Goda nyheter.

Jag har fått ett mail av fostermamman i familjen som vi skall få träffa. Nu har vi två datum som vi kan välja mellan, datum då de gärna träffar oss. Det pirrar till i min mage då jag inser att jag alldeles snart, inom ett par veckor, kommer några små steg närmare igen.

Fostermamman skriver att deras barn är rätt litet och i frågvis ålder. Så, hon föreslår att vi träffar barnet och fosterpappan som snabbast då vi kommer, sen går fosterfar och barnet ut. Det låter som en bra plan!

Åh, så roligt!

En poäng på mig.

Det var försvinnande nära att jag lät bli i morse. Väckarklockan ringde och min första tanke var att jag inte orkar. Att jag tar ut en sovmorgon.

Jag till och med bestämde mig för att tillåta mig själv en sömntimme till.

Men, jag överraskade mig själv. Resolut steg jag upp, klädde på mig och körde till simhallen. Simmade i de fyrtiofem minuter jag annars skulle spenderat med John Blund.

Det gläder mig nu.

En nyhetsanka.

Så kunde jag tydligen inte låta bli, också jag måste skriva mitt inlägg om Anna Anka. Jag är lite sent ute, men, hej, sent ute är jag i det vanliga livet också.

Tala om att leva i en förvrängd värld. Tala om att se världen med ögon som definitivt borde besöka den själsliga optikerna.

Nu talar jag inte om Anna. Jag talar om mig själv.

Erkännas skall att jag inte sett de omstridda program hon spelar huvudrollen i, riktigt så intresserad är jag inte. Men, jag håller på att svimma av överraskning då jag inser (vilket hände för en minut sedan...) att Anna Anka INTE är en trött föredetting i övre medelåldern. Jag har gått omkring och trott att hon är sisådär en femtio år gammal som är ute efter att lära den unga kvinnan leva ett liv på ett sätt så att man är oerhört framgångsrik i sina försök att ro hem en farbror i den yngre ålderdomen.

Hon är alltså 38 år. Hon är yngre än jag.

Borde jag krisa nu?

Jag är otroligt häpen. Över att jag hade så fel, eller att hela den bild Anna ger av sig själv får mig att uppfatta så fel.

I alla fall, jag läser (tro det eller ej, jag freaking gjorde en wikipedia-sökning på Anna Anka!) att Anna är adopterad från Polen. Att hon adopterades som tre år liten till Sverige. Att hon nuförtiden inte har någon som helst kontakt med sina adoptivföräldrar.

Så nära. Så långt borta.

Tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?

Undersökningar av ett annat slag.

En del av mitt arbete innebär att jag utsätts för relativt många utvärderingar. Feedback, återkoppling och utveckling är något som intresserar mig stort, jag skulle till och med säga att jag är rätt engagerad i allt som går under rubriken utveckling av både andra och mig själv.

Nåväl, under de två senaste åren, tre, om jag räknar med den tid som passerat efter missfallet hösten 2006, så har dessa utvärderingar fortgått som normalt. Så som andra människors liv fortsatt mer eller mindre normalt, trots att mitt liv varit alla annat än det, normalt.

Vid genomgångar av resultat som utvärderingarna givit, så lyssnar jag ibland med ett annat öra. Det öra i vilket förklaringarna bakom inte fullt så starka resultat skär som naglar mot glas. Förklaringar som "otydliga arbetsuppgifter, oklara mandat, resursbrist" - och what not. Det är klart att det är frågan om helt faktiska problem i många fall, och jag delar ju vardagsproblemen med alla andra på min arbetsplats.

Men, ibland skulle jag bara vilja säga det rakt ut - att, vet ni vad? Jag har - under tiden som jag delar allt det ni säger - genomgått det jag genomgått. Levt i en helt, totalt, svart värld som har sabbat alla möjligheter att jobba normalt. De tre senaste åren har totalt sabbat mina möjligheter att leva. Inte bara mitt jobb är i upplösningstillstånd, mitt liv är i flisor. Och, det här är det betyg jag kan visa upp för er alla just nu.

Som jag tidigare skrivit, min chef är den bästa chef jag kan tänka mig. Jag litar till hundra procent på min chef, hon är verkligen en av mig oerhört högt skattad klippa. Samtidigt är det ett önskemål från min sida att det bara skall vara hon som vet vad som händer i min andra värld. Det gör att vi, till exempel i betygsutdelningstillfällen, är de enda som vet. Att det är helt otroligt att jag i min arbetsbild lyckas se helt okej ut.

