Granskningen fortsätter.

Jag fortsätter pilla mig själv i naveln. Det är lite av en Pandoras ask...

Just nu låter jag mig själv plågas av vänner jag håller utanför. Jag tror inte att vännerna vet att jag plågas av dem, men, likväl, det är en plåga.

Som jag skrivit många gånger, så är en av de "yttre" hemskheter som drabbat mig på grund av barnlösheten, den att jag förlorat kontakten med de flesta av mina redan få vänner.

Det började med missfallet, det för tre år sedan. Det överrumplade mig så totalt. Först det faktum att jag blev gravid, efterföljt av att det inte gick som jag önskade att det skulle gå. Sen gick jag och vi direkt upp i att försöka göra barn. Efter ett år av försök på egen hand tog vi till det tunga artilleriet och då slöt sig musslan totalt. Att behandlingarna gick åt helvete, att behandlingsperioderna var långa, tunga och svåra gjorde att jag trillade rätt ner i träsk där jag faktiskt inte ens önskade ha någon med mig.

En del av mina vänner vet och förstår. En del av mina vänner vet och kan inte förstå. Största delen av mina varken vet eller kan - naturligt nog - förstå.

Division ett är lätt att handskas med och jag kommer att vara alla dessa - en stor del av finns här! - tacksam under mina resterande dagar. Division två - ja, en del kommer att vara absolut lika fina vänner i framtiden också och den andra delen, ja, den får jag tag i vartefter. Den tredje divisionen gör mig alldeles matt, jag vet inte ens hur jag skall ta tag i den.

Hur skall jag förklara vad som hänt? Hur kan jag uppdatera alla de som inte vet, så att jag får med så mycket som möjligt av det som hänt, inte hänt och hur det känns? Hur skall jag få de vänner jag vill att skall förstå, att det inte var något personligt?

Här, för att använda terapisessionerna till hjälp; jag vet att det är jag som målar upp en inre bild av att mina vänner är besvikna på mig. Det behöver inte alls vara så. Det enda jag behöver göra, det är att kolla hur det står till på riktigt. Ett typexempel på mina högst personliga hjärnspöken.

Hur tänkte jag klara mig ur det här då?

Medveten om att det är en risk - jag vet ju fortfarande inte om den här historien kommer att få en ljus fortsättning - så hoppas jag innerligt på ett positivt barnbesked. Senast då måste jag få tummen ur. För att så sakteliga börja nysta upp.

Jag är rätt nyregistrerad på FB. En av orsakerna till att jag egentligen inte ville registrera mig är den att jag, redan i förväg, var stressad över att vännerna som är satta på hold, att de skulle hitta mig.

Och jo, de hittar mig. Och just nu plågas jag av ett meddelande som lyder; "du bara försvann. Jag hoppas vi kan vara vänner? Läget?".

Läget?

Vad säger man?

Jag är bara tyst, än så länge.

Ännu; jag vet att mitt sätt att lägga vänner på hold, utan förklaring, att det är ett ypperligt sätt att bryta kontakten. Jag vet att det är ett respektlöst sätt att agera på. Jag vet. Och det tynger mig än mer än den enkla frågan; "läget?".