Ska vi bubbla?

Ska vi bubbla? Det frågade min fantastiska, underbara, systerdotter mig igår. Ska vi bubbla? Vi bubblade, det innebar att vi satt på terassen, med tårna i gräset och blåste såpbubblor.

Vi bubblade.

Kärlek bubblade också. I systerns familj ingår också systerson, vars gudmor jag är. Han är så pass liten än, att det ända som bubblar på honom är rumpan och dregelbubblorna.

Barnen är underbara, det jag känner för dem är outsinlig kärlek.

Barnen har kommit till världen mer eller mindre helt och hållet under den tid som i mitt liv betecknas som "den barnlösa perioden" - och de är alltså tätt förknippade med något så efterlängtat och älskat också för mig. Därför är det otroligt skönt att veta att mitt förhållande till just dehär barnen är så rent och fyllt av stor, varm kärlek. Att det aldrig förekommit en enda svart tanke i förhållande till just dem. Ja, annat än att jag och min man skämtat om att vi kunde stjäla (se tidigare författad lista) barnen.

Jag har två systrar, båda står mig otroligt nära. Jag har mer eller mindre uppfostrat dem... Nu i vuxen ålder är kontakten inte tät, men otroligt intensiv och nära då vi är tillsammans. Jag har aldrig berättat för dem vad min man och jag håller på med, vilket har lett till att det känts som om jag fört dem bakom ljuset, ljugit för dem under en lång, lång tid.

Igår fick min syster veta. Vi satt och åt på kvällen, efter att barnen gått och lagt sig. Min syster pratade på om hur innerligt lycklig hon är över sina barn, hur svårt det måste vara för dem som aldrig får uppleva detta. Som min syster sade - "för det verkar som om det är så många som har svårt att få barn nuförtiden" - och det var då det liksom bara sakta bubblade ur mig.

Att jag är en av dem. Att vi har försökt i flera år. Att det är orsaken till varför jag "flyter bort" med jämna mellanrum. Att deras barn aldrig har varit "borträknade från våra barn".

Åh. Min finaste, minsta lilla systeryster. Hennes stora blå översvämmade av tårar och hennes sonika konstaterande; nu kommer jag att ställa tusen och tusen åter frågor.

Så, hon frågade. Jag svarade.

Jag berättade och hon lyssnade.

Och plötsligt var vi en till i familjen som vet, det känns bra. Det känns hemskt att det är fler som hoppas och håller tummar, men det känns fint att det finns fler som önskar mig och oss allt gott.

Min syster, finaste systern, en av dem med den naturliga, fantastiska förmågan att bli gravid utan att veta hur svårt det egentligen är, medgav att hon inte har någon aning om hur det egentligen fungerar. Sådär då man "bara blir gravid" och framför allt inte hur man blir gravid med a little help from my very expensive friends. Men, det sade hon - och nej, jag tar henne inte på orden, jag vet inte ens om jag är intresserad, om det är möjligt eller ej - att hon gör vad som helst för att vi skall bli med bebis. Vad som helst.

Nej, jag tänker INTE stjäla hennes barn.

Men det är en hisnande tanke.

I väntan på framtiden, så nöjer jag mig att bubbla. Åka i en bubbla av kärlek.

Mina varmaste tankar går också idag till Tingeling - modigaste, finaste. Jag hoppas att Tingeling snartsnart skall få åka i en bubbla av lycka.

Jag är, precis som alla andra som följer med Tingeling, oerhört berörd av de senaste händelserna i Tingelings liv. Jag tror att det som ristar så djupa känslomässiga spår i mig, i Tingelings historia, är det att Tingeling inte bara beskriver, utan tvingas uppleva det som är det som skrämmer mig mest av allt i hela stora världen.

Att det jag önskar mig mest av allt, att jag aldrig, aldrig kommer att få uppleva det.

Därför vill jag tacka dig också här, Tingeling, tack! Tack för att du delar ditt liv med mig, tack för att du får mig att också komma ihåg att leva det andra livet. Det liv som eventuellt inte innehåller mitt barn. Tack Tingeling, jag önskar dig all lycka, kärlek och värme i ditt nya liv.

