Hur orättvist kan det vara? Hur mycket skall man orka med?

En av fördelarna, förlåt uttrycket, med att vara ofrivilligt barnlös är den att man verkligen är tvungen att fundera över det här med barn. Det blir inget snabbt beslut, oj! jag är med barn, skall jag behålla det eller ej?, utan en lång övervägning där saknaden och längtan efter en familjemedlem är så stort att man går genom verkligt stora saker i strävan efter sitt mål.

Jag har svårt att exakt beskriva varför jag vill få vara mamma. Det är ett tomrum, en saknad och en längtan efter ett barn som jag upplever att jag måste få fylla. Det är en saknad efter mitt och min mans barn - vår familjemedlem vars plats är så tom, så tom. Jag har ett behov, en önskan om att bryta det som varit och göra det som inte var till något det borde få vara.

Just nu känns det som om det vore lättare att inte bära på denna önskan. Att tiden innan allt började kretsa kring ett ofött barn var så lätt, så solig. Jag kunde inte ana att det eventuellt inte kommer att gå. Jag kunde inte ana hurudana bakslag en människa skall behöva möta. Jag kunde inte förutse att det finns saker jag inte ens vill veta om.

Det känns så orättvist, att det skall vara för lätt för en del av oss och för svårt för en del andra.
Det känns så orättvist att det finns de som blir gravida utan att de ens vill det, utan att försöka - utan önskan om att få bli mamma. Jag ser framför mig, i mina ögon, väldigt opassliga föräldrar. Det känns så fel.

Jag vet inte riktigt om jag orkar med det här längre. Jag vet inte om jag kan ta mer av bakslag nu.

Ett enkelt läkarbesök för att få det papper som behövs för att få anmäla sig hos adoptionsorganisationen, det blev till något helt annat än ett enkelt rutinbesök hos läkaren. Ett besök som eventuellt resulterar i att jag inte kan anmäla sig hos adoptionsorganisationen. Ett resultat som eventuellt innebär att jag inte ens får försöka bli förälder på naturlig väg - ivf eller ej.

Nej, nu följer ytterligare läkarbesök. Många.

Just nu känns det nattsvart. Det är nattsvart och isbiten i magen är bara toppen av berget. Hemma är det tyst. Totalt tyst.

På min fråga, som jag ställer min man, vad vi gör om det här är det som kommer att gälla, får jag inget svar.

Jag vill bara höra att han kommer att finnas vid min sida oavsett vad som händer. Jag skulle behöva få höra det nu.