Ruta 0?

Jag inser att jag inte borde gjort det, segervisst konstaterat att det andra graviditetstestet visade starkare plus än det första, att jag inte borde ha dragit ett suck av lättnad så snabbt som jag gjorde det.

Jag förde min man till jobbet idag, så pass tidigt att jag gick och lade mig för att sova några timmar då jag återvände hem. Jag drömde en av de obehagliga drömmarna jag ofta drömmer då jag somnar om - i den här versionen vällde det fram tjockt, mörkt blod i mängder ur mig. Den första känslan i drömmen var det totala fallet in i totalt mörker. Den andra känslan var - förstås - outsinlig lättnad - jag insåg att jag drömde.

Det är därför det var så förkrossande att gå på toaletten - i det vakna och verkliga livet - för att inse att avtrycket på toapappret var ett rosagenomskinligt klet. Som nu har övergått till ett rätt rejält rostbrunt - det ser alldeles ut som det brukar då mens är i antågande.

Fan också.

Jag vet det fortfarande, att det kan finnas rester som skall ut av det som inte skall finnas kvar, att det kan handla om en osäker slemhinna, att det till och med kan komma rikliga blödningar - och att det ändå kan resultera i alldeles underbara bebisar.

Men, med en skärande oro i magen - hur skall man kunna urskilja mensont då hela kroppen skriker av psykisk smärta? - och ett regelbundet hysteriskt checkande av trosan - är det det så otroligt svårt att inte kasta in yxan just nu.

Nu börjar jag tydligen gråta också. Att det här skall vara så otroligt orättvist hårt och jävligt.