Ledsenblogg.

Äh.

Det blir en ledsenblogg. Ledsenbloggen är inte en ledsenblogg på grund av det sedvanliga, utan på grund av helt normala saker. Saker som eventuellt också drabbar helt vanliga människor?

Vad vet jag om vanliga människor?

Hur kan det vara så svårt att bära ansvar? Varför är det så motigt att erkänna att man kanske felar? Ärlighet är det som skall vara längst, varför används då ärlighet så lite som möjligt?

Medveten om att jag eventuellt låter stöddig, men, jag anser att jag oftast är ärlig. Att jag erkänner då jag har gjort ett misstag eller ett fel. Jag försöker bära mitt ansvar och erkänner härmed att ett fel jag ofta gör är att jag ibland också tar över andras ansvar.

Jag har alltid varit en väldigt svartvit människa. Rätt är rätt och fel är fel. Rättvist tycker jag dessutom att det skall vara. Jag har, till exempel under terapin, försökt runda av de vassaste ändorna i svartvitheten - helt och hållet grå vill jag absolut inte bli - men, det är svårt.

Det är svårt att hålla balansen, det är svårt att inte bli som de andra.

Jag har, under de senaste dagarna, blivit uppmärksammad på det som en del kallar min styrka och det den andra delen kallar för elakhet / förmåga att manipulera.

Det är en styrka, att få människor runt en att göra stordåd, saker som de själv inte trodde att de skulle göra? Det är en förmåga att värna om, att man kan få människor i ens närhet att göra bättre, bli starkare?

Det trodde jag i alla fall. Det vill jag tro på i fortsättningen också.

Att styrkan har en baksida, att den kan uppfattas som något helt annat, som stavas manipulation och / eller elakhet känns tungt.

How come things come out so wrong?

Det är, ett helt ärligt dilemma för stunden, för denna dag.

Jag inser själv att det skallar för döva öron, om jag är tvungen att upprepa det om och om igen - att jag bara vill gott?

Som i en av situationerna jag befann mig i här en dag, jag fick höra att "det är klart att det blir så då du kommer in i ett rum, du får ju alltid saker att hända, du får alltid som du vill".

Om motsatsen till detta ovan stående är att jag skulle vara den omkring vilket inget händer, där allt stannar av, då tror jag faktiskt att jag föredrar att fortsätta vara den manipulativa häxa jag tycks uppfattas som.

Äh. Jag känner mig så gammal. Så trött på tjafs på tarvlig, respektlös nivå. Vad hände med det enkla "det du inte kan säga om mig, till mig, det skall du inte heller säga till någon annan"?

Utanförskap. Det är såhär det känns. Så välbekant.

Ett liv i sus och dus.

Och rus?

Som tidigare utlovat, en efterlängtad hemmakväll, FF - och en ganska stor förväntning på lite crazy going.

Så, det här måste ju bli ett genomdekadent inlägg, lite rökigt med en uppenbar air av andedräkt dränkt av av vin. Ni väntar ivrigt på att jag skall leverera ett fyllegenomärligt inlägg, ett sådant som gör att min första tanke i morgon då jag vaknar är N.E.J.

Ledsen, jag är tvungen att göra alla besvikna, det inkluderar också undertecknad. Absolut ingen ork i kroppen för bus just nu. Det är aboslut inget "fel" - varken på mig eller på hemmakvällen, jag är bara trött efter två dagar ute i frisk luft. Så pass trött att jag, idag då jag kom hem, var tvungen att sova dagssömn...

Sitter och tittar på Eurovision Song Contest - vet faktiskt inte varför, jag är inte ett dyft intresserad - och surfar. Så, två av tre "löften" uppfylls i alla fall.

Det är skönt att vara ensam hemma. Jag tycker, precis som klyschan säger, att det är skönt att vi, min man och jag, får vara från varandra i några dagar. Det är skönt att sakna honom.

