Jag är inte den som sportar, idrottar eller motionerar ursprunget ur en stor förkärlek för "sportandet". Jag har aldrig uppnått den eufori som tvingar mig ut i spåret dag efter dag.
Jag har kommit så långt att jag kan skapa någon form av rutin i att jag motionerar. Det har funnits stunder då jag till och med sett fram emot rörelsen.
Det skulle vara oerhört fint om det i slutet av denna motionsmotivering skulle finnas ett pris av något slag - ett fysiskt välmående, en fin kropp, vad som helst. Men, det jag oftast stöter på i det som ser ut som ett jojo-motionerande, det är en förkylning av något slag. Dehär förkylningarna sätter stopp för sportandet - och det är lika svårt att komma igång var gång efter ett uppehåll.
Jag tror dessutom - som den krutuppfinnare jag är - att det att jag inte motionerat på några dagar, att det bidrar till att jag inte är den gladaste flickan i klassen idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Bekant, så bekant. Tror vi är väldigt lika i det där. Jag har heller aldrig riktigt lyckats frambringa det enormt stora och viktiga i att sporta. Visst, tidvis känner jag mig motiverad, men det är alltid en jojo-effekt.
Nu har jag bestämt mig för att börja simma minsann.
Det som dock är sant i alla fall för mig är att man faktiskt börjar må riktigt mycket bättre av att sporta. När man väl bestämt sig. Och gör det.
Tsemppiä, vännen!
kram
Skicka en kommentar