Jag undrar - och ställer en försynt fråga - hur ni tampas med ert jobb och era arbetsplatser och de situationer som uppstår, de situationer där ni vet att det spelar roll, det spelar roll vilka kort man fått på handen?

Några timmar senare.

Det känns som om det inte var så många timmar sedan jag författade raderna om att åka hem och fira helg. Om några timmar skall jag tillbaka på jobb igen. Jag antar att det har varit helg här i mellan?

Jo, det har varit helg - och jag har hunnit med tusen och en sak. Som om jag alltid borde hinna, men, det har mest varit roliga och helt okej saker.

Vi tog en sväng, det handlar om 50 mil, ut till mina farföräldrar i går. Finaste farfar har det rätt bra, där sitter han i sin tvåa och kan inte annat. Han vill inte annat. Det fanns en tid då han ofta upprepade att han gärna skulle lämna jordelivet, det var då han bodde tillsammans med farmor på äldreboendet, men det önskemålet ger han inte uttryck för längre. Det känns fint att livet kan vända till det bättre i hans inte alls ringa ålder av 86 år.

Det är alltid lite motigt att åka till mina farföräldrar, det är en blandning av dåligt samvete över att jag är hos dem allt för sällan samt en oro för att något skall ha förändrats till det sämre. Den här resan visade sig vara bra - både farmor och farfar mår så bra som de kan må. Och för barnbarnet känns det lättare om hjärtat.

Farmor då? Farmor har nog redan lämnat den här platsen, det har åtminstone den farmor jag känner och älskar gjort. Det som finns kvar av den finaste farmor är en kropp som påminner om hennes, men, med nya drag som jag inte ens riktigt känner igen.

Hon känner inte mig. Hon växlar snabbt mellan att vara glad och rosenrasande. Det är uppenbart att hon blir stressad över att det kommer en främmande människa och upptar hennes tid. Hon blir irriterad över frågor och det är tyvärr det enda sättet att kommunicera med henne. Annars sitter hon tyst och plockar med bordduken. Jag vill så gärna spendera tid med henne, jag vet att mer än det talade ordet så är närvaron och beröringen det viktiga. Jag känner mig som en dålig människa då jag märker att jag har svårt att röra vid henne. Jag är inte speciellt bekväm med riktigt gamla människor, jag känner mig dum i deras sällskap. Det blir inte lättare av att det skriker anstalt om min farmor. Det jag tidigare förknippat med trygghet och en fläkt av blomma - doften av farmor - det är nu ersatt av en lukt som mer påminner om desinfektionsmedel och kiss. Men, hon är fortfarande min älskade farmor och hon blev glad över karamellerna jag tagit med mig.

Jag har också hunnit cykla ute i höstsolen på farmors cykel, jag har varit på marknad och köpt lokal honung för hela vintern, jag har städat mina garderober och jag har ridit yster häst i höststormen. Det känns okej i själen.

Jag funderar på att skicka ett mail till alla som deltog i adoptionsutbildningen. Det skulle vara roligt att träffa alla, det skulle vara roligt att höra i vilket skede deras barnväntande är.

Det finns en del utmaningar.

Det finns några utmaningar till med en arbetssökande bättre hälft.

Nu då jag är den av oss två som jobbar, med ett rätt socialt och socialt krävande arbete, kommer jag på mig själv med att sakna de tysta stunderna då jag kommer hem. Då jag kommer hem vill jag gärna gå in min egen bubbla för en liten stund. För att koppla bort jobbet, komma i min hemma-mode.

Det är svårt att komma in i bubblan då den äkte hälften sett fram emot en människa att prata med precis hela dagen.

I-land, fortsättningsvis.

Morgonens i-landsproblem.

Jag inser att mina problem är väldigt små, pyttepyttesmå, då det största problemet med min mans pågående arbetslöshet är det att jag är grön av avund över att han inte behöver stiga upp i ottan.

Det är inte mest synd om mig.

Det är inte mest synd om mig. Det finns dagar då det inte alls är synd om mig.

