Värphönans återkomst.

Jag tror det är rd 11 idag? Jag känner mig lite förvirrad, har jobbat otroligt mycket och rätt hårt de senaste dagarna, det är orsaken till varför bloggen inte uppdaterats så frekvent som den brukar. Så, om någon trodde att jag varit frånvarande på grund av ett liv så tog jag just den illusionen från oss alla.

Mycket jobb har förstås inneburit att jag inte funderat så mycket på mitt tillstånd. Det malande "jag bär på embryo-tänket" har den här gången ersatts av ett upp-poppande av fragment av tankar nu och då. Jag måste tyvärr erkänna att de, tankarna, mest har varit av negativ karaktär. Jag kan bara inte se någon orsak till varför det skulle ha lyckats denna gång. Samtidigt fortsätter en inre debatt med mig själv - varje gång jag ställt mig just den frågan - varför det mot all förmodan skulle ha skett ett under denna gång - besvarar jag mina frågor. Jag har ju faktiskt gått hos akupunktören. Det har jag inte gjort tidigare. Det kan ju faktiskt lyckas. Det gör ju det för en del av oss.

Jag märker att jag redan nu är irriterad över att testdagen - eller testdagarna, jag blev ju faktiskt beordrad två dagar - närmar sig. Just nu, även om jag är inne i skedet att vagitatorerna är riktigt fasligt irriterande, jag blir riktigt arg då jag skall stoppa upp dem, så ändå - jag skulle bara vilja fortsätta ta dem. Vissla och leka oviss i nio månader eller längre.

Stackars hyresgäster, käraste Frank och Ture. All klagovisa ovan är ett stort misstroendevotum mot er livmoderslojalitet. Jag skall tyst och blott på detta ställe erkänna att jag registrerar illamående, onda bröst, matmotstånd och konstiga drömmar till er fördel. Jag är bara illa rädd för att jag känt samma sak för tidigare hyresgäster och de har valt att lämna mig ändå.

Jag hoppas verkligen, med hela mitt hjärta att ni skall tycka om ert boende.

Ödets ironi eller en hälsning från barnalstringsguden?

Jag var hos akupunktören igår. Två av nålarna gjorde alldeles otroligt ont, det kändes helt annorlunda - inte bara på ett positivt sätt - än de två tidigare gångerna. Jag och akupunktören bytte några ord om eventuella orsaker till detta, men, det enda akupunktören sade var att kroppen reagerar olika lite beronde på hur kroppen mår.

Jag kunde inte låta bli att hoppas att det var Ture och Frank som firade den sänkta temperaturen i deras heta etta...

Jag funderade lite över det igår, om det hör till "det normala" att man blir diagnostiserad hos akupunktören? Jag är alltså diagnostiserad som "het", akupunktören tycker att min höga inre temperatur kan ha varit orsaken till både missfallet och de negativa resultaten på tidigare IVF.

Jag hoppas innerligt att han har rätt och att behandlingen skall vara den rätta.

Efter behandlingen promenerade jag mot busshållplatsen för att ta första bästa buss hem. I ett gathörn stötte jag på en bekant ur historien. En kvinna som jag kände som flicka - vi växte upp i samma stad. Det är ett decennium sen jag träffat henne senast, då sprang vi också på varandra på stan. Hon är ett par år äldre en jag, inte en av de bästa vännerna i barndomen, men det var roligt att se henne.

Hon är förstås gravid. Väntar sitt första barn. Försökt länge. "Bara" på naturlig väg. Blev gravid senaste höst. Missfall. Gravid på nytt efter några månader.

Där satt vi - mitt emot varandra över en glass. Hon där hon ville vara, jag - som vill vara där hon är. Men, det kändes inte fel på något sätt. Det var, faktiskt, skönt att bara prata - om hennes väg mot moderskapet.

Hon frågade, just efter att jag konstaterat att hon är gravid, om jag har barn. Efter mitt nekande svar frågade hon inget mer. Inget varför, inget hur, inget "skynda på, det blir bråttom".

