Ödets ironi eller en hälsning från barnalstringsguden?

Jag var hos akupunktören igår. Två av nålarna gjorde alldeles otroligt ont, det kändes helt annorlunda - inte bara på ett positivt sätt - än de två tidigare gångerna. Jag och akupunktören bytte några ord om eventuella orsaker till detta, men, det enda akupunktören sade var att kroppen reagerar olika lite beronde på hur kroppen mår.

Jag kunde inte låta bli att hoppas att det var Ture och Frank som firade den sänkta temperaturen i deras heta etta...

Jag funderade lite över det igår, om det hör till "det normala" att man blir diagnostiserad hos akupunktören? Jag är alltså diagnostiserad som "het", akupunktören tycker att min höga inre temperatur kan ha varit orsaken till både missfallet och de negativa resultaten på tidigare IVF.

Jag hoppas innerligt att han har rätt och att behandlingen skall vara den rätta.

Efter behandlingen promenerade jag mot busshållplatsen för att ta första bästa buss hem. I ett gathörn stötte jag på en bekant ur historien. En kvinna som jag kände som flicka - vi växte upp i samma stad. Det är ett decennium sen jag träffat henne senast, då sprang vi också på varandra på stan. Hon är ett par år äldre en jag, inte en av de bästa vännerna i barndomen, men det var roligt att se henne.

Hon är förstås gravid. Väntar sitt första barn. Försökt länge. "Bara" på naturlig väg. Blev gravid senaste höst. Missfall. Gravid på nytt efter några månader.

Där satt vi - mitt emot varandra över en glass. Hon där hon ville vara, jag - som vill vara där hon är. Men, det kändes inte fel på något sätt. Det var, faktiskt, skönt att bara prata - om hennes väg mot moderskapet.

Hon frågade, just efter att jag konstaterat att hon är gravid, om jag har barn. Efter mitt nekande svar frågade hon inget mer. Inget varför, inget hur, inget "skynda på, det blir bråttom".

Det som gjorde samtalet så lätt att föra var att det kändes att hon har erfarenheten som leder till att man inte frågar eller påstår.

Det kändes bra.

Vi träffades av en slump. Jag vill, innerligt, tro att det att just vi två träffades just igår är en hälsning av något slag.

Inser att jag låter fullständigt gökbo. Så, jag pillar mig i naveln och hoppas att jag inte håller på att bli tokigare än jag redan är.