Några grader uppåt...

...det känns lite bättre nu. Så, några grader uppåt på termometern över "hur känns det".

Stort tack till alla inblandade här på min blogg, tack för förståelse och uppmuntran. Det känns, också denna gång, bra att veta att det finns någon - många - som förstår hur det känns även om jag har svårt att finna de rätta orden alla gånger.

Just nu känns det som om jag fått näsan ovanför vattenytan, det känns inte totalt hopplöst. Lite lim sitter kvar under tassarna, men det kan jag leva med - ingen risk för att huvudet åker upp bland molnen i alla fall.

Vi är lite på kant med varandra, min man och jag. Han är inne i en ledsenperiod han också, i och med att jag själv är den muntergök jag är, så orkar jag inte riktigt med honom just nu. Jag har varken ork eller kapacitet att göra honom glad, hålla honom på gott humör. Det är absolut inget han önskar att jag gör, det är mer fråga om min egen stress kring honom och oss - jag blir alltså lätt stressad av att det är "dålig stämning" hemma - det sitter djupt i mig, orsak går att finna i barndom.

Så, jag försöker låta bli att göra som jag alltid gjort, det är ingen vits med att försöka pigga upp varken honom eller mig på konstgjord väg. Det som gör oss ledsna är inget jag kan avvärja genom att spela familjens clown - det här är en sorg som mår bäst av att sörjas vartefter.

Inget nytt under solen, med andra ord.

Jag tråkbloggar, och tråkigt är på något vis rubriken för livet just nu. Jag ser fram emot tisdag nästa vecka, då händer det något igen. Tänk att ett ultraljud kan kännas som "en händelse att se fram emot".