Och jag, då?

Jag blev tydligen alldeles matt av att skriva det förra inlägget. Tack snälla, fina ni för era viktiga kommentarer.

Min bakgrund, så där för att sammanfatta några år av min historia, är fortfarande dubbel i så otroligt många bemärkelser. För att ta ett exempel; jag både tänker på den och jag låter bli att tänka på den. Efter att ha skrivit det jag skrev, är det solklart att jag fortsatt grunna lite mer aktivt.

Över huvudtaget så har min barndom, min bakgrund och jag, varit något jag varit tvungen att fundera på ett varv till, det ente varvet, på grund av att jag inte kan få barn. I synnerhet under adoptionsrådgivningen har jag varit tvungen att rida dessa samma hästar, men bakgrunden dök upp redan under behandlingarna vi genomgick.

Det som mest av allt fortsätter prägla mig, än idag, är en djup och tung känsla av skam. Om man bara läser det jag skrev, eller om man bara hör mig berätta den "roliga versionen" om mitt liv - så är det fullt möjligt för mottagaren att gissa sig till att jag saknar några indianer i kanoten. Eller, som jag lärde mig i terapin, det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka.

"Det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka"

Där, det, är ett av de största problemen med att leva den barndom jag levde. Allt vacklar. Allt handlar i första hand om det yttre intrycket, någon, sällsam, gång om det inre intrycket - mitt eget intryck.

Eller, för att en än gång försöka beskriva dubbelheten; allt kunde vackla. Allt kunde handla om vad andra tycker.

Några år i terapi lärde mig att åtminstone inse att det finns två olika bilder. Att jag får fortsätta tampas med dessa dubbla bilder, det ser ut som om det är en livslång utmaning.

Skammen.

Jag skämdes för att jag inte växte upp i en normal familj. Jag skämdes över att mina föräldrar drack. Jag tyckte det var pinsamt att jag hade så många syskon, som inte var mina syskon.

Jag var väldigt duktig i skolan, och lyckades skämmas också över det. Jag försökte skämta bort det hela, jag läste faktiskt aldrig läxorna och jag var ju rolig också. Jag kanske skall återkomma till inlägget om mitt liv som clown, men det får bli en annan gång.

Jag gör en okej karriär, jag tror ofta att alla problem på arbetsplatsen är mitt fel - det är ju helt solklart att jag är en bidragande orsak till att allt går åt pipsvängen och jag väntar på att jag skall bli ertappad för att jag egentligen inte har en aning om vad jag håller på med.

Jag lyckades överlumpa den stackars fina mannen och har fått honom att tro att han vill leva med mig resten av sitt liv. Att han, trots att han är oerhört besviken på mig (ja, vi får ju inga barn och det är mitt fel) inte vill lämna mig för hur skall jag då klara mig?

Ja, ni ser. Känslan av att inte duga känns som en underdrift...

Skammen. Den finns på den här sidan. En av grundfrågorna på den här sidan har hela tiden varit den enkla; hur misslyckad är man då alla ens föräldrar låter bli att älska det barn de satt till världen? Hur dålig är man då ingen, inte ens föräldrar, ställer upp för en? Hur bra kan det bli då en av de första grundkänslorna man lär sig känna är den att man blir övergiven, gång efter gång?

Men, det är bara den ena sidan av det dubbla. Jag vet och inser varifrån dehär känslorna kommer och vet att det bara är jag som tycker så här. Att jag är den enda som vet att jag tycker såhär också.

På andra sidan av det dubbla finns en fighter.

Som tog hand om hela baletten i barndomshemmet, lyckades kombinera det med framgång i skolan, fick ett jobb som många andra vill ha, är gift med en underbar man, fortfarande, den asuga barnlösheten till trots.

Jag ser båda sidorna. Jag känner båda sidorna. Båda sidorna väger lika tungt.

Det är det enkla faktum att jag, jaget, finns precis där i mitten - det är det som fortfarande sliter.