torsdag 1 oktober 2009

Ironi eller inte?

Carina är brydd över mitt inlägg, eller åtminstone över slutklämmen i mitt inlägg gällande Fru Anka. Carina förstår inte vad jag menar med avrundningen "tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?"

Nej, jag är absolut inte ironisk. Det som får mig att grubbla är det jag tidigare hade lärt mig om Fru Anka, att hon är adopterad, att hon som treåring anlände från Polen till sina svenska familj. Att Fru Anka i offentligen tycks vilja understryka att hon sagt upp kontakten med sina adoptivföräldrar. Det får mig att grubbla.

För, nu är det ju så att jag går omkring och väntar på att så småningom kanske kunna välkomna ett fosterbarn i vår familj.

Det finns dagar då jag ser framtiden genom ett grisskärt dis, jag ser framför mig hur världens mest väluppfostrade barn med runda kinder sitter vid vårt köksbord och läser sina läxor. I den framtiden doftar det bulle och lägenheten är putsblankvälstädad. Jag är förstås snygg och vältränad, men, det är ett sidospår.

Andra dagar ligger samma unge på golvet och skriker, spottar och fräser. Griskotletterna bränns vid och det äktenskap jag en gång hade är i spillror. I den framtiden är jag fettblank och glåmig.

Det är oro, Carina. Oro. För, trots hur mycket jag kan komma att älska vårt barn, hur goda och trygga vi än kan vara som föräldrar, hur fina förhållandena än är - så kan det gå käppsnett åt helvete. Det kan hända att jag brakar ihop totalt, att min och man och jag inte håller ihop, att barnet som är vårt är omöjligt för mig att älska. Det kan barka rakt in i väggen i full fart.

En dag kan det hända att just vårt fosterbarn, i offentligheten eller ej, meddelar att de fosterföräldrar hon eller han utsattes för - att de var de värsta möjliga. Att de var ett straff så stort att en fortsatt kontakt är omöjlig. Att vi i framtiden står ensamma, med ett fosterbarn som inte längre vill kännas oss vid.

Det är oro. Oro över att inte vara värda det barn vi kanske en dag får till låns.

4 kommentarer:

Thibb som... sa...

Så olika vi är (jag och carina menar jag då...). Jag förstod precis vad du menade och hur du tänkte, farhågades (jag vet - inget ord men orkar inte tänka... :)) och funderade. Och jag kan oroa mig på samma sätt med mitt riktiga barn. För donatorn. Att Junior inte ska förstå varför vi så gärna ville.

Isch, att bli förälder är inte lätt. Hur man än blir det.

KRAM!

Anna-Karin sa...

Oj, korkade jag läste inte alls så. Jag läste utifrån att jag tycker Anna Anka är hemsk med sitt kvinnan ska behaga mannen etc och ditt goda iinflytande kanske kan motverka sånt mediafjäsk. Nu när jag förstått vad du menar, kan jag bara hålla med Thibb. Det vore hemskt om lillkillen en dag inte vill kännas vid oss, men vi kan bara impregnera honom med kärlek, göra så gott vi kan och hoppas att han förstår hur gott vi velat honom, även om det kommer bli fel ibland....

Anonym sa...

Tack för svaret, nu förstår jag mer hur du menade. Jag var inte brydd över det du skrev utan bara frågande men jag kanske utryckte mig oklart. Jag tror att det är en del av föräldraskapet, oavsett på vilket vis man blir förälder, oron över att inte räcka till.Tyvärr får man ju aldrig några garantier.

Carina

Anonym sa...

Det har kunnat varit jag som skrev det där inlägget...jag , en helt annan människa men med precis samma funderingar OCH rädslor.

//A-K