måndag 21 september 2009

Jag undrar var jag är?

Då jag tittar ut genom det som för natten kommer att vara mitt fönster ser jag en fontän, jag ser en prunkande trädgråd, jag ser höstlöv och jag ser en bastu och en sjö. Det andas rikemansägor över detta.

Egentligen sitter jag fast på en av dessa kursgårdar, alla ser precis likadana ut, både utan och innan. Känslan på samtliga andas kollo utan allt det roliga.

Jag skulle, som jag redan skrev igår, helst vilja vara hemma. Speciellt nu, då det finns en rekreativ paus på 2,5 h i schemat. Det finns så oändligt många saker jag gärna hade använt den här tiden till. Men, alla de sakerna är hemma - förutom bloggen förstås!

Vännerna, de som mer eller mindre bör räknas som familjemedlemmar i nästa deklaration om det skall fortsätta på detta viset, dem fick vi igång en diskussion med igår. Diskussionen handlade inte om hur länge de bott hos oss, utan om barn, de många olika vägarna som finns mot ett barn.

Det visade sig att de råkat ut för två missfall under den tid vi känt dem. Jag har bara vetat om det första, så det var en tråkig nyhet för oss. De lever ännu under paraplyet "vänta och se" - men är väldigt intresserade av att höra vilka vägar vi vandrar just nu. Våra vänner är rätt ointresserade av behandlingar av olika slag, så mest pratade vi om adoptionsprocessen och hur den framskridit i vårt fall.

Fosterbarn var, som det är för rätt långt alla oinsatta, ett obekant område för våra vänner. Vi berättade hur vi, efter många om och än fler men. hur vi landat på att det är en väg vi valt att vandra. Det som fastnade i mitt medvetande var att han i familjen så många gånger återkom till hur ädla vi är.

Ädla?

Det är något som jag fått höra av de få som vet om var vi står, att vi är ädla.

Jag känner mig inte speciellt ädel. Och det är definitivt inte ett ok jag vill bära den dag vi får ett barn.

Det är ju inte precis så att vi anhållit om att få ett barn för att få tända glorian och plocka fram de svedda vingarna. Vi vill ju bara leva en helt vanlig, eller i alla fall en så normal vardag som möjligt. Den vardagen får gärna innehålla snorig näsa, trots och kastande av leksaker.

Men, det var i alla fall roligt att få prata om vår väntan. Det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man jämför hur mycket en kvinna som är förstagångsgravid pratar om allt som ingår i graviditeten och hur lite jag erbjudit mig själv en möjlighet att prata om min väntan, så är det inte konstigt om det är lätt att prata på då det finns en ingång i det.

Nu, nu är det bara två timmar kvar tills det händer något på den här utbildningen...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det där med ädelt känner jag igen.
Vi har nu haft våra fosterbarn hos oss ca. en månad och otaliga är de gånger vi fått höra vad ädelt det är av oss att göra den här insatsen.
Ädelt? Vi gör det helt av egoistiska skäl precis som du beskriver.(När sambon trättnar på dessa kommentarer säger han att vi gör det för pengarnas skull :) )

Kram Maria

Eludie sa...

Tack för din kommentar, Maria! Jag blir så glad över att det finns en läsare som har erfarenhet av fosterbarn - och så färska barn dessutom! Jag hoppas innerligt att jag skall få höra mer om er - hur ni har landat i er familj och hur vardagen förflyter?

Anna-Karin sa...

Hoppas du också tillåter dig att prata om din väg till familj och din väntan! Andra "borde" vara extra intresserade då det vanliga gravidsnacket är sig rätt sig likt från gång till gång...
Hoppas du inte blir alltför less på ditt nya ädla jag :-D För dem som kan välja kanske fosterbarn känns som en ädel väg?
Kram!

jess sa...

Jag har en tävling främst för tjejer/kvinnor i samarbete med testlagret, var gärna med!