Dagen får en svart sorgkant då en bekant, en människa som är på väg att bli en vän (?) kommer till just mig för att få lassa av sig lite. Det är inte det att hon lassar av sig som kommer med sorgkanten, tvärtom, det känns som ett förtroende med stort F, det är ärendet och orsaken som är svart.

Hon är i samma situation som jag, men hennes orsak är direkt fysisk, till skillnad från mitt diffusa och obestämda problem.

Hon och jag har pratat en del om både adoption och fosterbarn, hon är den som hejat på mig i vår process under de senaste månaderna. Det enda hon sett fram emot är att få komma igång med den process som för min del så småningom kommer mot sitt första slut, den riktiga inledningen.

Nu visar det sig att hon och hennes man inte kommer att komma igång över huvudtaget. In te på en lång, lång tid. Eventuellt finns det ett "aldrig" som hänger ovan deras huvuden.

I den situation jag fick höra det här, då var det inte, och är det ej heller nu, mest synd om mig.

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att jag skall få finnas med min vän under den vändning deras resa nu tar.

Trött.

Just nu är jag så trött att klockorna inte bara stannar. Klockorna går bakåt.

Ja, hur och när skall man berätta?

På kvinnor som får till det den normala vägen, det vill säga själva bär sina barn, så brukar det ju en bit in i graviditeten vara uppenbart att de kommer att avvika för födsel och barnskötsel så småningom.

Inga egentliga problem med att egentligen avslöja nyheten då det börjar bege sig, kunde man väl tänka sig.

I vårt fall är det ju inte riktigt så, den dagen vi har något i nyhetsväg att berätta, så kommer det att drabba en del människor som ett snöskred på midsommar. Jag är väl perverterad light, men jag ser faktiskt lite fram emot den stund då jag, på jobbet till exempel, kan dra till med ett "hej då, jag kommer tillbaka om ett år".

Det är klart att det finns en del människor som måste få höra nyheten lite tidigare än andra. Planen just nu är att icke-invigd familj och släkt får höra historien då vi fått bekräftat att vi var blivit utvalda för just vårt barn. Samtidigt vill jag gärna berätta för min chef att jag så småningom kommer att avvika.

Det är planen sådär i teorin just nu. Att tusen och en saker ändra på den här planen, det är självklart.

Jag undrar var jag är?

Då jag tittar ut genom det som för natten kommer att vara mitt fönster ser jag en fontän, jag ser en prunkande trädgråd, jag ser höstlöv och jag ser en bastu och en sjö. Det andas rikemansägor över detta.

Egentligen sitter jag fast på en av dessa kursgårdar, alla ser precis likadana ut, både utan och innan. Känslan på samtliga andas kollo utan allt det roliga.

Jag skulle, som jag redan skrev igår, helst vilja vara hemma. Speciellt nu, då det finns en rekreativ paus på 2,5 h i schemat. Det finns så oändligt många saker jag gärna hade använt den här tiden till. Men, alla de sakerna är hemma - förutom bloggen förstås!

Vännerna, de som mer eller mindre bör räknas som familjemedlemmar i nästa deklaration om det skall fortsätta på detta viset, dem fick vi igång en diskussion med igår. Diskussionen handlade inte om hur länge de bott hos oss, utan om barn, de många olika vägarna som finns mot ett barn.

Det visade sig att de råkat ut för två missfall under den tid vi känt dem. Jag har bara vetat om det första, så det var en tråkig nyhet för oss. De lever ännu under paraplyet "vänta och se" - men är väldigt intresserade av att höra vilka vägar vi vandrar just nu. Våra vänner är rätt ointresserade av behandlingar av olika slag, så mest pratade vi om adoptionsprocessen och hur den framskridit i vårt fall.

Fosterbarn var, som det är för rätt långt alla oinsatta, ett obekant område för våra vänner. Vi berättade hur vi, efter många om och än fler men. hur vi landat på att det är en väg vi valt att vandra. Det som fastnade i mitt medvetande var att han i familjen så många gånger återkom till hur ädla vi är.

Ädla?

Det är något som jag fått höra av de få som vet om var vi står, att vi är ädla.

Jag känner mig inte speciellt ädel. Och det är definitivt inte ett ok jag vill bära den dag vi får ett barn.

