Det är inte mest synd om mig.

Det är inte mest synd om mig. Det finns dagar då det inte alls är synd om mig.

Dagen får en svart sorgkant då en bekant, en människa som är på väg att bli en vän (?) kommer till just mig för att få lassa av sig lite. Det är inte det att hon lassar av sig som kommer med sorgkanten, tvärtom, det känns som ett förtroende med stort F, det är ärendet och orsaken som är svart.

Hon är i samma situation som jag, men hennes orsak är direkt fysisk, till skillnad från mitt diffusa och obestämda problem.

Hon och jag har pratat en del om både adoption och fosterbarn, hon är den som hejat på mig i vår process under de senaste månaderna. Det enda hon sett fram emot är att få komma igång med den process som för min del så småningom kommer mot sitt första slut, den riktiga inledningen.

Nu visar det sig att hon och hennes man inte kommer att komma igång över huvudtaget. In te på en lång, lång tid. Eventuellt finns det ett "aldrig" som hänger ovan deras huvuden.

I den situation jag fick höra det här, då var det inte, och är det ej heller nu, mest synd om mig.

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att jag skall få finnas med min vän under den vändning deras resa nu tar.