En liten flicka på busshållplatsen

Jag åkte buss hem efter skolan igår, trött efter dagar av bolagsfinansiering, bokslut och årsberättelser.

Det fanns lite snö på gatorna, på en busshållplats vi stannade till vid busade två små pojkar. Ända in i bussen kunde man se att de hade hyss i görningen. De kramade till små snöbollar med sina frusna händer, jagade runt efter varandra - osäkra på om de skulle kasta snöbollarna på varandra eller eventuellt på bussen som saktade in.

En bit bort stod en ungefär lika liten flicka iklädd röd halare och kramade och kramade på sin snöboll. Jag kunde ana mig fram till att hon inte hade för avsikt att rusa runt, än mindre tänkte hon kasta bollen på någon. Hon hade kramat ihop sin boll för att det är så alla andra gör med snö, eventuellt för att hennes mamma, som stod intill henne, hade uppmanat henne att leka, leka precis som de andra barnen.

Det här läste jag under den korta tiden bussen saktade in, jag såg egentligen flickan bakifrån. Hennes kroppsspråk fick mig att läsa in allt detta i den bild jag fick iaktta.

Vi körde vidare just då flickans mamma ömt smekte bort snö från flickans mössa - det var först i det ögonblicket jag såg det lilla barnets anlete. Bakom ett par typiskt fula, tjocka, barnglasögon tittade ett par ängsliga ögon fram, ett par ängsliga vackert asiatiskt mandelformade ögon.

Jag vet inte varför, men den här flickan och hennes ängsliga blick har funnits i mina tankar ända sedan igår. Jag kände så mycket med henne under det fragment av tid jag fick titta på henne och nu kan jag inte låta bli att tänka på henne - och på mig. Tankar av mest underlig vidd, är det mig själv jag känner med - är det min egen känsla av utanförskap som känns så djupt? Är det tankar på ett eventuellt kommande jag har i sinnet? Är det tanken på att riva upp ett barn från allt det egna - bara för att få hit det till mig så att jag skall känna mig mer normal - som upprör mig?

Jag vet inte annat än att jag går omkring och tänker på denna lilla flicka på en busshållplats.