Hur typiskt är det inte?
Ponera att du förväntas ställa upp på en fotografering. En fotografering som är både offentlig och bestående.
Hur stor är möjligheten att du dagarna innan denna fotografering lyckas vara förkyld på sättet som gör att likheterna mellan dig och Rudolf med röda mulen är slående, att du pms-hetsäter choklad - som du egentligen inte ens tycker om, att du går upp i vikt i en takt som är biologiskt omöjlig, att du får blemmor som får din värsta finn-period som tonåring att framstå som den lena barnrumpe-perioden och att precis alla dina kläder i alla garberober har krympt? Krympt och blivit sanslöst fula.
Möjligheten, då det är just jag som skall fotograferas, är 1000. Tusen.
Det enda som saknas i denna underbarhet, det är att det skulle vara mitt eget bröllopsporträtt som skulle fotograferas. Men, riktigt så långt och brett är det, till all lycka, inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I hear you, sister! Du vet min Murphy som tjoande kanade in på spontant överraskningsbesök ett par dagar innan bröllopsdagen och vred på snorkranarna och målade rödblemmor över hela ansiktet!
Men även den segaste Murphy kan besegras med hjälp av lite bra smink!
Jag tror du kommer att se vacker ut på bilden - det ser dessutom oftast inte så illa ut som det känns!
Go girl!
Haha, förlåt att jag skrattar, men du beskriver det så bra. Den där jäkla Murphy...
Kram!
Skicka en kommentar