Jag fick ingen ro. Jag testade en gång till. Halv fem på eftermiddagen, med X antal toabesök och X liter inmundigad vätska (nej, ingen sprit...) så beslöt jag mig för att testa ändå.
Medveten om att jag är den typen som lätt analyserar en blå nyans, både styrka och snabbhet hur länge som helst, så tog jag risken.
Det är fortfarande ett klart och tydligt OCH snabbt plus. Jag ids inte gå in på nyanserna på färgen blå - det orkar jag inte ens själv med just nu.
Det är ett plus.
Jag är tacksam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh så skönt!! Den/de är kvar!
Kram! Anna-Bell
Jag tror det är ett par starka filurer du har hos dig vännen! Det verkar vara för mycket begärt att få andas ut när du äntligen fått ett plus på den sabla stickan. Förstår att du längtar till VUL, efter det blir det lättare att slappna av. För det KOMMER att visa ett/två tickande hjärta/n!
Kram på dig!
Så skönt att läsa ditt inlägg!!
Kram/Anna
Här är en till som verkligen, verkligen gläds åt att läsa om ditt plus, och som håller tummarna hårt, hårt för att allt går bra också framöver!!
Oron över de nya liven börjar långt innan förlossning och tar sedan förmodligen aldrig någonsin slut, varierar bara i intensitet. Hoppas intensiteten minskar fort och att du också kan känna ren glädje över graviditeten (utan den jobbiga oron i bakhuvudet).
/Miljas
Härligt!!
Åh vad härligt att plusset är kvar och blir starkare trots all din oro..!!
Underbart! Grattis! :-)
Skicka en kommentar