Ovulation.

Ovulation. Ovulation på sticka.

Herre du milde. Vännen, som fortfarande bor hos oss, nu kryddad också med tillhörande sambo, kom hem efter ett besök hos en bekant igår. Samtidigt som hon plockar upp sin dator ur väskan lassar hon upp en famnfull med ägglossningstest. Ägglossningstest som hon fått av sin polare, detta för att polaren uppenbart inte behöver dem längre, eller har ett gigantiskt lager...

Obehag. Jag känner ett fysiskt obehag för testerna. Både ägglossnings- och graviditetstesten. Usch, fy.

Paret som bor hemma hos oss just nu (och eventuellt gör det i en vecka ännu, men det är en annan historia) vet vilken vår situation är, så det är absolut inget hemlighetsmakeri eller andra skamliga känslor som dyker upp tillsammans med ägglossningstesten. Det är bara mitt stora obehag för allt det svarta som vår barnlöshetshistora förde med sig, som får mig att rysa.

Jag är så tacksam för att jag och vi inte är just där nu längre. Att vi står i en annan ruta. Att det fortfarande finns ett "vi" efter det vi gick igenom.

Våra vänner har inte en helt spikrak stig bakom sig de heller. Första sommaren vi kände varandra, för två år sedan, delgav vännerna oss nyheten att hon var gravid. De hade väntat de sedvanliga tolv veckorna innan de berättade något, och några veckor senare visade det sig att fostret dött. På den tiden hade jag blott ett missfall på en naturlig graviditet i bagaget, så jag kunde dela delar av det de gick igenom då. Nu är jag några lass klokare, eller har åtminstone fler erfarenheter i bagaget och hoppas att jag skall kunna finnas som en ventil om det skulle behövas i vännernas fall.

Men, ägglossningstest. Fy.

Jag tror att jag har ett eller annat test liggande i någon låda någonstans. Jag har ett otal antal rester av mediciner i skåp och lådor som också hänger kvar. Jag vet inte varför jag inte kommit mig för att bara slänga allt.

Den senaste tiden, det är bara fråga om dagar, har barnlösheten, själva faktum att jag aldrig kommer att bli mamma den vanligaste vägen, sjunkit in. Sjunkit in på ett sätt som känns. Och det känns, faktiskt, rätt skönt.

Jag tror - och hoppas - att det som nu bearbetas i mig, att det kommer att innebära att jag inte kommer att aktivt tänka på det, barnlösheten, längre. Det jag gått genom kommer alltid att vara en del av mig, det är klart, men jag ser fram emot den dag då det inte längre är det jag själv först och störst förknippar mig själv med.