Det har nu gått tre år sedan överraskningsgraviditeten och det lika överraskande missfallet.
Tre år. Tre år av hopp, försök och misströstan. Och en gnutta framtidstro på slutrakan.
Tre år. För tre år sedan låg vi i sängen och planerade när vi skulle berätta nyheten för våra familjer. Vi låg och grubblade, vägde flicknamn mot pojkdito.
Det har varit tre långa, långa år. Jag har aldrig varit såhär totalt, förbannat absorberad av något tidigare. Jag ser innerligt fram emot att få ett slut på den här eran (period känns lite kort i rocken) i mitt liv.
Men, fortfarande; ...och en gnutta framtidstro på slutrakan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skönt med framtidstro. Det är onekligen spännande.
Håller med Tudorienne. Stort, spännande och fantastiskt med framtidstro. Hopp är viktigt. En otrolig resa ni har bakom er, men också en fascinerande resa framför!
kram!!
Skicka en kommentar