Det är ju inte precis så att vi anhållit om att få ett barn för att få tända glorian och plocka fram de svedda vingarna. Vi vill ju bara leva en helt vanlig, eller i alla fall en så normal vardag som möjligt. Den vardagen får gärna innehålla snorig näsa, trots och kastande av leksaker.

Men, det var i alla fall roligt att få prata om vår väntan. Det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man jämför hur mycket en kvinna som är förstagångsgravid pratar om allt som ingår i graviditeten och hur lite jag erbjudit mig själv en möjlighet att prata om min väntan, så är det inte konstigt om det är lätt att prata på då det finns en ingång i det.

Nu, nu är det bara två timmar kvar tills det händer något på den här utbildningen...

Grått.

Det känns genomgrått och trist.

Det är allt och ingenting som gör att det är grått just nu. Jag är ledsen, irriterad, trött och hängig.

Jag är nyss hemkommen efter några dagars resa, och skall iväg i morgon igen.

Jag vill bara gå och lägga mig. Jag vill bara sova. Jag kan inte gå lägga mig, för vännerna bor här fortfarande.

Inser att nästan varje mening inleds med ett "jag". Ego-jag. Tråk-jag. Grå-jag. Trött-jag. Ful-jag. Misslyckade-jag.

Så ja. Nu känns det genast bättre.

Murphys lag - del 2.

Hur typiskt är det inte?

Ponera att du förväntas ställa upp på en fotografering. En fotografering som är både offentlig och bestående.

Hur stor är möjligheten att du dagarna innan denna fotografering lyckas vara förkyld på sättet som gör att likheterna mellan dig och Rudolf med röda mulen är slående, att du pms-hetsäter choklad - som du egentligen inte ens tycker om, att du går upp i vikt i en takt som är biologiskt omöjlig, att du får blemmor som får din värsta finn-period som tonåring att framstå som den lena barnrumpe-perioden och att precis alla dina kläder i alla garberober har krympt? Krympt och blivit sanslöst fula.

Möjligheten, då det är just jag som skall fotograferas, är 1000. Tusen.

Det enda som saknas i denna underbarhet, det är att det skulle vara mitt eget bröllopsporträtt som skulle fotograferas. Men, riktigt så långt och brett är det, till all lycka, inte.

Ovulation.

Ovulation. Ovulation på sticka.

Herre du milde. Vännen, som fortfarande bor hos oss, nu kryddad också med tillhörande sambo, kom hem efter ett besök hos en bekant igår. Samtidigt som hon plockar upp sin dator ur väskan lassar hon upp en famnfull med ägglossningstest. Ägglossningstest som hon fått av sin polare, detta för att polaren uppenbart inte behöver dem längre, eller har ett gigantiskt lager...

Obehag. Jag känner ett fysiskt obehag för testerna. Både ägglossnings- och graviditetstesten. Usch, fy.

Paret som bor hemma hos oss just nu (och eventuellt gör det i en vecka ännu, men det är en annan historia) vet vilken vår situation är, så det är absolut inget hemlighetsmakeri eller andra skamliga känslor som dyker upp tillsammans med ägglossningstesten. Det är bara mitt stora obehag för allt det svarta som vår barnlöshetshistora förde med sig, som får mig att rysa.

Jag är så tacksam för att jag och vi inte är just där nu längre. Att vi står i en annan ruta. Att det fortfarande finns ett "vi" efter det vi gick igenom.

Våra vänner har inte en helt spikrak stig bakom sig de heller. Första sommaren vi kände varandra, för två år sedan, delgav vännerna oss nyheten att hon var gravid. De hade väntat de sedvanliga tolv veckorna innan de berättade något, och några veckor senare visade det sig att fostret dött. På den tiden hade jag blott ett missfall på en naturlig graviditet i bagaget, så jag kunde dela delar av det de gick igenom då. Nu är jag några lass klokare, eller har åtminstone fler erfarenheter i bagaget och hoppas att jag skall kunna finnas som en ventil om det skulle behövas i vännernas fall.

Men, ägglossningstest. Fy.

Jag tror att jag har ett eller annat test liggande i någon låda någonstans. Jag har ett otal antal rester av mediciner i skåp och lådor som också hänger kvar. Jag vet inte varför jag inte kommit mig för att bara slänga allt.