Det som gjorde samtalet så lätt att föra var att det kändes att hon har erfarenheten som leder till att man inte frågar eller påstår.

Det kändes bra.

Vi träffades av en slump. Jag vill, innerligt, tro att det att just vi två träffades just igår är en hälsning av något slag.

Inser att jag låter fullständigt gökbo. Så, jag pillar mig i naveln och hoppas att jag inte håller på att bli tokigare än jag redan är.

Inåtvänd.

Jag märker att jag gått in i "blickar tyst inåt-fasen" - tydligen något som inträffar under varje ruv. Den första veckan är rätt normal, den andra veckan blir jag lite inåtvänd.

Allt är fortfarande väl, känslorna är de samma som de var i det förra inlägget. Vaknade till en gång i natt, råkade på något sätt röra vid mitt vänstra bröst. I twilight zone, mellan sov och vaken, tänkte jag sonikt tanken "mitt bröst känns tomt, det har nog misslyckats också den här gången". Men, det var i twilight zone.

Vill att kära bloggsystrar skall veta att jag läser och följer med, så fort jag tittar ut ur mig själv skall jag vara social hos er också. Jag hoppas att det lyser sol över er alla.

Allt väl?

Jo, i den här ändan kan inga midsommarolyckor rapporteras.

Av försigkommen anledning har jag firat en mycket lugn och rofylld midsommar. Midsommaren bestod av mat, regn, läsning och vila.

Svärmor lever med. Med inlevelse. Hon har räknat ut när hyresgästernas kontrakt tar slut, hon har funderat på hur nästa midsommar kommer att se ut och hon har funderat över hur stor hennes besvikelse kommer att vara om Ture och Frank flyttar ut tidigare än väntat.

Det känns bra att svärföräldrarna är involverade, på gott och ont.

Jag tycker förstås att det är synd att min svärmor redan nu funderar över hur tungt det här kan vara - främst för att jag inte vill att hon skall vara ledsen.

Allt känns bra. Jag är trött (det kan bero på att jag inväntar semestern som börjar om en vecka). Det river i livmodern (progesteronet). Jag mår pyttelite illa om jag riktigt känner efter(Zumenonet).

Allt känns okej.

Många utmaningar.

Finaste, gulligaste ni. Ture Tvåa, Frank Femma och hyresvärdinnan - jag - vill tacka å det varmaste för alla glada utrop i inlägget igår. Det som genomsyrar det mesta här i bloggvärlden, åtminstone bland er och oss jag rör mig är en otroligt varm generositet. Den känns så innerlig och sann - det är så otroligt att ha en gemenskap som denna jag kan komma och gå i, med känslor och allt.

Tack.

Hyresgästerna och - ja hyresförhållandet - är en utmaning i sig. Den här, tack Storken, kan jag göra något åt;

Fem saker på min “to-do-lista” för morgondagen:
1. Mycket inför midsommaren på jobbet. Möten och sista-minuten-kom-ihåg.
2. Köpa sex stycken stolar inför jobbfestligheter nästa vecka.
3. Borde hitta ett nytt märke av kattherrarnas specialfoder - de är uttråkade och vill ha något nytt.
4. Tvätta kläder - jag behöver ett förråd för hela nästa vecka.
5. Ladda upp med ett stort batteri böcker - inför midsommar och nästa vecka.

Fem dåliga egenskaper:
1. Lider av svampeffekten - kan koppla ALLT negativt till mig själv.
2. Ytterst kritisk (främst självkritisk)
3. Prestationsinriktad (och ställer mycket höga krav på andra - främst på jobbet)
4. Svårt att stå ut med dålig stämning - leder till att jag försöker "lätta upp stämningen". Oerhört pinsamt, enerverande och dämpande - i synnerhet i ett äktenskap.
5. Överanalytisk.