Jag lever, som man också kan läsa i mina inlägg, det typiska "mellanskedet" i barnalstringen. Det händer ingenting, också en variant av att gå i väntans tider, som det så vacker heter. Också det här är något som jag, tyvärr, fått lära mig under den här perioden i mitt liv - att helt och hållet dela upp mitt liv i enlighet med min menscykel.

Två, tre dagar av "nu finns det en teoretisk möjlighet att lyckas" - och då skall det f*n i mig kn*llas. Ett par veckor av "väntans tid" - då man skall leva ett väldigt tuktat och välkammat liv - utifall att det hade lyckats. En timmes ilska, besvikelse och förtvivlan över att inte ha lyckats och sen, konstigt nog - den lugnaste tiden under hela månaden i fyra, fem dagar. Den lugna perioden efterföljs av två veckor under vilka man försöker pricka starten för dagarna av "teoretisk möjlighet".

Början och slutet i ovanstående stycke bör kopplas ihop, det pärlband som bildas, det är min livskalender och -klocka just nu.

TV-spektaklet är för övrigt riktigt fantastiskt hemskt! Har de som uppträder absolut inga vänner, ingen stab som fungerar som vettigt folk? Jag hade som tonåring en pakt med mina kompisar - vi tummade på att vi skulle berätta för varandra om någons kajal hade kommit åt att bli lite för smetig. Det är helt uppenbara katastrofsmetiga grejer på ESC-scenen, många av de uppträdande skulle arresteras på grund av stötande uppträdande om de gick lösa på öppen gata.

Om jag tittar en stund till så är jag tvungen att skippa eventuellt vin och gå direkt på starksprit.

Tro det eller ej...

Jag var tvungen att göra ett graviditetstest igår.

Bara för att få illamåendet ur tankarna, bara för att få skengraviditeten att gå om, bara för att få det envisa hoppet att stiga åt sidan.

Det visade negativt, testet. Tur var väl det, jag skulle på intet sätt ha tid att vara den moderna tidens första jungfru Maria-Eludie.

Jag sitter förresten och skriver det här på jobbet, utanför mitt rum sitter en arbetsgrupp i möte. Slås av tanken "tänk så lite de vet".

I och med att jag inte är gravid - som om det var en överraskning för någon, egentligen, tänkte jag slå på stort i morgon. Jag är ensam hemma hela helgen, min man åker ut till sommarstugan, och jag tänkte njuta av kvällen genom att dricka vin, surfa snuskigt mycket, titta på asdålig tv - final i Eurovision Song Contest och bara njuta. Sade jag att jag skall dricka vin?

Jag tycker att det är så otroligt skönt att vara ensam hemma ibland.

Jag borde återgå till sysslor jag får betalt för, jag tror jag har lite för mycket att göra för tillfället - och ändå sitter jag här. För mycket att göra både på jobbet och utanför. Det känns lite slitigt att åka hemifrån vid sextiden på morgonen för att komma hem vid nio på kvällen...

Men, som utlovat här ovanför, i morgon skall jag slappa.

Jag mår illa.

Jag mår fortfarande illa. Kräk-illa, det är fysiskt, inte psykiskt. Det enda som tynger psyket är skengraviditeten...

Ett glädjens ämne i bloggens värld - jag är rätt ny i bloggvärlden - jag blir så otroligt glad då jag ser att jag blir läst och jag blir, till och med, kommenterad. Det fyller mig med vördnad - i synnerhet då ni som kommer in och läser och skriver känns så nära mig.

I mitt tacktal - som jag ämnar hålla då bebisen / barnet har anlänt - på radio, tv eller någonstans, tänker jag tacka er alla!

Isblomma frågar om ridningen under behandling och ruvperiod - min IVF-läkare har främst bett mig "ta det lugnt". På min fråga om hon önskar att jag skall låta bli att rida under den sista tiden, just före äggplock och under den första ruvarveckan, har hon svarat ja. Jag tror hon säger det för att hon vet hur tokig jag skulle bli om det hände mig något då jag satt på hästryggen. Det är en helt vettig inställning jag delar med min IVF-doktor, jag vill inte att min favorithobby skall "drabbas" av och beskyllas för eventuella olyckor förknippade med denna barnalstring.