Den senaste tiden, det är bara fråga om dagar, har barnlösheten, själva faktum att jag aldrig kommer att bli mamma den vanligaste vägen, sjunkit in. Sjunkit in på ett sätt som känns. Och det känns, faktiskt, rätt skönt.

Jag tror - och hoppas - att det som nu bearbetas i mig, att det kommer att innebära att jag inte kommer att aktivt tänka på det, barnlösheten, längre. Det jag gått genom kommer alltid att vara en del av mig, det är klart, men jag ser fram emot den dag då det inte längre är det jag själv först och störst förknippar mig själv med.

Perspektiv på tid.

Jag är den första att skriva under att livet som barnväntande och -längtande på många sätt är mer hemult i den situation jag är just nu. Att vänta barn utan specifika klockslag, datum och mätare är mer mänskligt på otaliga sätt.

Främst känns det i fråga om tid. Det är oerhört svårt att förklara, men tid och tidens gång känns både långsammare och snabbare. Ibland reflekterar jag inte ens över tiden. Och det är väl så det egentligen skall vara, livet är väl inget man blott skall mäta med klocka?

Motsägelsefull som jag ibland lyckas vara, skall jag erkänna att den familj vi skall få bekanta oss med låtit vänta på sitt svar på den förfrågan och första hälsning jag skickade per mail. Idag fick jag ett svar av familjen, det visade sig att en familjemedlem har insjuknat, att det är orsaken till att jag fått vänta på svaret. Familjen undrar samtidigt om det är okej att vi flyttar fram träffen några veckor, det tills saker lugnat ner sig en smula.

Och det är det faktiskt, det är mer än okej.

Murphys lag.

Jag är inte den som sportar, idrottar eller motionerar ursprunget ur en stor förkärlek för "sportandet". Jag har aldrig uppnått den eufori som tvingar mig ut i spåret dag efter dag.

Jag har kommit så långt att jag kan skapa någon form av rutin i att jag motionerar. Det har funnits stunder då jag till och med sett fram emot rörelsen.

Det skulle vara oerhört fint om det i slutet av denna motionsmotivering skulle finnas ett pris av något slag - ett fysiskt välmående, en fin kropp, vad som helst. Men, det jag oftast stöter på i det som ser ut som ett jojo-motionerande, det är en förkylning av något slag. Dehär förkylningarna sätter stopp för sportandet - och det är lika svårt att komma igång var gång efter ett uppehåll.

Jag tror dessutom - som den krutuppfinnare jag är - att det att jag inte motionerat på några dagar, att det bidrar till att jag inte är den gladaste flickan i klassen idag.

Det finns botemedel mot allt det onda.

Det finns botemedel mot allt det svarta.

Det stavas häst. Det stavas hund.

Outsinlig glädje och kärlek.

Jag tror jag föredrar djur idag.

Dumma.

Jag känner mig som ett litet barn, som med arg i blick fräser ett "dumma".

Erkännas bör, jag är på ett rätt uselt humör. Och tänker lägga mitt i-land här, för att kanske kunna bli lite gladare i själen.

Jag är så trött på att vara den enda som "jobbar på vårt förhållande" (och jag är rätt trött på det uttrycket också) just nu och sedan en längre tid. Vårt förhållande, ja, jag syftar på förhållandet jag-min man. Vad annars?

Det är små, små saker, sandkorn som blir till berg. Eller stenar, lagom stora, nu skall jag inte vara så förbannat dramatisk.

Vi har en vän boende hos oss i några dagar. Och det är i denne - ytterst omtyckte - väns närvaro en del detaljer accentueras.

Ett kort - ogint - exempel; det kunde väl vara fint att åka via affären för att köpa in det och det så kan min man koka ihop just det och det välsmakande för vår vän. Ja, men, jag då?

Vännens boende hos oss innebar att vi var tvungna att mixtra lite med våra bäddavdelningar igår. Jag var tvungen att skynda på detta en smula, främst för att jag var den enda som var tvungen att stiga upp i svinottan idag. Döm om min förvåning då min äkte hälft hjälper mig att bädda färdigt för vännen, men struntar i att se till att vår egen säng kommer i ordning?

Jag ser det själv, då jag sitter här och klyver hårstrån, att det är jag som har större problem än världsalltet - och min man - tillsammans. Jag ser att jag ser ogin och paranoid ut. Jag vet att jag kunde strunta i allt detta och annat också.