Fem platser där jag bott:
1. I höghus
2. I radhus
3. I eget hus
4. På hotell (ja, så att jag bodde där)
5. På sjukhus

Jag har jobbat som:
1. Stallflicka
2. Lägerbiträde på ADHD-läger
3. Kassafröken
4. Journalist
5. Chef

Fem konserter jag varit på:
1. Coldplay
2. Kent
3. R.E.M
4. Weeping Willows
5. Black Sabbath


Två personer jag vill smyga osynlig på under en dag:
1. Chris Martin - jag vill sitta i sängen och lyssna då han spelar på sin flygel.
2. Isabell Werth - mer skulle jag vilja vara Isabell för en dag. Tänk att rida som hon rider!

Ture Tvåa och Frank Femma.

Det blev FET!

Alla mina dubier till trots, isbebisarna var tydligen intresserade av lite sommarvärme i alla fall. Ture Tvåa tappade lite av sitt intresse på upptiningen, så han gjorde sig av med lite barlast - sisådär tre celler. Frank Femma är en riktig brottare, det han tog med sig in i frysen, det tog han också med sig ut ur frysen.

Nu är Ture Tvåa och Frank Femma sambo. De hittade en varm etta, måhända väldigt svåråtkomlig, men ändå. Det första kontraktet - prövotiden - skrevs till 2.7, med check gällande detaljerna och det finstilta ännu 3.7.

Förutsatt att Ture Tvåa och Frank Femma är nöjda och belåtna med sin hyresvärdinna skrivs ett kontrakt på inalles nio månader, prövotiden inräknad.

Hyresvärdinnan är helt såld, men, som för att följa kutym i den kalla och hårda businessvärlden, kan hyresvärdinnan inte visa det riktigt ännu.

Att hon fallit pladask för sina nya inneboende.

Dan före dan.

Ja, eventuellt då.

Måste, med handen på hjärtat, erkänna att morgondagens FET känns väldigt avlägset. Jag är väldigt oinspirerad om man säger så.

Det är så många "om" i vägen. Om isbebisarna smälter som de skall. Om båda klarar sig. Om återinföring sker. Om livmodern är tillräckligt tjock.

Omomomomomomom.

Så, just nu känns det som om jag väntar på en helt vanlig tisdag. En skillnad är märkbar, och det är hur mycket min livmoder reagerar på Lugesteronet. Så här mycket har jag aldig känt av progesteronet tidigare! Det kan hända att rivet och slitet hänger ihop med Lugesteronets kombimedicin - Zumenon. Det handlar ju trots allt om att återuppliva en mer eller mindre död kvinnlig kropp och dennas funktioner.

Inte undra på att det rivs lite och slits lite.

Så, i morgon är det tisdag, det här är inlägg nummer nittioåtta, jag hoppas att inlägg nummer nittionio kommer att vara ett celebert sådant på alla möjliga olika sätt.

Nu vet jag hur det känns...

...att tillhöra en minoritet. Nu är jag en person som rätt ofta borde ryta till, säga ifrån - det finns så många som inte respekterar just den minoritet jag representerar.

Nej, men då jag andas lugnt ett par gånger - in genom näsan, ut genom näsan och så samma procedur några gånger till så inser jag ju att det är just där jag landat - i minoritet, jag är barnlös - jag är inte som de flesta andra.

Utbildningen jag deltar i, den består av fullständigt fullvuxna människor. Både i föreläsarbåset och i fållan för åhörare sitter fullvuxna människor. Ett otal gånger har föreläsaren delat upp oss åhörare i "vem har barn?" och "vem har inte barn?"...

Det bästa / värsta jag hört på länge, det var ett klagomål en av föreläsarna lyckades prestera idag... Vet ni vad som är det mestmest orättvisa i h.e.l.a världen?

Jo, det faktum att de flesta familjerabatter kommer i formationen 2+2. Att två fullvuxna och två barn får siochså mycket rabatt. Det här upplägget är orättvist mot dem som har FLER ÄN TVÅ BARN.

Fasiken. Attans elände. Egentligen vill jag svära på riktigt, egentligen är jag arg på riktigt.

Om den dagen kommer, om mitt barn ser dagens ljus så lovar jag härmed att jag alltid, alltid, kommer att betala fullt pris för allt det jag önskar att mitt barn skall göra, uppleva, få osv. osv.

