödning dag 5, lugnt i en vecka, blödning igen dag 13.

Idag är det dag 14 efter det positiva beskedet.

Jag tror att jag är ytterst påverkad av det missfall jag gått genom. än mer är jag påverkad av de två senaste årens arbete för att få se det efterlängtade plusset. Jag inser att det är de två senaste åren som gör att jag är så uppriven av de två senaste veckorna. Det jag går genom just nu måste vara definitionen av "så nära, men så långt borta".

Det är också tack vare de två senaste åren som jag tror att jag står ut med livet just nu.

Jag är en av dem. Testmissbrukarna.

Jag fick ingen ro. Jag testade en gång till. Halv fem på eftermiddagen, med X antal toabesök och X liter inmundigad vätska (nej, ingen sprit...) så beslöt jag mig för att testa ändå.

Medveten om att jag är den typen som lätt analyserar en blå nyans, både styrka och snabbhet hur länge som helst, så tog jag risken.

Det är fortfarande ett klart och tydligt OCH snabbt plus. Jag ids inte gå in på nyanserna på färgen blå - det orkar jag inte ens själv med just nu.

Det är ett plus.

Jag är tacksam.

Skogsskövlingen fortsätter...

Det är inte många timmar jag har varit vaken, men jag kan lova att jag säkert varit på toaletten 10 gånger redan. Min toaneuros är verkligen inte av denna världen.

Äckelrapporten just nu lyder; det rinner Lugesteron ur mig. Jag tror att det är det enda som rinner ur mig?

Jag har faktiskt ingen aning.

Men, chocken från början av veckan har lagt sig, inga färskblodiga flytningar har skådats efter det. (Det är skrämmande att skriva just de orden, var gång jag försökt slappna av ens för en liten stund så känns det som om "något" kommer och river upp mig ur den vilan...)

Det är helt galet, men det känns som om det är bäst att gå på helspänn hela tiden - då borde ju inget kunna överrumpla mig. Är övertygad om att det inte är hälsosamt för mig eller för någon annan, men jag vågar inte slappna av.

En och en halv vecka till VUL. Dagarna segar sig fram. Jag tror det här är första gången jag önskar att dagarna under min semester skulle gå att avverka i snabbare takt.

På tal om semester förresten, sällan att jag varit så här urlakad efter en semester? Nu skall jag inte förhasta mig - det är ett par veckor kvar av den lediga tiden ännu. Jag kanske går över den osynliga gränsen och börjar dregla, totalt lealös? Det finns stunder då den känslan inte känns helt jättedistant.

Förlossningsdröm

Jag drömde att jag födde i natt.

Förlossningen var hur enkel som helst - det första som kom ut, ja, det kommer jag inte ens ihåg vad det var. Men, det andra jag fick ur mig var en katt! En fullvuxen katt! Inte helt olik en av katterna här hemma.

Min man var lite bestört emedan jag var lite stolt i alla fall - jag hade ju fått något levande ur mig ...

Min IVF-doktor kom också in i rummet och det enda hon kunde säga, var "det här är verkligen vidrigt."

Så ur följande går det att utläsa: det dubbla i det hela. Min stora förkärlek för djur. Min vilja att ändå imponera lite, lite på min man och mycket på min IVF-doktor.

Fortfarande, jag är inte klok och blir inte klok på mig själv.

Jag har ingen aning om i vilken ruta jag står.

Finaste, snällaste, mest omtänksamma blogg- och också ödessystrar. Tack för omtanken - igen.

Måndagens blödning återkom inte. Flytningarna är, också de, just nu, frånvarande. Det är nuläget. Om nuläget fortsätter, om det inte sker någon drastisk förändring åt något håll, tänker jag invänta ultraljudet som är planerat att genomföras om två veckor. Det finns ju inget jag egentligen kan göra, annat än vänta. Om två veckor så skall det eventuellt gå att skönja något - eller så ej.

Ja, det är inte så att jag dansar gladpolka runt huset - ingen graviditetsglädjesyra här inte. Jag är innerligt glad, lycklig och lyckligt överraskad över att jag fick se ett plus på graviditetstestet - men, denna första vecka har varit en sådan berg- och dalbana av känslor mest i moll. Vi får se hur det känns efter ultrat. Just nu lägger jag mitt hopp i att det första ultrat kanske inte skall behöva vara det sista.