Åsa, den Åsa som finns sist på min länklista över bloggar jag läser där till höger, har skrivit ett inlägg om att klara sig ur själslig olycka, med en stilla förfrågan om hur vi andra har tagit oss ur livet med livet i behåll... Det är ett inlägg jag gått och funderat på allt sedan jag läste det och blir påmind om det igen tack vare Miljas kommentar i inlägget här under.

Jag var gruvligen deprimerad ännu för ett par år sedan, det var en fantastisk cocktail av besvärlig barndom, tvivel på mitt liv och trubbel i vårt äktenskap som fick mig att sjunka. Jag sjönk lågt. På bottnet kändes det som om slutet på mitt liv skulle ha inneburit en stor lättnad. Det fanns dagar då jag bara väntade på att död skulle knacka på och hämta mig.

Tack och lov hade jag börjat gå i terapi - jo, jag är en av dem - och jag rekommenderar alla en släng av terapi - redan innan depressionen var i full gång. Det var nog terapi, medicin och tid som fick mig att komma upp igen.

Depression är svår att mäta i tid, mitt liv var totalsvart i ungefär ett och ett halvt år.

Sakta men säkert kändes det lättare att andas, i små portioner serverades glädje i mitt liv, livet kändes ljusare.

Jag är ingen vän av att handgripligen avsluta liv, inte mitt eget, inte andras. Det, i kombination med terapin, medicinen och tiden, framför allt tiden, fick mig att överleva.

Ironiskt eller självklart - i samma veva som jag "blev frisk" - blev jag oplanerat gravid, graviditeten ledde tyvärr till ett missfall i ett mycket tidigt skede. Så, dehär två faserna, något av "milstolparna i mitt liv", har avlöst varandra.

Vete fasiken om jag varit vid såhär god vigör på grund av barnlösheten om jag inte hade tampats med depressionen före det? Jag tror faktiskt inte att jag klarat den här situationen om jag inte varit tvungen att testa min styrka, som jag tvingades göra under depressionen.

Så, i mitt fall gick det att komma upp till ytan igen. Jag hoppas innerligt att jag alltid skall hitta så mycket (k)ork att jag hittar tillbaka till ytan då jag sjunker igen.

Jag har för mig att en lättläst blogg är en med korta inlägg, jag skrev en roman igen...

IVF-rutin och tokerier.

Jag har drabbats av den igen, inbillningssjukan.

Jag har mått illa, lite mer än bara lite illa, i mer än en vecka nu. Min vana trogen så inbillar jag mig nu att jag nog är gravid i alla fall, att de två graviditetstest jag gjorde i början av maj inte orkade ändra status till "gravid". Av ren pur lättja visade testen på ett negativt resultat.

Så, nu är jag inbillningsillamående. Skengravid. Tack gode Gud / annan himmelsbo för att jag inte är hund. Då skulle jag väl gå omkring med en sko i munnen, sätta mig ner ibland för att slicka mig i skrevet och återgå till att loppa skon.

Såhär var det efter den första misslyckade IVF:n också. Jag tycker att det är vackert att jag nuförtiden kan uppvisa något som är få förunnat - IVF-rutin.

Tokig. Ja, det är väl jag utanför IVF-rumban också.

Samtidigt kan jag inte hitta på någon orsak till mitt illamående. Jag lever ett så sunt liv att klockorna stannar av leda just nu. Det är kanske just det, mitt liv är för sunt, det är det som gör mig illamående!

Denna totalt intelligensbefriade blogg kan enbart förklaras med att jag borde göra en tråkig jobbrapport just nu...

We have a plan...

...and I have dream.

Nej, inga drömmar, men nog en ny tidsplan!

Jag har träffat min IVF-läkare idag, jag måste säga det än en gång - hon är underbar! Det var ett "snack-läkarbesök", inget gjordes egentligen.

Först av allt ville hon påminna mig om att - i enlighet med all statistik och sättet på vilket min kropp reagerar - det här kommer att gå bra. Att vi kommer att bli med bebis.