Men jag vill inte.

Jag vill också känna att jag är värd något. Att jag ibland kunde vara värd till och med det lilla extra.

Jag är inte dummare än att jag inser att det är frågan om ett behov jag har, att bli bekräftad. Så mycket har jag studerat mig själv under mina dagar. Det är identifierat och jag jobbar på det. Jag har också kommit så långt i mina studier att jag insett att ej heller män kan läsa tankar, därför har jag gått så långt att jag - till min egen förlägenhet - erkänt att det skulle vara lättare att se sol stiga om jag någon gång nu och då fick höra att det går att finna goda sidor i också mig.

Men, nej.

Så, här sitter jag och tänker dumma tankar. Och väser "dumma".

Sju dagar har veckan.

Tidsbrist. Brådis. Snabb. Långsam. Tidspress.

Stress.

Jag hinner inte med.

Skall vi dricka kaffe?

Scener ur ett äktenskap:

Mannen: -Skall vi dricka kaffe?
Kvinnan: -Jo, det skulle vara gott.

Mannen fyller pannan med vatten, går till sitt eget rum (!) och börjar knäppa på gitarren.

Kvinnan tömmer pressopannan. Diskar pressopannan. Lägger nytt kaffe i presson. Väntar tills vattnet kokar. Fyller på pressopannan. Väntar tills kaffet är färdigbryggt. Rör om. Väntar tills kaffet lagt sig. Pressar.

Mannen (med lite förvåning i blick): - Oj då, kaffet är färdigt.

Do not get me started på "varför".

Svaret är enkelt, jag ville ha kaffe. Gärna så snabbt som möjligt.

Hur glamorös är jag egentligen?

Eller elak?

Jag blir lite orolig då jag ser vilka bloggare Bloggtoppen tycker jag kunde finna intressanta.

Är det verkligen tänkt att jag skall hitta mina själsfränder bland personer som beskriver sina bloggar eller sig själva med "jag tror på att man kan få till allt man vill om viljan finns där. Fånga de lyckliga ögonblicken och NJUT livet! Och kom ihåg: life´s to short not to wear beautiful things! så - Shopping makes us happy! :-D" och "jag skriver från hjärtat♥. Stort som litet. Livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt! Le lite extra just idag".

Bloggarna är fyllda av vita fotografier på deras vita, fullkomliga hem. Också fotografierna på deras fullkomliga, vita barn är - vita och fullkomliga.

Ja, hallå. Här sitter jag med flottigt hår, fnasiga läppar och i joggingbyxor i mitt inte så vita hem. Jag känner mig rätt oglamorös, måste erkännas.

Alternativ 1) Jag har hamnat i fel liv, så enkelt är det.
Alternativ 2) De är bättre på att beskriva det fina i sina liv.

Å andra sidan.

Jag föreslås också föredra bloggen "Fuck you right back" - och det får mig att inse att jag antingen skriver som en kratta eller så är jag bara elak.

För att inte bara vara det sista, så skall jag också påminna mig själv om att jag också hittat många av mina riktiga själsfränder och ödessystrar via bloggtoppens förslag.

Barnlöshetsblogg?

Det är många saker som slår mig, nu då jag är hemma och har tid att tänka. Så mycket jag nu tänker (se inlägg under) i detta tillstånd (fortfarande bara ett förkylt sådant, inget heligt, eller välsignat här inte). Tillbaka till tanken jag tänkte - eventuella nya läsare (hej!) måtte bli omåttligt besvikna då de eventuellt sökt mig på "barnlös", IVF, eller vad det nu kan vara jag hittas via.

Inte ett ord om barn - eller inte barn - åtminstone inte egna, inte så långt ögat når. Lite bot och bättring kommer här i komprimerad form;

Jag fick ett mail av vår före detta rådgivare idag, hon hade lovat skicka mig ett namn på fosterföräldrar som kunde gå med på att träffa oss, sådär i pedagogiskt syfte. Jag fick namnet på familjen idag - och har förstås redan gjort mina undersökningar och så långt ser allt alldeles prima ut. De ser ut som människor jag gärna vill träffa! Paret har fått överta ansvaret för sitt barn då det var 14 månader gammalt, och har haft barnet hos sig i två år nu.

Det jag nu skall göra, ja, det är att ta kontakt med familjen.

