Den sista dagen i ovisshet.

Det sägs att det värsta som finns är ovissheten. Nu, kvällen innan det första - förhoppningsvis inte det sista - ultraljudet är jag benägen att inte hålla med. Det är lite som med testandet då i början av juli, det kändes som om det skulle ha varit lättare att bara fortsätta inte veta.

Det är inte speciellt fullvuxet, dock, att sätta huvudet i sanden och inte ta reda på. Så, jag ringde min klinik idag och fick en tid tills i morgon. Först försökte kvinnan i receptionen sig på ett litet "det är verkligen knökfullt, jag kommer inte att få dig att rymmas in" - redan då kände jag hur det knöt sig i magen och det var med en ytterst liten, pipig stämma, jag fick ur mig att "hon lovade faktiskt (märkväl det barnsliga ordvalet) att hon skulle ta emot mig i morgon, oavsett hur upptagen hon var".

Under tiden receptionisten undersökte tidtabellerna noggrannare märkte jag hur jag radade upp alla mina äss som jag har på hand; jag har faktiskt (där var det på väg igen) haft en massa blödningar, hela min semester har faktiskt (ja, ni märker...) gått åt till att vara hysterisk, jag tänker FAKTISKT komma dit vad än du säger.

Jag behövde inte använda mina äss, hon hittade en liten lucka uti vilken jag tydligen passade.

Så, mina reaktioner under det korta telefonsamtalet avslöjade mig nog - jag har ett ganska stort behov av att få veta. I morgon vet jag.

I denna sista stund av skön ovisshet har alla tankar dubbla slut, vi har ett presentkort vi borde använda. Går det bra i morgon använder vi det. Går det dåligt skippar vi det. Om det går bra i morgon åker vi till stugan. Går det dåligt stannar vi hemma.

Om inte om vore och om blott alternativ "bra" var det enda gällande.

Tidigare idag, lite - en underdrift - halsstarriga tittade jag och min man på varandra och konstaterade att det har varit ett plus åtminstone fram till senaste torsdag då jag testade än en gång. Före återinförsel av Frank och Ture (o, högt efterlängtade små nissar!) var vi båda mer eller mindre skeptiska.

Vi trodde inte att eskimåbebisarna skulle klara av att tina. Vi trodde inte att eskimåerna skulle fästa. Tron på att det var någon vits, att vi någonsin ens skulle få ett plus på stickan, var väldigt, väldigt liten.

Och det var ett plus, det har varit det många gånger sedan det första testet. Det, i sig, är en mycket positiv överraskning. Ett steg i rätt riktning.

Jag måste lova mig själv att komma ihåg det precis hela dagen i morgon. Att det ibland kan gå bättre än man tror, till och med för mig.