Det gnager på mitt samvete, ett av samtalen jag borde ringa.
Det gäller en av mina få verkligt goda vänner, en vän av den intensiva sorten - vi umgås sällan, men intensivt.
Hon blev mamma i mars, efter en typisk hipp-som-happ-oj-då-graviditet. Jag har inte träffat henne, bebisen eller hennes man efter bebisens ankomst.
Jag hade fått ett mail av henne under vår minusresa, ett mail uti vilket hon undrade om vi inte kunde ses. Mailet kändes på något sätt än mer hånfullt i och med att resan blev till den resa den blev.
Jag har inte svarat på hennes mail. Jag har inte ringt henne.
Jag tror att jag byggt en liten tröskel, en liten tröskel mellan henne och mig.
Under samma resa, minusresan, ringde en annan av mina vänner sisådär en halv timme efter att jag gjort testet. Jag vet inte varför jag svarade i telefon då hon ringde, men - jag sade att jag skulle ringa henne då vi kommit hem. Vilket jag gjorde, men då svarade hon inte. Senare fick jag ett meddelande i vilket hon förklarade att hon var hemma hos sina föräldrar, hos sin dotters morföräldrar, att hon skulle ringa senare.
I väntan på det...
Nej, dethär är inte meningen att vara ett hänga läpp-inlägg, nej. Det är ytterligare ett konstaterande i längan av "hur många vänner - av de få man har - kan man göra sig av med under en barnlöshet?".
Många.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det ett dilemma, det här med vänner som har det förspänt i bebisverkstan! Jag har en gravid kollega som, fick jag veta på omvägar, tycker det är jobbigt att prata med mig, av förklarliga själ. Då gick det upp för mig för första gången att det är jobbigt för alla inblandade. Jag blev jätteledsen och tyckte att jag det var JAG som skulle ha "lyxen" att få må dåligt och välja bort henne. Helt plötsligt blev det upp till mig att göra klart för henne att det är okej, eller åtminstone att jag får säga till när det inte är det. Kändes bakvänt. Nu är hon inte en vän, hon råkar veta om våra problem ändå, vilket gör att jag egentligen kan skita i det. Men visst är rädslan enorm att jag inte kommer orka med mina vänner eller de mig... Hoppas det löser sig men din vän i alla fall. Se det som ett vän-test. En riktig vän kan ta det och vet att hon ska finnas där för dig. Kram på dig!
Det ÄR krångligt att leva nära oss, likaväl som det är krångligt att VARA oss. Jag har insett att jag inte kan göra mer än förklara. Att jag säger att det är ok så länge jag inte sagt annat, men att jag kan säga annat för att jag är bitter, avundsjuk och bitchig och inte fullt ut kan kompensera det. Men det är lättare sagt än gjort. Din fråga är klockren - hur många vänner har man råd att förlora? Jag inser att jag förlorat en del. Och jag sörjer dem. De är värda det. Faktiskt. Hur ilsk jag än är över att bruden med magen inte kan fatta att det är ett helvete för mig (jag skulle ta hänsyn och acceptera att träffas som vanligt för att hon inte kunde hjälpa att hon var mer fertil!!! typ... hon gillade inte mitt svar att hon borde tagit hänsyn och använt kondom för att jag inte kan hjälpa att jag är infertil...). Jag valde mina vänner för att jag tycker om dem, och även om det inte alltid känns så så finns ju allt det kvar. Så jag saknar.
Jag har valt att berätta om vår numer fd. barnlöshet för endast två av mina närmaste vänner. För mig har det varit bra eftersom jag inte hade förtroende för de andra och kände att "Det spelar ingen roll om jag berättar, för du fattar ändå inte."
Det är svårt det där, vilka man ska berätta för och inte. Att vara ofrivilligt barnlös påverkar relationer helt klart.
Skicka en kommentar