Dessa otacksamma jäklar. Om de inte ville "betala för alla barnen" - så varför ha dem över huvudtaget?

Inser att jag är den stingsliga, överkänsliga och jobbiga. Som de som befinner sig i opposition ofta uppfattas vara.

I feel this. I am this.

Tro det eller ej, men jag vill åka hem.

Jag sitter ute på en kursgård, jag har varit här ett par dagar redan. En jobbutflykt på tre dagar...

Det är absolut inget fel på varken jobbet, utflykten eller kursgården - tvärtom, det är hur givande som helst. Mycket tungt och krävande, men, givande och roligt.

Det som gör att jag vill åka hem - NU - är det att det inte bara är tungt på ett sätt. Det "andra tunga" är att jag är omgiven av människor, jobbmänniskor, mer eller mindre dygnet runt. Chanserna att dra mig tillbaka är få, just nu är jag bara inne på mitt rum för att byta om till middagen...

Jag vet inte om jag reagerat på det här tidigare, inte så här starkt i alla fall, att det är så här tungt att vara bland människor.

Jag har alltid tyckt om att åka hem efter jobbet, men nu inser att jag att det inte bara handlar om att jag vill åka hem. Det handlar om att jag måste åka hem. För att bara få vara som jag är, för att få ladda batterierna inför följande dag.

Det är sorgligt.

Men också fint på något sätt. Jag har ett hem att åka till. Jag har en man att åka till.

Nu skall jag byta om.

Fettis säger tack.

Ni är bara för söta. Så fina, så gulliga, så snälla. Tack för alla glada hurrarop i det förra inlägget!

Jag hann med ett varv till herr jag-är-världens-mest-underliga akupunktör igår, det har gått nästan en månad sedan jag var hos honom senast. Samma procedur som under den första gången - de enda skillnaden var att en av nålarna - den som sattes in brevid stortån - gjorde väldigt ont. Men, efter att den var insatt så somnade jag. Jag vet inte vad det är som fungerar - men, jag blir väldigt väldigt avslappnad av akupunktur. Tydligen. Det är ju inte så att jag är någon specialist precis, med mina två gångers erfarenhet.

Jag-är-världens-mest-underliga akupunktör hälsade mig välkommen tillbaka om två veckor. Då, sade han, skall han se till att de (isbebisarna) också stannar.

Wow.

Jag hoppas att han verkligen tror på det han säger.

Fettis skall göra FET.

Jag var hos min IVF-läkare idag, på ett första VUL inför ett möjligt FET.

Allt såg bra ut - vad det nu sen betyder... - nej, men livmoderslemhinnan såg ut som den skulle och absolut öken gällande äggproduktion. Skrämmande att det också kan vara ett mål i längan av dessa behandlingar - att få kroppen att stanna helt och hållet.

Så, jag vet inte om hon sade det så där i allmänna ordalag, eller med fokus på hur det ser ut just nu, att jag svarar klockrent på all medicinering. Detta borde i något skede innebära att allt skulle gå bra.

I väntan på det...

Zumenon-dosen höjdes lite. På söndag entrerar en gammal favorit i repris - Lugesteronet.

För, på tisdag, då blir det FET.

...om det blir det.

Den som lever får se. Ingen vits att ta ut glädje i förskott.

Nu skall jag inte apa mig, göra mig besvärlig. Det känns mycket bra att ha ett datum att se fram emot.

Varför är det svårt att sova fel tid på dygnet?

Varför drabbas man av sömnsvårighet just på natten, då man borde sova? Om någon erbjöd mig möjligheten att sova nu, skulle jag somna bums.

Jag har tidigare lidit av grava sömnproblem i tre-fas. Sömnsvårigheterna kom som ett trevligt bihang till depressionen jag led av för några år sedan. Då gick jag på både insomnings- och sömntabletter.

