Ett annat vägskäl.

Vi var på besök hos fosterbarnsfamiljen i går kväll.

Det var ett, på många sätt, omtumlande besök. Jag är osäker på att jag kan återge allt, i synnerhet det finstilta, subtila, kan vara svårt.

För det första, hur rubbat är det inte egentligen? Att vi sätter oss i bilen, åker till vilt främmande människor, allt för att fråga dem "hur blev det nu så här, egentligen?" Men, det var precis det vi gjorde. Åkte till fosterbarnsfamiljen som består av mamma, pappa och barn. Ett barn.

Planen var att pappa och barn skulle gå ut, det för att barn inte skulle behöva höra oss vuxna prata vuxensaker. Vädret var uselt, så planen ändrades till att pappa och barn skulle vara i barns rum. Det finns inget som är så lockande som att vara på ett förbjudet ställe - och det ledde till att barn var svår att hålla i barns eget rum. Det låg ett litet staccato över mammans och vår dialog med andra ord.

Stämningen var god och det var egentligen en bra pratstund. Mamman pratade öppet om det mesta och de områden som fick mest utrymme var följande;

- väntan på deras barn. Under den sista träffen med myndigheterna hade det här paret fått höra att det fanns ett barn som kunde passa dem. Beskedet kom alltså under utbildningen och det var en chock och en överraskning. En glad sådan. Efter några om och men hade det ändå visat sig att mamman och pappan inte fick just det här barnet, att de skulle få vänta i ytterligare ett år innan de träffade det barn de nu får dela sitt liv med. Övergången mellan barnhem och hem var planerad enligt det långa formuläret, men det hade bytts ut mot det kortare protokollet under vägens gång. Barnet var 15 månader då det anlände till familjen.

- moderskapet. Det mamman i den här familjen hade tyckt var tungt till en början var det att alla andra kvinnor med små barn bara hade vissa saker de ville diskutera. Förlossning och amning. Diskussioner i vilka mamman inte kunde delta. Mamman och barn hade deltagit i församlingens dagssamlingar för mammor och barn. Temat för den första träffen hade varit; dopet, valet av namn och gudföräldrar. Tack och lov hade barnet varit på ett sämre humör och mamman hade haft en orsak att avlägsna sig innan turen föll på dem.
Mamman berättade att hon bondade bäst med en nybliven adoptivmamma - men, att också det kändes som ett icke-jämförbart föräldraskap. Adoptivmammans dotter var från Kolumbia och det föranledde helt andra utmaningar i den familjen.

- förhållandet till barnets biologiska släkt. I all dess korthet; barnet har både en biomamma och en biopappa som vill ha kontakt med barnet. Biomamman lite mer frekvent än biopappan. Det finns också andra biosläktingar som spelar en mer eller mindre aktiv roll i barnets och fosterfamiljens liv. För att använda mammans ord; hon vet att det är bra för barnet att det finns biosläktingar i dess liv - men, hon skulle ljuga om hon skulle säga att det alltid känns bra att ha kontakt med i synnerhet bioföräldrarna.

Då mamman pratade om biosläktingarna var det alldeles uppenbart att skolans läror sitter väldigt djupt - mamman undvek att prata om varför barnet blivit omhändertaget och undvek också att prata om i vilket tillstånd bioföräldrarna är just nu. Och det är så det skall vara - men, det påminner mig om att det kommer att vara svårt att prata helt oforcerat om ett eventuellt "eget" fosterbarn. Helt enkelt på grund av att reglerna är så många och delvis svåra.

Tillbaka till familjen och förhållandet till bioföräldrarna: i det här fallet är det biomamman som är svårast att tackla - biomamman vill inte inse att barnet inte kommer att återvända, biomamman uppträder ibland hotfullt och är inte helt pålitlig. Träffarna, en varannan månad uppfylls "oftast" och biopappan och barnet ses någon gång per år. Trots att antalet är rätt litet så fick jag bilden av att träffarna ändå känns som om de vore fler och att de definitivt är stressande för alla inblandade.

Mamman i familjen berättade öppet om sin modersångest. Att det faktum att känslorna för barnet är så överväldigande slagit henne hårt. Som hon förklarade det; det kändes till en början som om hon tog hand om ett döende barn. Att det var hennes ångest som tog sig uttryck genom den här känslan - rädslan för att förlora barnet var till en början mycket stor. Den ångesten har lättat nu - tiden tycks fungera som en bra buffert mellan rädslan och känslan av att det kommer att gå bra. För varje dag som går känns det mer och mer som om barnet är i familjen för att stanna.

En delsummering; det var absolut ingen rosenröd sanning vi fick höra eller besöka. Gott så.
Rosenröda sanningar är det väl inte i "normala familjer" heller. Men, det fick mig definitivt att tänka den snabba tanken "varför i hela brinnande helvetet fick vi inte välja the fast line?" i den här frågan. Den välbekanta känslan av orättvisa lyfte också sitt fula huvud under hemresan.

En delsummering till: som mamman i familjen sade; de har fått det allra underbaraste barn de kunde tänka sig. Barnet är det finaste som hänt dem. Att de, de allra flesta dagar, känner sig som en helt, normal, oftast lycklig barnfamilj.

Vi då?

Vi fortsätter i backen. Oavsett lutning.