Under tiden jag beskådar vattnet stilla flyta under bron kan jag inte låta bli att förundras över "vanliga människors" förhållningssätt till sina graviditeter. Kändisar i vecka 8 släpar blivande mormor med på kvällstidningens pärmbild, firandet inleder köpkalaset redan i vecka 6, namnet är bestämt direkt efter ett plus på stickan och så vidare och så vidare...

Jag fattar inte hur de vågar?

Kanske ödet inte spelar roll eller spratt i vanliga människors liv? Eller, så är det just så man, jag (as in underlig människa) också borde reagera?

Dagarna efter det positiva beskedet har varit oerhört tunga. Att denna obeskrivligt lyckliga nyhet direkt kopplades till en så tung skräck och ångest är sorgligt. Jag vet att det inte är bra för mig eller någon annat att häcka under ett svart moln som detta, men, vad gör man?

Jo, man hoppas att det skall lätta.

Ruta 0?

Jag inser att jag inte borde gjort det, segervisst konstaterat att det andra graviditetstestet visade starkare plus än det första, att jag inte borde ha dragit ett suck av lättnad så snabbt som jag gjorde det.

Jag förde min man till jobbet idag, så pass tidigt att jag gick och lade mig för att sova några timmar då jag återvände hem. Jag drömde en av de obehagliga drömmarna jag ofta drömmer då jag somnar om - i den här versionen vällde det fram tjockt, mörkt blod i mängder ur mig. Den första känslan i drömmen var det totala fallet in i totalt mörker. Den andra känslan var - förstås - outsinlig lättnad - jag insåg att jag drömde.

Det är därför det var så förkrossande att gå på toaletten - i det vakna och verkliga livet - för att inse att avtrycket på toapappret var ett rosagenomskinligt klet. Som nu har övergått till ett rätt rejält rostbrunt - det ser alldeles ut som det brukar då mens är i antågande.

Fan också.

Jag vet det fortfarande, att det kan finnas rester som skall ut av det som inte skall finnas kvar, att det kan handla om en osäker slemhinna, att det till och med kan komma rikliga blödningar - och att det ändå kan resultera i alldeles underbara bebisar.

Men, med en skärande oro i magen - hur skall man kunna urskilja mensont då hela kroppen skriker av psykisk smärta? - och ett regelbundet hysteriskt checkande av trosan - är det det så otroligt svårt att inte kasta in yxan just nu.

Nu börjar jag tydligen gråta också. Att det här skall vara så otroligt orättvist hårt och jävligt.

Ruta 1 - med nöd och näppe?

Jag vet inte hur många gånger jag försökt tugga och svälja ner mitt hjärta. Det, hjärtat, har bytt plats - det sitter i halsgropen.

Ruta 1 - beskedet om att jag är gravid - hann bli precis ett dygn gammalt innan orosmolnen hade samlats och bosatt sig ovanför mitt huvud. Inte bara de "vanliga" orosmolnen - utan också de helt faktiska bevisen, som, som alltid går att finna i ett använt trosskydd...

Fredagen inleddes och fortsatte ända in i gårdagens förmiddag med gråbruna flytningar. Absolut just bara det, men det var absolut tillräckligt för att få mig stopptokig av oro. Så, nu har jag skövlat en hel skog bara för att jag torkat mig - förlåt - med sisådär 15 minuters mellanrum.

Jag vet att det kan höra till. Att det egentligen inte är något att oroa sig för. Men, oroat mig, det är precis det jag har gjort i två dygn.

Idag har det lugnat ner sig, det lilla som fanns att få lugnt i byxan på mig. Trosfriden och ett nytt graviditetstest - med ett tydligare plus än i torsdags - gör att jag kan njuta och vara glad en stund.

Jag är gravid, just nu i alla fall.

Ultraljud om dryga två veckor - för tillfället är det den milstolpe jag försöker fokusera blicken på.

Ruta 1.

Tack, tack käraste, finaste, sötaste systrar som steg upp och applåderade det hett efterlängtade plustecknet i går. Tack!