Då jag började må bättre avvecklade jag också min fäbless för beroendeframkallande sömnpreparat - jag ersatte medikamenten med meditation. Efter inledd meditering har jag sovit som en litet barn, natt efter natt.

Nu verkar det som om det inte kommer att vara lika lätt att sova just nu eller i framtiden. Det handlar om en enkel störning i en fas. I all sin korthet; just då jag håller på att somna, så väcker jag mig själv. Det behövs bara en tanke, det behövs bara ett ljud - ibland vet jag inte vad det är som är som rycker upp mig och mina sömnrötter ur John Blunds varma omfamning.

Efter att jag vaknar till denna ena gång, då är det mycket svårt att somna om. Är det en enkel natt så är det blott mina tankar och ett för varmt täcke som håller mig vaken. Är det en mer utmanande situation, så är det som det var nu i natt - blixter och dunder och en katt som verkar ha urinvägsinfektion på gång igen. Om det är någon som vet hur man i ett hus där elen har gått på grund av åskväder hittar kattmedicinen och får medicinen i rätt katt - ja, meddela gärna mig!

Inget ont utan något gott, samtidigt som jag jagade katten för att få in medicinen i katten kom jag ihåg att jag glömt att inmundiga min egen klimakteriemedicin (som kan leda till både blodproppar och bröstcancer...)

I listan över saker som karaktäriserar mig som ofrivilligt barnlös:

32) Jag har svårt att sova OCH mitt skåp är till bredden fyllt av sömnmediciner som jag INTE tar.

Hurra, snart är det måndag.

Det är säkert helgerån, men jag säger det ändå - jag är så glad över att det är måndag i morgon!

Helgen har varit full av sysselsättning, jag tror att vi gjorde någon form av försenad, ickeplanerad vårstädning. Hela lördagen och halva söndagen har jag städat skåp, skurat badrum och ja, sysslat.

Nu, nu har det varit lugnt och tyst i några timmar. Jag tror att vi båda tycker att det är lite obehagligt att inte ha något att göra, jag vet att jag tycker att det är skrämmande. Jag är rädd för att allt - livet, äktenskapet, jag - allt - känns meningslöst om och då jag stannar upp. Än räddare är jag för att min man känner precis på samma sätt. Mig är det egentligen ingen fara med, mig kan jag alltid tackla. Men, det är värre med min man - honom eller hans känslor kan jag inget göra åt.

Min rädsla för att han innerst inne känner samma skräck som jag, får mig att bli ett lealöst våp. Jag är så enerverande då jag söker bekräftelse. Jag hör och ser det sig, men jag kan inte hindra mig själv från att bete mig som ett dreglande fån.

Jojo, det finns säkert en och annan som vill påminna mig om de inte allt för gamla inläggen om hur stark och modig jag är...

Jojo. Det är jag på jobbet och all annanstans än hemma.

Barnlöshet borde förbjudas, det är inte klokt att vettiga och ovettiga (?) människor skall stå ut med det här.

Jag vet inte om jag läser tokfel på och mellan raderna idag, men jag tycker att alla de bloggar jag läser skrivs av kvinnor som har världens mest underbara män och kvinnor vid sina sidor. Jag vill också kunna skriva att "vi har i alla fall kommit varandra närmare under det här". Absolut inte, vi åker racerfart i helt egna solokurvor.

Med hopp om att alla fantastiska kvinnor som läser detta, som bloggar om barnlöset, som inte bloggar om någonting, missförstår mig rätt. Jag är absolut glad om motgång stärker ett förhållande, definitivt. Just nu är jag - öppet, as I hereby solemnly declare - så förtvivlat avundsjuk på er som upplever att ni kommit närmare varandra under eller efter en kris.

Jag inser också att precis var och en - i min situation eller annan - befinner sig i tillfällen då man bara kan ställa sig frågan, skall det vara på detta viset? Och man svarar ja. Ja, det gör jag också. Men, just nu, med "här växer avund klar och grön", då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika.