Så, även om man som (ny) läsare tycker att jag tappat tråden totalt, vilket jag kan hålla med om, så händer det något i alla fall. Pyttepyttesmå steg, men det är steg i alla fall.

OINK

Haaa haaa!

Jag är är världens roligaste!

OINK!

Jag funderade en stund över begreppet och förkortningen DINK igår. I och med att våra föhållanden äro förändrade så är vår status just nu OINK.

Och hur lägligt kommer jag inte på just den här förkortningen? Oink, oink, oink. Är det inte så de små grisarna låter då de (på engelska) bökar omkring i jorden?

Här har ni mig! En oinkare med svininfluensa!

OINK!

Ja, jag tror jag skall mäta febern nu...

Saker man ser...

...då man är ensam hemma.

Bananflugorna.

Jag och vi är ganska renliga av oss. Vi är rätt husliga och tycker om ordning och reda. Min man och jag - inte bananflugorna och jag... Så, det är inte helt överraskande att jag anser att bananflugornas landningsbana just hemma hos oss, att det är ett personligt påhopp. Jag tycker att det är ytterst opassande att dehär flugtygen kommer här och har ett "oj, mums, så skitigt och gott ni har det här inne" skrivet över sina små anleten.

Just nu är vi det läget att vi försöker stirra ut varandra, men jag är tvungen att meddela att de är betydligt fler än vad jag är... Så, nu behöver jag er hjälp - ur får jag livet ur dehär vingaburna eländesdjuren? Om tipset är ekologiskt och inte förorsakar lång och utdragen smärta är jag glad.

Skillnaden på influensa och the influensa?

Jag har ingen aning om vilken skillnaden är. Någondera av dem har jag i vart fall.

Det är så irriterande. Jag tillhör definitivt kategorin som hellre är frisk och går på jobb än kategorin som är lite förkyld för att få stanna hemma.

Genant.

Jag vet inte varför, men, det känns genant då jag ser så-här-blir-barn-till-grejs på tv. Nej, det är inte porr jag tittar på, men scener i allt från sjukhusserier (dokumentära sådana) till helt vanliga program.

Där sitter jag i min fåtölj och tycker att det känns lite pinsamt, jag märker att jag ofta drabbas av tanken "måste det nu visas sådant också i detta program?" - och byter gärna kanal. Mest generad blir jag om min man finns i närheten.

Jag har inte blivit så tokig att jag skulle tycka att det är något fel på varken hur barn blir till eller hur de föds. Det handlar om något annat. Eventuellt hänger det ihop med att jag alltid kan komma ihåg att det är något andra klarar av, att det är något jag inte kommer att få ihop.

Men, så är det ju också konstaterat, att för mycket tv är skadligt för vem som helst.

Fula ord.

Ja, om man studerar fenomenet lite närmare så ser det ju egentligen ut som följer:

Väntar ni smått? Knullar ni? Använder ni preventivmedel? Använder han kondom? Tar du p-piller? Kommer han inne i dig? Gör ni det på säkra dagar?

I min värld är ovan skrivna frågor en omskrivning av den enkla fråga vi, jag, fått - väntar ni smått?

Hur nära får man gå?

Saker som inträffar då bussen är sen.

Impulsköp av skor. Dyra skor. Till nedsatt pris, men fortfarande dyra skor.

Å andra sidan...

...så finns det alltid ljuspunkter!

Det slog mig igår kväll, jag körde hem från stallet. Bakom mig hade jag en underbar ridtur ute i en blåsig, pre-höstig, skog. Det på en häst som fullkomligt glänste av gott humör. Jag hade också glädjen att kunna hjälpa en kvinna som behövde hjälp med sin häst. Av en stallflickorna fick jag höra att hon saknat mig under sommaren.

Under bilfärden spelades fina låtar på radio och i en mild överhastighet slog det mig att jag kände mig glad!

Det behövs så lite.

Det som gläder mig mest av allt den här veckan är de saliga nyheter som händer just nu (?) - både Fertilitetsturisten och M har låtit bli att höra av sig under de senaste dagarna, jag tror och hoppas att det betyder att de har träffat sina barn nu.

Finaste, finaste ödessystern Tingeling! Också du finns i mina tankar under också denna vecka!

Det finns orsaker att vara glad - de svarta tankarna till trots!