Hon undrade också hur vi, i synnerhet min man, tog det senaste negativa beskedet. Hon verkade glad över nyheten att vi berättat för min mans föräldrar vad vi går genom.

FET-premiär blir det för mig, det är FET som är följande steg! I frysen finns två embryon - och för läsare som tycker om statistik, följande lilla inforuta:

- 60 % av embryon klarar av upptinandet
- 25-30% chans att bli gravid på frysfackanslutna

Statistikavsnitt slut.

Senaste höst - i december, jag har inte hållit på med det här i tusen år än!!! - då den grundliga hälsokontrollen genomfördes på mig hade jag lite låg produktion på sköldkörtelavdelningen. Idag togs ett nytt blodprov, detta för att kolla om det skulle löna sig att sätta in medicinering för att få nivån korrigerad. Min IVF-läkare sade att en lågproduktiv sköldkörtel kan leda till att kroppen fungerar avvisande på främmande grejer som till exempel eskimåer. Som synes på texten här intill så fattar jag inte riktigt allt, men, allt som går att kolla och allt som går att kurera - välkommen hit bara.

Så, blodprov taget och resultatet kan jag kolla i samma veva jag börjar medicinera för FET.

Tidtabell enligt följande:

- mensens första dag, ring läkaren. Får resultat på sköldkörtelprovet. Eventuell medicinering och kortisonkur inleds.
- mensens andra dag - zumenonkuren inleds.
- ultraljud dag 11-12 i cykeln, besked om inledning av Lugesterongrejande.
- FET om FET-guden så önskar. FET i vecka 25 eller 26. Om bägge eskimåerna välkomnar varmare temperatur med liv i behåll skall bägge flytta in i blötområde som enligt akupunktören är för varmt...

Det är min tidtabell fram till midsommar och semester.

Utanför FET-världen kan rapporteras att det att vi INTE utnyttjat ägglossningstidevarv anno maj månad ledde till ett sängvärldskrig i går. Varför skall vi alltid, alltid tajma grälen till läggdags?

Så het att jag gick upp i rök?

Nej, riktigt så het är jag inte, jag har bara varit upptagen med jobb och annat elände.

Utanför bloggens egentliga huvudämne kan jag bara säga fan också. Fasiken så mycket elände, jobb och bitterhet en kommande död för med sig... Jag har grejat med farföräldrarnas angelägenheter under veckoslutet. Fått så många skopor skit från väldigt oväntade håll och bannar mig själv för att jag inte "kommer ur det".

Finns det något jag upplever som tungt och orättvist, då är det människor som inte klarar av sitt eget illamående och följdaktligen lassar över det på första bästa person som råkar ringa.

Det är alltså en gammal bekant till mina farföräldrar som nu är bitter och inåtvänd i och med att farfar har råkat vara otacksam och sårat henne. Denna farfars otacksamhet lyckades under helgen på något sätt bli mitt fel...

Suck. Än en gång, om bara den ryggradslösa figur, fega amöba som också går under benämningen "min far" kunde sköta sin tomt, då slapp jag det här...

Det om det.

Det händer på barnalstringsfronten; i morgon skall jag träffa min IVF-läkare. Vi skall planera FET. Mitt första FET någonsin! Det känns nytt. Jag har ingen aning om vad som skall göras i förberedelseväg inför FET. Jag har inte en blekblå aning om när jag borde starta, om det är något jag skall starta? Jag vet inte ens när i en cykel de små frusna skall läggas in? OM det finns något att lägga in då, förstås.

Jag lär bli lite klokare i morgon.

Adoptionsorganisationen har hört av sig, per brev. Vår anmälan saknade en namnunderteckning på ett av de tusen papper som skulle skickas in... De var dock hyggliga och meddelade oss detta genast, schysst. Det bästa var ändå meddelandet om att vi får ringa vår socialtant i september, detta för att boka tid för en första träff! Medveten om att det är oceaner av tid kvar till september, men ändå - det finns en månad att se fram emot!

