Så mallig man kan vara då.

Det känns skönt att ha tagit tag i saken.

Jag ringde några samtal igår, det för att få några intyg som behövs för att vi skall kunna anmäla oss till kön för adoptionsrådgivningen.

På något sätt kändes det fint att svara att "jag behöver det och det intyget för en eventuell adoption" då jag pratade med för mig helt obekanta människor.

Jag har den goda fördelen att få hälsovård via min arbetsplats och sköterskan jag pratade med igår blev så glad över det här nya steget i mitt liv. Det visade sig att hon tillhör skaran av adoptivmammor som blivit gravida efter att de adopterat, vilket på något sätt känns passligt i detta läge.

Inte för att jag tror att mina chanser att få till det "själv" är större i och med att pappersarbetet har inletts, men jag måste erkänna att det känns som om den andra IVF:n inte känns så dramatisk eller slutgiltig i och med att vi också har detta andra projekt på gång.

Det kändes bara roligt att höra att det hänt någon jag känner, det mytomspunna "ställ dig i adoptionskö och du blir gravid".

Den gamla klyschan heter ju att man skall glädja sig över de små sakerna i livet, det som gläder mig idag är den att läkaren på min arbetshälsovård meddelade att hon gärna skriver ut ett intyg jag behöver just nu, även om det inte egentligen är något arbetshälsovården skall göra. Det är så skönt att märka att någon ibland tänjer lite på gränserna just för min skull.

Så, det känns bra att vi är igång i båda filerna. Både adoptionsstart och besked om datum för start på den andra IVF:n på samma dag, det känns mycket bra.

Vet inte om det är lättnaden eller vad det beror på, men vi i vårt förhållande - min man och jag - tycks inte kunna föra en dialog om något över huvudtaget just nu. I synnerhet inte om barn och avsaknad av barn. Det blir mest retoriska frågor, en diskussion som mest påminner om ett förhör. Det är otroligt uttröttande, det gör att vi båda känner oss mer ensamma än tvåsamma. Att vi lyckas tajma dessa samtal till minuterna innan vi skall somna gör inte saken bättre.

Jag tror att vi borde påbörja den svåraste diskussionen av dem alla, något vi inte ens vidrört ännu. Det enkla "vad gör vi om vi inte får ett barn, någonsin?".

Usch.