Tro det eller ej, men jag vill åka hem.

Jag sitter ute på en kursgård, jag har varit här ett par dagar redan. En jobbutflykt på tre dagar...

Det är absolut inget fel på varken jobbet, utflykten eller kursgården - tvärtom, det är hur givande som helst. Mycket tungt och krävande, men, givande och roligt.

Det som gör att jag vill åka hem - NU - är det att det inte bara är tungt på ett sätt. Det "andra tunga" är att jag är omgiven av människor, jobbmänniskor, mer eller mindre dygnet runt. Chanserna att dra mig tillbaka är få, just nu är jag bara inne på mitt rum för att byta om till middagen...

Jag vet inte om jag reagerat på det här tidigare, inte så här starkt i alla fall, att det är så här tungt att vara bland människor.

Jag har alltid tyckt om att åka hem efter jobbet, men nu inser att jag att det inte bara handlar om att jag vill åka hem. Det handlar om att jag måste åka hem. För att bara få vara som jag är, för att få ladda batterierna inför följande dag.

Det är sorgligt.

Men också fint på något sätt. Jag har ett hem att åka till. Jag har en man att åka till.

Nu skall jag byta om.