Idag är dagen då jag anmäler mig för att ställa mig i kö

Dagen D. Eller Dagen A?

Idag är dagen då jag tar lille make i vacker hand och så går vi till lilla adoptionsorganisationen och anmäler att vi vill vara med.

Tror jag i alla fall. Det beror ju förstås på hur galet infotillfället kommer att vara. Jag läste genom alla handlingar jag fått mig tillskickade via post, jag har tydligen varit så irriterad på organisationen att jag inte lyckats förmå mig att bekanta mig med materialet tidigare. Det visade sig att infotillfället idag är ett sammelmöte för alla möjliga olika sätt att eventuellt få glädjas över att ha ett barn i sin familj. Ett infotillfälle för eventuella blivande stödfamiljer, fosterfamiljer och adoptivfamiljer.

För att inte bryta traditionen "det gäller att muttra över organisationen", jag har lite svårt att förstå varför de vill informera om alla dessa familjelösningar på en och samma gång... Detta med all respekt i världen för både stöd- och fosterfamiljer.

Jag skall också ringa min IVF-läkare idag, efter den första misslyckade IVF:en skulle jag höra av mig vid begynnelsen av marsmensen. Start för IVF 2, med helt nya metoder, blir det i april. Det är i alla fall planen.

Så, det är en spännande dag idag.

Jag är fortfarande hemma från jobbet, snor och elände. Jag tampas lite med mig själv, var det rätt att stanna hemma från jobbet, men nog gå på adoptionsinfot? Jojo. Det är klart det är rätt! Det heter att prioritera på företagsspråk.

På tal om tennis, jag är så väldigt glad att jag är gift just med min man. Att det är han och jag som går genom allt det här tillsammans. Jag tror inte att jag skulle orka göra allt det här utan honom. Jag tror inte att jag skulle göra det här för någon annan än honom. Honom och mig själv.
Tanken slog mig i och med väninnan som jag nämnt här i bloggen tidigare, väninnan som befinner sig i nästan samma situation som jag.

Väninnan och hennes bättre hälft, har ett fysiskt problem som finns i mannen. Det går att ta sig förbi denna fysiska utmaning, men min väninna var, förståeligt nog, väldigt uppbragt efter deras första provresultatsbesök. Hon sade det, att hon tycker att det känns så väldigt orättvist att hon eventuellt kommer att missa hela upplevelsen med att bli mamma på grund av sin man.

Jag förstår hennes upprördhet, jag har själv önskat att få sparka in någon imaginär katt i ett hörn, många gånger. Men, jag har inte - än så länge - önskat att jag befann mig i en annan parkonstellation som eventuellt kunde lyckas bättre i detta barnalstrande. Inte en gång. Men, det igen kan bero på den enkla förklaringaringen att det inte egentligen finns några fysiska men i vårt förhållande, det finns alltså ingen vi kan "skylla på". Sen är det bara att konstatera att det är jag som är gammal och det är - i det här skedet av evolutionen - blott kvinnan som bär en biologisk klocka.

I alla fall, jag är tacksam över att jag delar just detta dilemma med just min man. Hur tungt det än är och kan vara.

Nu skall jag prioritera mig själv i duschen.