Hurra, snart är det måndag.

Det är säkert helgerån, men jag säger det ändå - jag är så glad över att det är måndag i morgon!

Helgen har varit full av sysselsättning, jag tror att vi gjorde någon form av försenad, ickeplanerad vårstädning. Hela lördagen och halva söndagen har jag städat skåp, skurat badrum och ja, sysslat.

Nu, nu har det varit lugnt och tyst i några timmar. Jag tror att vi båda tycker att det är lite obehagligt att inte ha något att göra, jag vet att jag tycker att det är skrämmande. Jag är rädd för att allt - livet, äktenskapet, jag - allt - känns meningslöst om och då jag stannar upp. Än räddare är jag för att min man känner precis på samma sätt. Mig är det egentligen ingen fara med, mig kan jag alltid tackla. Men, det är värre med min man - honom eller hans känslor kan jag inget göra åt.

Min rädsla för att han innerst inne känner samma skräck som jag, får mig att bli ett lealöst våp. Jag är så enerverande då jag söker bekräftelse. Jag hör och ser det sig, men jag kan inte hindra mig själv från att bete mig som ett dreglande fån.

Jojo, det finns säkert en och annan som vill påminna mig om de inte allt för gamla inläggen om hur stark och modig jag är...

Jojo. Det är jag på jobbet och all annanstans än hemma.

Barnlöshet borde förbjudas, det är inte klokt att vettiga och ovettiga (?) människor skall stå ut med det här.

Jag vet inte om jag läser tokfel på och mellan raderna idag, men jag tycker att alla de bloggar jag läser skrivs av kvinnor som har världens mest underbara män och kvinnor vid sina sidor. Jag vill också kunna skriva att "vi har i alla fall kommit varandra närmare under det här". Absolut inte, vi åker racerfart i helt egna solokurvor.

Med hopp om att alla fantastiska kvinnor som läser detta, som bloggar om barnlöset, som inte bloggar om någonting, missförstår mig rätt. Jag är absolut glad om motgång stärker ett förhållande, definitivt. Just nu är jag - öppet, as I hereby solemnly declare - så förtvivlat avundsjuk på er som upplever att ni kommit närmare varandra under eller efter en kris.

Jag inser också att precis var och en - i min situation eller annan - befinner sig i tillfällen då man bara kan ställa sig frågan, skall det vara på detta viset? Och man svarar ja. Ja, det gör jag också. Men, just nu, med "här växer avund klar och grön", då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika.

Jag vill också. Då jag nu håller på författar min julklappslista kan jag samtidigt passa på att önska mig en man som pratar självmant, gärna i hela meningar. Går det att förena med en puss eller två, blir jag salig. Kramas, gör han det också, ja då är jag såld.

Det enda som är sålt just nu, det är smöret. Pengarna tappade jag.

I morgon är det måndag. Äntligen.