Finaste, snällaste, mest omtänksamma blogg- och också ödessystrar. Tack för omtanken - igen.
Måndagens blödning återkom inte. Flytningarna är, också de, just nu, frånvarande. Det är nuläget. Om nuläget fortsätter, om det inte sker någon drastisk förändring åt något håll, tänker jag invänta ultraljudet som är planerat att genomföras om två veckor. Det finns ju inget jag egentligen kan göra, annat än vänta. Om två veckor så skall det eventuellt gå att skönja något - eller så ej.
Ja, det är inte så att jag dansar gladpolka runt huset - ingen graviditetsglädjesyra här inte. Jag är innerligt glad, lycklig och lyckligt överraskad över att jag fick se ett plus på graviditetstestet - men, denna första vecka har varit en sådan berg- och dalbana av känslor mest i moll. Vi får se hur det känns efter ultrat. Just nu lägger jag mitt hopp i att det första ultrat kanske inte skall behöva vara det sista.
Under tiden jag beskådar vattnet stilla flyta under bron kan jag inte låta bli att förundras över "vanliga människors" förhållningssätt till sina graviditeter. Kändisar i vecka 8 släpar blivande mormor med på kvällstidningens pärmbild, firandet inleder köpkalaset redan i vecka 6, namnet är bestämt direkt efter ett plus på stickan och så vidare och så vidare...
Jag fattar inte hur de vågar?
Kanske ödet inte spelar roll eller spratt i vanliga människors liv? Eller, så är det just så man, jag (as in underlig människa) också borde reagera?
Dagarna efter det positiva beskedet har varit oerhört tunga. Att denna obeskrivligt lyckliga nyhet direkt kopplades till en så tung skräck och ångest är sorgligt. Jag vet att det inte är bra för mig eller någon annat att häcka under ett svart moln som detta, men, vad gör man?
Jo, man hoppas att det skall lätta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det är inte lätt att efter en sån resa som du gjort glädjas fullt ut. Det är för mycket som kan gå fel, men jag tror att Frank och/eller Ture finns kvar i dig och mår finemang! Kram
Jag vet ju inte hur det känns, men känner jag mig själv rätt så kommer jag bli likadan den dagen jag ev. får ett plus. Jag har redan nu börjat noja över allt som kan gå snett, antar att man blir "skadad" av barnlösheten, för det verkar som att alla känner likadant!
Jag förundras också över "vanliga" gravidisar som vågar basunera ut det till höger och vänster direkt efter plusset... jag kommer nog vara hemlig så länge det går.
Håller tummarna för att tiden ska gå fort till ert UL och att allt ska se finfint ut!
Kram
Skönt att höra att det inte blöder. Det låter bra. Hoppas så att det går vägen!
Kram! Anna-Bell
Å vad jag hoppas att allt ska gå bra och så skönt att det i alla fall inte kommer blod!
Jag förstår, även om jag inte upplevt det själv, vilken ångest det måste vara. Glädjen och lättnaden är säkert långt borta, TROTS plusset. Hur ska man kunna börja tro att det går vägen när man har en så tung resa bakom sig.
Vad gäller kändisarna håller jag med dig. Antar att du avser Linda Lampenius? Herregud, hon är i andra månaden och tutar ut det i pressen! OTROLIGT!!
Och "vi har försökt läääänge"... hur länge har dom känt varandra??
Suck.
Men kram till dig. Och alla tummar!
Underbart att höra! Jag håller tummarna allt vad jag kan att ultraljudet går bra och resten också.
Katarina
Ja det är inte underbart att du är orolig förstås - utan att du inte blött något mer. Det låter ju lovande. Jag vet hur oron känns, men det är väl bara att göra som du gör: att fortsatta andas och hoppas på det bästa. Vi är många som hoppas med dig.
Katarina
Jag önskar verkligen att allt går bra för dig. Följer regelbundet din blogg och håller tummarna... Jag är lite i din sits för tillfället, plussade förra helgen efter IVF nr 2. Precis som du så har jag också förundrats över "vanliga människor" och deras inställning till graviditet. Min gissning är att dom helt enkelt tar det för givet och inte ens reflekterar över osäkerheten. Dom känner inte till den ångestfyllda väntan som vi är så välbekanta med.
Stor kram till dig i alla fall. Jenny
Skicka en kommentar