Så, ett konstaterande: jag har kollat min ägglossning också denhär månaden. Ägglossning nu i helgen. Det har inte funnits någon egentlig inspiration att utnyttja tillfället. Sorgligt, men sant.

Nu skall jag läsa in mig på vad som hänt bloggsystrarna.

Jag är het.

...och jag har doktorns ord på det.

Jag kan lägga till en punkt, punkt nummer 31, på min barnlöshetstestlista (tack söta, snälla ni för alla leenden den väckt!)!

(X) Jag går på akupunktur för jag inbillar mig att det skall bota min barnlöshet.

Det var en - hmmm - speciell upplevelse. Doktorn genomförde ett förhör och kände mig på pulsen. Sen tittade han på min tunga och läste en bok. Mellan kapitlen frågade han om det smakar illa i munnen, om jag har menssmärtor eller huvudvärk och om det känns träigt att bajsa.

Förlåt, jag återger bara mitt akubesök :D

Mitt svar på alla frågor var nej.

I alla fall, resultatet efter titt på tungan och läs i boken, är det att jag är het. Jag går het. Det kan fungerade som avstötande. Frånstötande.

Så. det skulle kureras. Det gjordes med fyra nålar. En i handleden och två i vristen och en i tån.

20 minuter senare, jag låg och halvslumrade under tiden jag fungerade som nåldyna, 900 kronor fattigare, var jag färdig för denna gång.

Jag vet inte om jag är svalare nu. Så tokig är jag ändå att jag går dit en gång till om två veckor...

Hur blev det såhär?

Jag nämner isoleringen i mitt förra inlägg. Isoleringen är väl något av en topp av ett isberg - allt det som finns under och bakom isoleringen är, då jag tänker efter, fullständigt förryckt. "Allt" som ligger och trycker, det är också det som går att identifiera som "saker som förändrats i mig under min tid som barnlös".

Jag har aldrig gjort en lista, men jag gör det nu, en lista över hur barnlös jag är:

(X) Jag har stenhård koll på min menstruationscykel
(X) Jag kollar alltid toapappret efter att ha torkat mig
(X) Jag går omkring och "känner min mage"
(X) Jag använder äl-stickor
(X) Jag är registrerad på åtminstone en familjewebbplats
(X) Jag bloggar om barnlöshet
(X) Jag kan en massa underlig barnlöshetsvokabulär
(X) Jag och mitt förhållande är / har varit i kris på grund av avsaknad av barn
(X) Jag och barnlösheten går / har gått i terapi
(X) Jag har ändrat på vin- och spritvanor för att bli gravid
(X) Jag har slutat använda nikotinpreparat för att bli gravid
(X) Jag genomgår / har genomgått tekniska försök för att försöka bli gravid
(X) Jag undviker min släkt och vänner på grund av barnlöshet
(X) Jag ser bara gravida magar
(X) Jag blir inte längre glad över bekantas gravidnyheter
(X) Jag anser inte att hemmaförsök i tre månader utan resultat stavas barnlöshet
(X) Jag tycker att "fel människor" blir föräldrar
(X) Jag blir ledsen på kvinnor som klagar på hur tungt det är att vara gravid
(X) Jag drömmer om att få vara gravid-illamående
(X) Jag står i adoptionskö
(X) Jag har funderat på möjligheten att stjäla ett barn
(X) Jag har satt ut åtminstone 50.000 kronor på att bli gravid
(X) Jag har varit skengravid
(X) Jag tolkar alla avvikelser i min fysik som graviditetssymptom
(X) Jag drömmer om barnlöshet på nätterna
(X) Jag har gått upp i vikt under min tid som barnlös
(X) Jag är expert på att injicera
(X) Jag har tolkat baksmälla som en möjlig graviditet
(X) Jag gör sorgliga gör-det-själv-barnlöshetstest på min blogg
(X) Jag känner oerhörd värme och kärlek för och systerskap med för mig helt obekanta människor

1-10 kryss - du är ofrivlligt barnlös
11-20 kryss - du är ofrivilligt barnlös
21-30 kryss - du är ofrivilligt barnlös

30/30.