Jag vill också. Då jag nu håller på författar min julklappslista kan jag samtidigt passa på att önska mig en man som pratar självmant, gärna i hela meningar. Går det att förena med en puss eller två, blir jag salig. Kramas, gör han det också, ja då är jag såld.

Det enda som är sålt just nu, det är smöret. Pengarna tappade jag.

I morgon är det måndag. Äntligen.

Ett samtal så svårt att ringa.

Det gnager på mitt samvete, ett av samtalen jag borde ringa.

Det gäller en av mina få verkligt goda vänner, en vän av den intensiva sorten - vi umgås sällan, men intensivt.

Hon blev mamma i mars, efter en typisk hipp-som-happ-oj-då-graviditet. Jag har inte träffat henne, bebisen eller hennes man efter bebisens ankomst.

Jag hade fått ett mail av henne under vår minusresa, ett mail uti vilket hon undrade om vi inte kunde ses. Mailet kändes på något sätt än mer hånfullt i och med att resan blev till den resa den blev.

Jag har inte svarat på hennes mail. Jag har inte ringt henne.

Jag tror att jag byggt en liten tröskel, en liten tröskel mellan henne och mig.

Under samma resa, minusresan, ringde en annan av mina vänner sisådär en halv timme efter att jag gjort testet. Jag vet inte varför jag svarade i telefon då hon ringde, men - jag sade att jag skulle ringa henne då vi kommit hem. Vilket jag gjorde, men då svarade hon inte. Senare fick jag ett meddelande i vilket hon förklarade att hon var hemma hos sina föräldrar, hos sin dotters morföräldrar, att hon skulle ringa senare.

I väntan på det...

Nej, dethär är inte meningen att vara ett hänga läpp-inlägg, nej. Det är ytterligare ett konstaterande i längan av "hur många vänner - av de få man har - kan man göra sig av med under en barnlöshet?".

Många.

Några grader uppåt...

...det känns lite bättre nu. Så, några grader uppåt på termometern över "hur känns det".

Stort tack till alla inblandade här på min blogg, tack för förståelse och uppmuntran. Det känns, också denna gång, bra att veta att det finns någon - många - som förstår hur det känns även om jag har svårt att finna de rätta orden alla gånger.

Just nu känns det som om jag fått näsan ovanför vattenytan, det känns inte totalt hopplöst. Lite lim sitter kvar under tassarna, men det kan jag leva med - ingen risk för att huvudet åker upp bland molnen i alla fall.

Vi är lite på kant med varandra, min man och jag. Han är inne i en ledsenperiod han också, i och med att jag själv är den muntergök jag är, så orkar jag inte riktigt med honom just nu. Jag har varken ork eller kapacitet att göra honom glad, hålla honom på gott humör. Det är absolut inget han önskar att jag gör, det är mer fråga om min egen stress kring honom och oss - jag blir alltså lätt stressad av att det är "dålig stämning" hemma - det sitter djupt i mig, orsak går att finna i barndom.

Så, jag försöker låta bli att göra som jag alltid gjort, det är ingen vits med att försöka pigga upp varken honom eller mig på konstgjord väg. Det som gör oss ledsna är inget jag kan avvärja genom att spela familjens clown - det här är en sorg som mår bäst av att sörjas vartefter.

Inget nytt under solen, med andra ord.

Jag tråkbloggar, och tråkigt är på något vis rubriken för livet just nu. Jag ser fram emot tisdag nästa vecka, då händer det något igen. Tänk att ett ultraljud kan kännas som "en händelse att se fram emot".

Ryck upp mig / sig.

Jag skrev senaste vecka ett inlägg om hur jag upplever att jag blir missuppfattad mest hela tiden. Min upplevelse är fortfarande den samma, men, i och med att jag inte kommit ur tankarna ännu heller så har det kommit till några nyanser...

Delvis tack vare min man, efter en av mina utläggningar, som handlade om min arbetsplats, sade han - mer eller mindre lakoniskt - att det är sällan jag säger glada, positiva och uppåt saker om min arbetsplats och eller mina kolleger.

Tala om tankeställare.

