Nu vet jag varför jag är barnlös.

Jag har gått i terapi i tre år. Psykoanalys.

Orsaken till att jag började undersöka mig själv var inte barnlösheten, jag visste inte ens att jag skulle komma att leva ett liv som barnlös då jag började. Det senaste året har barnlösheten och allt den kommer med förstås varit en viktig del av mina sessioner, jag tycker att det har varit skönt att ha ett ställe att gå till där jag kunnat ösa ur mig allt jag funderar över.

Det är rätt skönt att betala någon för att lyssna på MIG. På MIG och MINA PROBLEM och MINA KÄNSLOR.

Nu är terapin på upphällningen, överrenskommelsen som gjordes i början var den att vi jobbar i tre år, efter tre år skall vi nog vara färdiga. Så färdig man nu blir mitt i ett liv. Nu funderar jag förstås över om jag lärt mig något över huvudtaget under alla dessa seanser. Är jag en klokare, finare och vettigare människa nu? Är jag stabil? Är jag lycklig? Vet jag hur jag skall leva ett balanserat liv nu?

Nej. Jo. Vissa dagar är jag svagare än någonsin. Vissa dagar tror jag att jag kommer att överleva ända tills döden knackar på. En sak är jag säker på, terapin har gett mig en större förståelse för mig själv. Jag vet varför jag agerar och reagerar som jag gör - inte alla gånger, men oftare än tidigare. Så, det är klart ett plus i kanten, jag rekommenderar alla som har en möjlighet att gå i terapi att göra just det.

Nu, då det alldeles snart är dags att avrunda är det klart att jag funderar över hur barnlösheten kommer att påverka mig. Under den närmaste tiden och under resten av mitt liv. Under den närmaste tiden kan det hända att jag blir gladare än jag någonsin varit, det kan likväl hända att jag blir mer sorgsen än jag någonsin varit under precis samma period.

Det är två vägar som finns utstakade för mig; den ena vägen är den där jag kan se "perioden av barnlöshet" som något som gjorde mig till en starkare människa, en bättre mamma än vad jag annars skulle varit. Den andra vägen är den totala barnlösa vägen - en väg som bara måste leda till att jag hittar en annan fokus i mitt liv. Om jag är en starkare människa om jag vandrar den vägen, det har jag ingen aning om.

Så, det är klart att jag är rädd för att jag inte kommer att klara den här barnlösheten utan en fortsatt terapi. Jag skulle så gärna vara säker på att jag klarar mig själv. Men, det är jag inte.

I alla fall, tillbaka till rubriken. Jag pratade om det här igår, att jag är osäker på hur jag skall orka tackla en framtid som fortsatt barnlös. Min analytiker hade svaret, kan ni tänka er att han visste orsaken till att jag inte lyckas bli med barn (ursäkta den burdusa uttrycket)!

Orsaken till att jag inte lyckas med mina och våra försök i barnalstring är den att jag inte sörjt bort det som sörjas skall.

Ojojoj. Min första reaktion var att lägga in hans påstående i facket "ytterligare idiotiska råd man får av personer som verkligen borde hålla käften".

Det var min reaktion rätt länge.

Nu har jag fnyst omkring i snart ett dygn och ja, analytikern kanske har rätt.

Jag borde kanske sörja. Sörja riktigt mycket.

Fasiken, jag undrar vad han menar att jag skall sörja?

Tro mig, det var inte så att jag glömde fråga. En av de första sakerna man lär sig i psykoanalysen är den att man aldrig får svar på direkta frågor...

Så, nu har jag svaret på orsaken till min barnlöshet. Nu måste jag bara hitta rätt fråga. Förslag emottages med värme och glädje.