Inte illa. Jag tror bestämt och definitivt att jag är ofrivilligt barnlös.

The only way is up.

Har tillbringat ett hektiskt veckoslut på landsvägen och på landsbygden.

Lördagen spenderade jag i mina farföräldrars trakter, det sista arbetet med att få fastigheterna sålda är nu gjort - om en vecka borde detta moment i livet vara över. Sen är det bara att invänta döden, vi tar hand om resten av egendomen då.

Efter fastighetsaffärer i den ena avkroken åkte vi hem till mina svärföräldrar. Under vår semesterresa, minusresan, beslöt vi oss för att berätta för min mans föräldrar om vår barnlöshet, om våra behandlingar och om resterna av vårt liv. Vi hade inte slagit fast när vi berättar, men, på lördagkväll, under min mans och mitt bastubadande bestämde vi oss för att gå upp till huvudstugan och berätta allt. Rubbet.

Det här är, var en verkligt hård nöt för min man att knäcka. Ännu i bastun grät han oceaner och sade att han inte är redo att berätta ännu. Att det senaste minuset är för nära, att han inte klarar av att göra sin föräldrar besvikna eller ledsna.

Men, vi berättade i alla fall, enligt mig är det ändå mest en fråga om min man och mig - för resten som får veta så är det mer en fråga om att få se delar av vår verklighet. Det är klart att de "utomstående" som får veta, kan uppleva de både som tungt och sorgligt. Vem vet, för en del känns det kanske inte alls...

För min del handlar det mest om att inte behöva leva i en lögn längre. Ju längre tiden lider, desto mer märker jag att jag dragit mig undan, både släkt och vänner. Främst på grund av att jag upplever att jag, i och med att jag inte berättar hela sanningen, för dem alla bakom ljuset. Det är så bakvänt, att inte ens nämna det enda man tänker på.

"Ja, nu är det såhär att vi inte får barn, vi har försökt i två år. Det är det enda jag och vi tänker på och talar om. Det har kört vårt förhållande ut på väldigt hal is. Så, jag är deprimerad, äh, vi är det båda två. Ja, jag har upphört göra allt som är kul, jag har stängt av hela mitt sociala liv och ja, är du mamma eller på väg att bli mamma eller ens har möjligheten att bli mamma så vill jag helst inte ha något med dig att göra. Jag är avundsjuk på dig, jag är rädd för dig och jag föraktar dig. Om jag borde ta till flaskan? Jo, men jag dricker inget, tack skall du ha. Tänk om jag var gravid? Inget vin och sprit nej. Jo, du har rätt - det är inte den enda förändringen i mig. Nej, jag är inte längre den person jag var före det här. Barnlösheten."

Nej, det är lättare att stanna hemma.

Men, nu då vi var ute på turné, så passade vi på att berätta allt för mina svärföräldrar. Främst för att de skall få veta. Också för att vi skall få lasta av lite.

De, svärföräldrarna tyckte att det kändes bra att få veta. De har undrat, inte vågat fråga. De hoppas - så där som man tror innan man vet - att det skall gå snabbt framåt. De ser fram emot ett barnbarn - också ett som inte bär deras eller våra gener.

Det kändes bra att berätta. Nu är vi inte så ensamma längre. Jag hoppas att det att vi berättat skall lätta på trycket över min mans bröst.

Inte bra.

I tisdags, då läkarintyget jag fått inte stämde, insåg jag att tokigheten inte är långt borta. Ett av programmen på datorn vägrade starta, det resulterade i att jag satt och hamrade på tangentbordet, med knytnävarna. Jag försökte riva bort tangenterna, kände ett starkt behov av att kasta saker omkring mig.

Igår gick jag till posten för att skicka iväg adoptionspappren. Det var sent, jag var trött och bar på två tunga väskor. Det var 25 personer före mig i kö. Efter att ha väntat i några minuter kände jag en enorm lust att bara börja skrika. Alternativt lägga mig ner på golvet och bara gråta.