Även om jag inte har något emot att fortsätta vara rakt på sak-ärlig och försöka få människor i min omgivning att göra lite bättre ifrån sig, så vill jag absolut inte vidareutveckla mina förmågor i bitterfitteri.

Jag är ju egentligen en sorglös, glad liten prick?

Jag undrar jag, om jag egentligen är eller var en sorglös, glad liten prick?

Det finns stunder då jag inte ens kommer ihåg hur det kändes att leva innan jag så hett började önska mig ett barn. I mitt fall finns det ett tydligt före och ett lika tydligt efter - missfallet hösten år 2006 är en vattendelare - efter missfallet har jag vait ofrivilligt barnlös. Det har påverkat mig så länge och så djupt att jag helt tydligt har förändrats som människa. Mer än jag egentligen vill erkänna.

Jag som anser mig själv vara stark - hur tillåter jag mig själv att bli den jag blivit?

Elak och bitter.

Det kan ju inte bara vara "de andra" som uppfattar mig så, jag spelar nog roll jag också.

Nu är det inte någon som direkt sagt det rakt upp i ansiktet på mig - så där som jag önskar att de som tycker så här skulle göra - så, jag får väl lov att försöka bryta kamelens rygg på egen hand.

Elak och bitter är vad jag har blivit. Det är i alla fall det som syns på ytan. Ingen - förutom min man då - kan se att det jag egentligen är, är bottenlöst sorgsen. Ledsen och rädd. Ensam.

Sorgsenheten, ledsenheten, rädslan och ensamheten. Att visa det, det som egentligen är jag, det kräver hela historien. Jag orkar inte dela den med för mig inte så relevanta människor. Men, i och med att väldigt få av oss är utrustade med förmågan att läsa tankar, så måste jag bli bättre på att inte låta barnlösheten överskugga dem oss icke-skyldiga voro.

Inser att jag inte kan uttrycka mig speciellt bra just nu. Jag får återkomma med bättre dimensionerade tankar då jag får ordning på dem...

Nu skall jag bara konstatera att jag tänker försöka vara snäll i en vecka. Visa lite tacksamhet över de saker, människor och what-nots som fixar sig.

Fix you-listans första punkter:

- börjat ta Zumenon idag, det första praktiska görandet på väg mot ett eventuellt FET.
- jag fick tillstånd att flytta på ultraljudet, så nu krockar det inte med arbetsresan. Vackert så.
- min IVF-doktor pratar om "planera FET i midsommarveckan".

Dubbelblogg - mens och krockar.

Jag lovar, det blir en kort uppdatering:

- mens. Bra.
- mail av IVF-doktorn. Bra.
- inga fel på sköldkörtelvärden. Bra och dåligt. Det skulle ha varit lätt om det varit något fel som gick att korrigera med medicin...
- ultraljudet - för FET-check - krockar med en arbetsresa. Dåligt. Om det inte går att flytta på ultraljudet, då är det bra.

Mer dystra nyheter.

Kommer tillbaka till bloggen efter några ouppkopplade dagar.

Ser att bloggsyster Saga också varit med om ett hårt äggplock, med absolut icke-önskvärt resultat. Mina tankar är hos Saga & familj.

Känner så väl igen mig i det Saga skriver, att det här skulle vara sommaren då vi skulle må asdåligt, kräkas och samtidigt vara ilskna över att vi inte kan dricka vitt vin. Fast ilskna skulle vi bara vara av gammal vana - i ilskans efterdyning skulle vi le inåtvända leenden och klappa oss på det alla andra trodde är ett resultat av för mycket grillande.

Men nej. Jag, och många med mig, är fortfarande kvar i ruta ett. Vi bor kvar på adressen "barnlös".

Naaah.

Jag låter ledsnare än jag egentligen är.

Bannar mensen för att den inte kan komma igång. BIM 31. Tre dagar försenad. Det finns ju en möjlighet att en allt för försenad mens kan tvinga fram ett eventuellt FET till hösten...

Jag hör mig själv hurra.

Nu, nu skall jag ta mig i kragen och jobba.