Dan före dan.

Ja, eventuellt då.

Måste, med handen på hjärtat, erkänna att morgondagens FET känns väldigt avlägset. Jag är väldigt oinspirerad om man säger så.

Det är så många "om" i vägen. Om isbebisarna smälter som de skall. Om båda klarar sig. Om återinföring sker. Om livmodern är tillräckligt tjock.

Omomomomomomom.

Så, just nu känns det som om jag väntar på en helt vanlig tisdag. En skillnad är märkbar, och det är hur mycket min livmoder reagerar på Lugesteronet. Så här mycket har jag aldig känt av progesteronet tidigare! Det kan hända att rivet och slitet hänger ihop med Lugesteronets kombimedicin - Zumenon. Det handlar ju trots allt om att återuppliva en mer eller mindre död kvinnlig kropp och dennas funktioner.

Inte undra på att det rivs lite och slits lite.

Så, i morgon är det tisdag, det här är inlägg nummer nittioåtta, jag hoppas att inlägg nummer nittionio kommer att vara ett celebert sådant på alla möjliga olika sätt.