Tiden står still.

Fasen är bekant.

Fasen heter "det händer ingenting".

Det är egentligen bara på området barn det står still. Men, att det står stilla på just det området leder till att det känns som om någon tryckt på hold-knappen över mitt liv. Över vårt liv.

Utanför fönstret är det mörkt, jag vaknade denna morgon till att det första riktiga snötäcket täckte marken. Det har blivit vinter. Ännu en vår, en sommar, en höst har glidit förbi, det utan att jag egentligen märkt något.

Livet känns som en oändligt lång väntan. Väntan på att något skall hända. Något som får mig och oss att göra allt det där vi egenligen borde göra. Det är inte tal om något förbannat carpe diem här inte. Att leva i stunden och se det fina i det vi har, det är inte fråga om något sådant just nu.

Det kan se krasst ut, men hur fint är det just nu? Jag jobbar tokmycket, jag tänjer verkligen på uttrycket "utbränd" för tillfället. Det känns ibland till och med orättvist och dumt att jag är den enda som stiger upp i ottan varje morgon, att jag jobbar mer än hundra procent hela tiden och kommer hem sent varje kväll - oftast för att mötas av ett "måste du jobba så mycket?". Jag ligger gravt efter i mina studier och bär på ett heltäckande dåligt samvete över detta. Min man är arbetslös och jag är hans stöd, hans uppmuntrare, hans sällskap och jag är vår enda inkomst. Jag bär ansvaret för mina gamla farföräldrar och hinner inte med dem så mycket som jag skulle önska.

Suck. Slut på den klagovisan.

Allt är ju egentligen bra. Allt ovan skrivet är egentligen bara lyxproblem.

Jag skulle vilja ha en hund. Jag inser själv det dumma i att ytterligare ta på mig och oss ett nytt ansvar. Men, den bild jag ser klarare framför mig är bilden av oss på promenad med hunden i ett vackert vinterlandskap - jag kan till och med känna den iskalla, friska luften gå ner i mina lungor.
Jag kan känna det i min kropp - glädjen över att ha en egen liten lurvig kärlek som bara vill få gå ut med mig i en mörk morgon. Min man delar till delar tanken på att få en liten fyrbent vän - men, han är långt mer pragmatisk än jag. Pragmatisk åtminstone på så sätt att han landar på att en hund är dyr - han tänker, naturligt nog, med den arbetslöses plånbok.

Jag tror att det skulle göra vårt förhållande gott, en fyrbent vän. En fyrbent vän skulle ge oss något utanför oss själva att fokusera på. Det är något som förlusten av våra innerligt älskade och saknade kattpojkar tog med sig till himmelen - den tredje dimensionen, något utanför oss och vårt förhållande.

Inser att en hund, eller något annat djur, inte kan komma till vår familj bara för att vi skall få något annat att tänka på - en hund skall få komma till ett hem för sin egen skull. I mina tankar skulle dessa två gå att kombinera.

Men, jag landar på området där ingenting händer, den oändliga väntan. I vår väntan på eventuellt fosterbarn så lönar det sig helt enkelt inte att bli med hund. En hund - eller annat husdjur - kan sätta käppar i våra rostiga hjul. Barnet kan vara allergiskt. Barnet kan tycka illa om hundar, vara rädd. Barnets biologiska föräldrar kanske inte vill att barnet skall finnas i en familj med djur. Våra rådgivare kanske inte tycker om att vi, "i väntan på något bättre", skaffar oss plåster på såren.

Jag är bara gnällig. Jag vill bara ligga på golvet och skrika och sparka "JAG VILL HA EN HUND".

Jag vill bara att det inte skall vara såhär.