Så, nu får vi snart ställa oss i kö...

Så, träff nummer 1 är avklarad. Infotillfället på adoptionsorganisationen.

Det var vi och ett tusental andra. Inte ett tusental, men utan att överdriva, ett femtiotal andra. Främst par, blott heteropar, eventuellt några som var på plats utan någon vid sin sida. Jag hoppas innerligt att de som kom ensamma har en partner hemma! Inte för att jag har något emot ensamstående adoption, men eventuella ensamstående fick nog veta hut på plats.

Ingen jag kände, vilket var skönt. Även om hela södra distriktet av landet var samlat så skulle det vara så typiskt att stöta på någon vi kände. Medelåldern är svår att säga, ca. 35 år skulle jag gissa. Klart det fanns betydligt yngre och några äldre personer i publiken, förstås.

Själva performansen var, ja, dålig och långtråkig. Jag har överhuvudtaget svårt med presentationer som likväl kunde delas ut i printad version. Vi fick med oss presentationen i pappersformat och jag lovar - det fanns inget i den muntliga presentationen som inte kunde ha skickats till oss i pappersformat. Det är kanske uppenbart, men jag har svårt för att bli dumförklarad på detta sätt. Jag kan läsa.

Tillställningen blev inte bättre av att det inte precis var scendrottningarna och stå-up-komikerna som stod på scen. Det hela påminde om en parodi på ämbetsverk, det skulle ha gjort sig bra i någon reklam som utspelas hos myndighet.

Stopptråkigt.

Än en gång, för barnets väl, jag vet, jag vet.

Det hela verkade bygga på att få ner oss så lågt som möjligt i våra skor. Som jag skrev om eventuella ensamstående - ingen chans att det blir barn, det är onödigt att ens försöka, hem med er! Det enda som saknades var en pinsam handuppräckning, säg, vem är här ensam, säg. Så roligt skulle vi ändå inte ha det.

De passade på att ge oss sk*t för att vi är egoistiska små svin, som propsar på ett eget barn i stället för ett fosterbarn. För att vi skulle inse hur dumma vi är så fick vi det riktigt vridet i ansiktet på oss; "det finns sååå många gulliga spädbarn som skulle behöva er redan just nu, och ni skulle fååå dem om ni inte var sååå dumma". Så dumma att vi vill ha ett eget barn. Det gick ändå inte så långt att de plockade fram små spädbarn och visade upp dem för att fresta oss bort från denna imbecilla adoptionstanke. Så roligt skulle vi ändå inte ha det.

Som bittert kalk på slutrakan, med en suck ungefär, drogs den korta presentationen om internationell adoption. Som egentligen var helt onödig... För, alla friska, söta, spädbarn under två - de stannar ändå i sitt hemland och alla vi glåmiga nordbor kan titta oss i månen.

Fosterbarn, anyone?

Om vi, efter allt detta ännu envisas så, här är familjeblanketten. Fyll i den, kom ihåg alla bilagor. Ring inte oss, vi ringer er. Tidigast om ett halvt år kan ni vänta ett samtal.

Se där, min första träff med adoptionsorganisationen. Mitt lilla adotivbarn känns mer distant än någonsin.

Vi skall absolut inte hålla på med tjafs som barnlöshetsgrejs som IVF då vi blir, OM vi blir kallade till den första träffen med vår egen myndighetskvinna. Absolut inte. För då är vi fullständigt ute och cyklar.

Jahapp. Jag tror att jag inte skall meddela att IVF nummer två startar i början av april. Korta metoden startar kring 1-2.4. Hurra!

Snurrigt. Nu skall jag fundera på hur jag fyller i lilla blanketten.