Jag fick ett långt svar av min vän. Hon hade anat sig till hur det ligger till. Som så ofta efter att man vågat ta steget ut ur skuggan, får jag höra att jag inte är den enda människan i detta universum med denna olägenhet. Det här på ett mycket fint sätt, påståendet att jag och vin inte är ensamma.
Till skillnad från just detta andra par i samma situation, så vill jag inte avskärma mig från varken vänner eller verklighet. Jag erkänner nu att jag gjort det, till och med längre än vad dehär behandlingarna har pågått.
Jag låter måhända stursk, men det gryr något i mig. Ett litet "skärp dig nu, du måste leva i denna väntan på döden".
Ett led i detta liv kunde, eller borde vara, att ta ett tag om min kropp. Den har fått frodas fritt under hela detta år - och nu både syns och känns det. Rumban med uppbyggandet av ägg, äggplock och återinförsel, ruvartider och till och med en släng av en graviditet har lett till att jag verkligen har varit försiktig med att röra på mig. Det har inte varit så mycket ett beslut, mer har det handlat om ett emotionellt lås i både tanke och själ - det har känts dåligt att röra på mig.
Nu känns det dåligt att jag inte gjort det. Jag känner och ser verkligen att jag tillåtit mig "det lilla extra" under sju månaders tid. Som en jämförelse, jag har gått upp tio kilo under dehär behandlingarna. För tre år sedan vägde jag 20 kilo mindre än jag gör nu.
Jag tänker inte börja banta, nej. Bantning kan i mitt fall gå för långt, medveten om de dubbla riskerna, är det inte ens något jag tänker på, att banta. Men, det finns en längtan efter ett lite sunt liv och normalt leverne.
Det är inte mycket, men ett steg i rätt riktning i alla fall.
Signaturen "74 kilo kärlek"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag undrar så hur du fick fatt i den grodden? Alltså "skärp-dig"-grodden. Hur bär man sig åt? Ligger det i ens personlighet? Jag behöver också en, var (hur) hittar man den? Ett inspirerande inlägg, väckte tankar hos mig! Hoppas din grodd växer sig stor och stark /Miljas (uppfylld av panikkänsla av att hålla på att "missa" livet, missa att leva)
Jag hörde på Nils Simonsson (hjärnkirurg) på Sommar för nån vecka sen. Han brukade fråga folk om de tror att man kan tänka sig sjuk. De flesta brukade svara ja. Kan man då tänka sig frisk frågade han sen. Det var inte så många som sa ja. Men han trodde det. Visst - man kan inte tänka bort svåra sjukdomar (tror jag iaf), men jag tror att "skärp-dig-grodden" finns inom en. Man kan plocka fram den om man vill. Man kan välja att inte bli bitter och sur och arg och arg-arg-arg. Det vore lätt att bli arg-arg-arg, men vilket liv får man då?
Jag är glad att du har hittat ett steg ut till "livet" igen. På nåt sätt måste vi nog (skriver vi för det gäller mig själv med) se till att komma ut i livet igen. Att välja att leva trots att det finns en stor saknad. Om vi inte lever så kommer fler saker att saknas och när vi väl inser det är det för sent. Kram
Det låter som om du fått en släng av samma uppenbarelse som jag fick tidigare i sommar. Bakom en "skärp dig" tanke finns ju en "allt kommer att ordna sig till slut" tanke. Annars hade man aldrig orkat ta tag i det. Det är en fin balansgång mellan låta sig själv sörja och grotta ner sig. Men av någon anledning känner man oftast när det räcker, och det känner kanske du nu. Men det stämmer verkligen att det börjar i huvudet, för har man bara bestämt sig där så mår man genast mycket bättre. Kroppen är underbart tålig och flexibel och kommer att svara på dina tilltal så småningom.
Kram på dig!
Skicka en kommentar