tisdag 3 juni 2008

Ryck upp mig / sig.

Jag skrev senaste vecka ett inlägg om hur jag upplever att jag blir missuppfattad mest hela tiden. Min upplevelse är fortfarande den samma, men, i och med att jag inte kommit ur tankarna ännu heller så har det kommit till några nyanser...

Delvis tack vare min man, efter en av mina utläggningar, som handlade om min arbetsplats, sade han - mer eller mindre lakoniskt - att det är sällan jag säger glada, positiva och uppåt saker om min arbetsplats och eller mina kolleger.

Tala om tankeställare.

Även om jag inte har något emot att fortsätta vara rakt på sak-ärlig och försöka få människor i min omgivning att göra lite bättre ifrån sig, så vill jag absolut inte vidareutveckla mina förmågor i bitterfitteri.

Jag är ju egentligen en sorglös, glad liten prick?

Jag undrar jag, om jag egentligen är eller var en sorglös, glad liten prick?

Det finns stunder då jag inte ens kommer ihåg hur det kändes att leva innan jag så hett började önska mig ett barn. I mitt fall finns det ett tydligt före och ett lika tydligt efter - missfallet hösten år 2006 är en vattendelare - efter missfallet har jag vait ofrivilligt barnlös. Det har påverkat mig så länge och så djupt att jag helt tydligt har förändrats som människa. Mer än jag egentligen vill erkänna.

Jag som anser mig själv vara stark - hur tillåter jag mig själv att bli den jag blivit?

Elak och bitter.

Det kan ju inte bara vara "de andra" som uppfattar mig så, jag spelar nog roll jag också.

Nu är det inte någon som direkt sagt det rakt upp i ansiktet på mig - så där som jag önskar att de som tycker så här skulle göra - så, jag får väl lov att försöka bryta kamelens rygg på egen hand.

Elak och bitter är vad jag har blivit. Det är i alla fall det som syns på ytan. Ingen - förutom min man då - kan se att det jag egentligen är, är bottenlöst sorgsen. Ledsen och rädd. Ensam.

Sorgsenheten, ledsenheten, rädslan och ensamheten. Att visa det, det som egentligen är jag, det kräver hela historien. Jag orkar inte dela den med för mig inte så relevanta människor. Men, i och med att väldigt få av oss är utrustade med förmågan att läsa tankar, så måste jag bli bättre på att inte låta barnlösheten överskugga dem oss icke-skyldiga voro.

Inser att jag inte kan uttrycka mig speciellt bra just nu. Jag får återkomma med bättre dimensionerade tankar då jag får ordning på dem...

Nu skall jag bara konstatera att jag tänker försöka vara snäll i en vecka. Visa lite tacksamhet över de saker, människor och what-nots som fixar sig.

Fix you-listans första punkter:

- börjat ta Zumenon idag, det första praktiska görandet på väg mot ett eventuellt FET.
- jag fick tillstånd att flytta på ultraljudet, så nu krockar det inte med arbetsresan. Vackert så.
- min IVF-doktor pratar om "planera FET i midsommarveckan".

4 kommentarer:

Barnets mamma sa...

Om dina arbetskamrater nu uppfattar dig som elak och bitter, vilket jag starkt betvivlar - det är säkert bara dina egna rädslor, så kan det ju inte riktigt hjälpas just nu.. Du kan ju inte gärna gå omkring och låtsas vara glad i hågen efter allt. Kan de inte tänka ett steg längre och förstå att det kanske ligger något bakom din tillbakadragenhet så är det ju faktiskt deras problem.

Kram

Unknown sa...

Tycker mig ändå skönja en ljusning i tillvaron för dig. Medicin, ett VUL som inte krockar längre och en FET inom kort. En bit i taget.

Jobbet är sällan "roligt". Vissa dagar är det mer uthärdligt än andra. Jag hoppas det finns någonting som är positivt. Semester snart?
Kramar, Kaica

MochM sa...

Åh vad jag känner igen mig i dig. Min vändpunkt från glad till bitter kom också hösten 2006 vid ett utomkvedshavandeskap. Så länge sen det känns.

Jag tror dock att man uppfattar sig själv värre än man är, för man känner sådan skillnad inuti. Jag tror, och hoppas, att det inte är lika tydligt för andra. Dvs att jag någorlunda lyckats dölja det bakom gamla-jag-fasaden.

Dom nära vännerna går det förstås inte med, dom märker. Men dom är ju också nära och förstår.

Varma kramar, m.

Åsa sa...

JAg känner igen mig. Jag är positiv och glad till vardags, men senaste året har jag mer än nånsin uppfattats som neg och sur. Det är jobbigt. För det är inte jag. Jag försöker ändra det aktivt, men det är inte lätt. För hur bra mår man eg?