Det känns ofattbart, helt otroligt att jag fick vara med om ens det. Den enkla, men samtidigt otroligt svåra proceduren med kissandet på stickan. Helt ärligt, jag har trott att den enda gången det skulle hända mig var under missfallet år 2006. Att jag aldrig mer skulle få se ett plus träda fram.

Ändå hände det. Jag kissade på stickan och pluset gick att skönja nästan direkt. Då gick jag ut ur badrummet, jag tyckte att inbillningen blev för stor att beskåda. Jag gick tillbaka och det syntes fortfarande! Efter det kom också min man och tittade - han trodde inte heller att det ögat såg stämde.

Men, ett plus är det - fortfarande. Också på stickan. Jo, jag vet, man skall inte titta och resultatet gäller inte längre, men jag kommer att dyrka den där stickan en lånd tid framöver.

Jag är här! I ruta 1! Den ruta som för de flesta "där ute" är så lätt att nå, det är ju bara en fråga om ett naturligt sätt att fortplanta sig. Men, ruta 1 har för mig - säkert för många andra av oss "här inne" - känts så otroligt svår att nå.

Jag kan inte tro att min näsa räckte upp. Att Ture och / eller Frank har lyft upp mig på det här trappsteget. Trappsteget där en väg utstakad "graviditet" är mer möjlig än då man står nedanför och längtar.

Tänk om...

Tänk om det lyckas. Tänk om det skulle gå vägen. Tänk om.

Jag är otroligt salig över att barnalstringsguden lät detta hända. Jag prisar varje sekund av detta tillstånd. Jag är otroligt glad.

Detta till trots - oron hugger i mig. Den gräver stora hål i mig. På ett "tänk om" går det tio stycken "tänk om det inte"... Jag kommer att få nackspärr av att stirra mig själv i trosan. Största skräcken är att allt skall rinna ur mig. Det jag och vi varit med om tidigare gör att vi har svårt att vara knasglada, min man och jag.

Jag sov mycket oroligt i natt. Drömde att jag redan förlorat både Ture och Frank. Orsaken till det positiva resultatet var blott det fatum att Frank orkat fästa för en kort stund, bara för att åka ut igen.

Jag vill så innerligt att det här skall gå vägen! Skulle min skuld till världsalltet inte växa, så skulle jag glupskt dessutom önska att både Frank och Ture skulle ha valt att bo kvar. Men, jag skall inte gapa över mycket... Huvudsaken är att någon bor och växer och mår så bra som möjligt i min livmoder.

Än en gång, tack. Tack för stöd, empati och komp. I med- och motvind. Ni är de finaste.

Om det här går vägen, om slutresultatet blir det jag hoppas att det skall bli - då lovar jag att den dagen liten (eller små) är tillräckligt stor, skall h*n / de, få ta del av resan "hur jag blev jag". Ni spelar en otroligt stor roll i det här och jag vill att liten (små) skall få veta hur många det är och var som önskade miraklet (miraklen) väl komme.

Jag är underbart glad över att det var jag som lyckades den här gången, men, jag hoppas innerligt att ni - som också längtar - kommer med mig. Gärna så fort som möjligt. Stilen är fri!

Det är i brösten det sitter.

Ja, Thibb. Du har rätt. Det sitter i brösten! Alla ni som hejade på hyresgästerna, ni har rätt.

Det är ett plus.

DET ÄR ETT PLUS!

Tusen och en tankar. Vita glada fluffiga moln och lite grå och mörka moln.

Just nu är det bara en sak som gäller - jag är gravid. Just nu är just jag gravid.

Det känns helt tokigt. På ett tokigt bra sätt.

Byta skiva, byta kanal?

Jösses.

Jag önskar att det fungerade så, att någon faktiskt kunde komma och byta tankeskiva i mitt huvud. Nu har skivan, betitlad "jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej", snurrat så många varv att jag håller på att bli (?) snurrig.

Känslokasten är tvära just nu. Samtidigt som tankarna åker överhastighet i mitt huvud är jag själv, det som finns så att andra ser det, fullständigt handlingsförlamad.

Jag får absolut inget gjort.

