måndag 14 september 2009

Dumma.

Jag känner mig som ett litet barn, som med arg i blick fräser ett "dumma".

Erkännas bör, jag är på ett rätt uselt humör. Och tänker lägga mitt i-land här, för att kanske kunna bli lite gladare i själen.

Jag är så trött på att vara den enda som "jobbar på vårt förhållande" (och jag är rätt trött på det uttrycket också) just nu och sedan en längre tid. Vårt förhållande, ja, jag syftar på förhållandet jag-min man. Vad annars?

Det är små, små saker, sandkorn som blir till berg. Eller stenar, lagom stora, nu skall jag inte vara så förbannat dramatisk.

Vi har en vän boende hos oss i några dagar. Och det är i denne - ytterst omtyckte - väns närvaro en del detaljer accentueras.

Ett kort - ogint - exempel; det kunde väl vara fint att åka via affären för att köpa in det och det så kan min man koka ihop just det och det välsmakande för vår vän. Ja, men, jag då?

Vännens boende hos oss innebar att vi var tvungna att mixtra lite med våra bäddavdelningar igår. Jag var tvungen att skynda på detta en smula, främst för att jag var den enda som var tvungen att stiga upp i svinottan idag. Döm om min förvåning då min äkte hälft hjälper mig att bädda färdigt för vännen, men struntar i att se till att vår egen säng kommer i ordning?

Jag ser det själv, då jag sitter här och klyver hårstrån, att det är jag som har större problem än världsalltet - och min man - tillsammans. Jag ser att jag ser ogin och paranoid ut. Jag vet att jag kunde strunta i allt detta och annat också.

Men jag vill inte.

Jag vill också känna att jag är värd något. Att jag ibland kunde vara värd till och med det lilla extra.

Jag är inte dummare än att jag inser att det är frågan om ett behov jag har, att bli bekräftad. Så mycket har jag studerat mig själv under mina dagar. Det är identifierat och jag jobbar på det. Jag har också kommit så långt i mina studier att jag insett att ej heller män kan läsa tankar, därför har jag gått så långt att jag - till min egen förlägenhet - erkänt att det skulle vara lättare att se sol stiga om jag någon gång nu och då fick höra att det går att finna goda sidor i också mig.

Men, nej.

Så, här sitter jag och tänker dumma tankar. Och väser "dumma".

1 kommentar:

Anonym sa...

Jättekram till dig.

Dumma, dumma värld.
kram igen.