Träffade min finaste lilla ponny idag, återseendet efter två veckor var varmt och glatt. En varm hästmule mot örat känns som balsam för själen.

Gränsen mellan tokig och normal är försvinnande liten.

Checklist

Läkarintyg för adoptionsbyrån - check.
Akupunktör - check.
Samtal till IVF-doktorn - check.

Livet, orken, hänger på hårfina strån. Jag gick till den privata sidan för att få läkarintyget som behövs för att vi skall få anmäla oss i adoptionskön. Läkaren jag träffade var underbar, han visste inte överhuvudtaget vad det var för en blankett jag pratade om... Jag hade pinkat på morgonen så jag var tvungen att besöka labbet en gång till under en och samma arbetsdag (tala om att inte göra sitt jobb?) - men fick, sist och slutligen min blankett.

Väl hemma upptäckte min man att ett av de resultat som krävs saknades på just min blankett. Jag bröt ihop fullständigt. Gråt, skrik och tandagnisslan.

Skall det verkligen vara så här jävla svårt? Är det säkert att man bara får så mycket som man tål?

Jga lugnade ner mig. Ringde till ett centrallaboratorium och kollade om det krävda resultatet eventuellt kan figurera under något annat namn - jo, det kan det. Så, om denna lilla fadäs inte fäller allt, så åker pappren in till adoptionsbyrån idag.

Det skulle vara väldigt typiskt min och vår situation om det att resultatet anges "fel" skulle fälla oss, putta ut oss ur en eventuell kö.

Akupunktur ja. Är det någon som nu vill skaka på huvudet och konstatera att jag griper efter halmstrån, please, be my guest. Jag vet. Men, kan inte låta bli. Detta halmstrå griper jag om en vecka. Om inte annat, så lär akupunktur verka avslappnande, jag kan leva med det.

IVF-doktorn. Åh. Kan man låta mer besviken än vad hon lät då hon fick höra historien om vårt andra minus? Jo, jag själv låter aningen mer deppig, men hon lät inte gladare hon heller.
Eftercheck blir det i slutet av maj.

Jag låter aströttsam, jag vet.

Jag steg ut genom dörren tidigt denna morgon, det doftade underbart gott ute. Jag ser fram emot långa, långsamma kvällar i trädgården.

Då det hugger i hjärta och själ

...då är det lika bra att hugga i. Praktiska saker och arrangemang.

Före jag gör det, några konstateranden om senaste veckas asdåliga resultat: jag känner mig fullständigt icke-fungerande, som kropp, som kvinna. Skuldkänslorna är enorma, skammen likaså - att misslyckas är något jag inte tar särskilt lätt på - att misslyckas med något såhär stort är svårt.

Det blir liksom ännu svårare av att arrangemangen nu var så strålande, det känns som om det bara är jag som kan få två fina embryon att förtvina, dö och försvinna. Att det inte finns något jag kan göra "för att uppnå bättre resultat" förvärrar situationen, det finns inget jag kan göra för att späka mig själv till högre prestation.

Det är klart att jag sörjer det skedda. Jag har gråtit oceaner. Jag befinner mig på stället där det är så svart och allt känns så onödigt. Men, min man sörjer det här djupare än jag gör. Hans sorg är så mycket tyngre än min egen, jag tycker att det är tyngre att känna hans sorg än att bära min egen.

En sak är klar - vi kan inte längre hålla det här för oss själva. Vi måste berätta om det här, hela situationen åt någon, annars blir spiralen, den nedåtgående, för brant. Se, där, en ny tanke.

Jag sysselsätter mig mig med praktiska saker, att hugga i brukar hjälpa. Jag plockar upp adoptionsprocessen igen, jag står fortfarande i ruta 1 - jakten på ett läkarintyg fortsätter. Jag skall prata med akupunktören. Jag skall boka tid för efterträff med min IVF-läkare.

Blödningen, beviset för ett misslyckande, är i full gång. Den gör ont som fan.

Minussemester.

Minusresa.

Minus. Minus. Minus.

Totalt jävla minusmörker.