Puka och trumpet. Jag inleder min semester idag, har just fått gjort det allra sista - tror jag. Jag lägger till ett ytterligt tecken på min kommande medelålder då jag upptäckte att jag byter radiokanal; nu då sommaren är här, den börjar förstås samtidigt som jag inleder min semester, byter jag kanal. Till den kanal som det lyssnades på då jag var liten. Under de ohemult långa och soliga somrarna vid havet som aldrig tycks komma åter.

På tal om sommar och semester, en av mina innersta och hetaste drömmar daterade (2007 och) 2008 är att jag skall få glida in på jobbet efter semestern som en gravid kvinna. Inte för att det skulle förändra något, det är ju inte så att jag skulle rusa in på jobbet och skrika "jag skall ha barn!" direkt i augusti - men, det skulle ge mig delar av min ryggrad tillbaka, det skulle bredda mitt fokus. Hur tokigt det än låter.

Det känns nästan skamligt att skriva ner den drömmen. Den känns - också idag - så avlägsen att jag är nästan övertygad om att barnalstringsguden skakar på huvudet åt min dröm.

Struts kunde vara ett alternativ nu. Ner med det oborstade, förvirrade huvudet i sanden bara, det enda som syns är en stjärt. I sisådär nio månader.

Hur rubriksätter jag?

Jag har ingen aning om hur jag skall rubriksätta, det är tusen och små och ännu mindre tankar som åker korståg i mitt huvud.

Tack för alla optimistiska och fina kommentarer i mitt förra inlägg - jag hoppas verkligen att det är ni som har rätt och jag som har mindre rätt! Det är en osalig tur att "det här" inte är fråga om ett spel på lotto eller en frågesport av typen flest rätt vinner - jag har ingen aning om i vilken korg mina ägg ligger. Hah! För en gångs skull en mening uti vilken den gamla dängan faktiskt sitter! Jag hoppas förstås att hyresgästerna verkligen inte har gått i regression och återgått till stadiet som ägg...

Testdag 1 i morgon - testdag 2 på torsdag. Jag tror att jag kommer att satsa på att få allt avklarat först på dag två. Testdag 1 ter sig tämligen onödig just nu, jag tror att jag, som den gamla räv jag är, kan hålla mig. Satsa inga pengar dock - jag är rätt odisciplinerad också då ingen ser mig.

En snabbkoll på kroppen (en så gammal räv är jag inte, att jag inte skulle kroppsvisitera mig själv...) meddelar följande: svaga antydningar till illamående oberoende av klockan (inbillning skulle jag tro). Trötthet (jag inleder semestern så småningom och ser verkligen fram emot den). Onda bröst (helt ny spelare på plan för denna gång, jag inser att det är hormonellt men välkomnar det onda ändå). Mensvärk (som jag känt av i ett par dagar redan, av typen "kommer och går", värken anlände lite tidigt för att vara just min mensvärk).

Så. Så ser det ut och känns i min kroppshydda idag.

Invigd i situationen är också nu min andra syster. Så nu är det en rätt lång lista på personer som inväntar resultat. Arbetskompis. Svärföräldrar. Två systrar och deras män. Min man. Bloggläsare. Och så jag.

De som är nya i situationen är så fruktansvärt gulliga - på sätt och vis - i sin övertygelse. "Ja, men nu då ni blir behandlade kommer det nog att gå bra". Egentligen vill jag bara gosa in mig i deras naivitet och hålla med. För tredje gången.

Min man. Ja. Tecknen är de samma som tidigare. Han är nedstämd redan nu. Aldrig att han en gladgök varit, men nu, nu satsar han på att vara nere redan före resultat. Vem vet? Det kanske är strategiskt helt rätt?

Och så bloggvännerna, finaste. Som vet att det inte alls behöver gå bra, trots att jag är behandlad. Bloggvännerna, som ändå tror och hoppas. Finaste ni.

Ja, jag. Jag försöker - som det går att utläsa också i denna text - ta så lätt som möjligt på det hela. Bara för att jag vet hur tungt jag har tagit allt det andra då jag suttit med resultat på hand.

Just nu är jag glad över att jag inte behöver veta ännu på ett par dagar. Tanken på att inte testa alls är fortfarande överdrivet lockande.