Jag träffade, lite överraskande, finaste vännen med bebis idag.
Finaste vännen, de som fick lov att tvätta spermier för att det skulle bli bebis, kom förbi med liten idag. Liten var trött, gnällig och hungrig. Liten grät och åt. Jag fick hålla liten i min famn, kind-mot-kind. I sina stunder var hon alldeles lugn, hon lyssnade på mitt hummande och lyssnade på vad jag hade att säga. Kärlek i ett så litet paket.
Jag vet inte varför, men liten - och en del andra små människor - känns så väldigt naturliga i min famn. Det känns som om jag hade det i ryggmärgen, sättet att hålla om ett barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så härligt!
Önskar jag också var så.. för mig har barn aldrig känts naturliga och jag känner mig stel och konstig när jag håller speciellt små spädbarn..
Åh, jag glömde erkänna att det bara är jag som tycker att det känns naturligt. De små brukar gråta, skrika och trilskas och önska sig en snabb retur till mammas (eller annan valfri människas) famn.
Skicka en kommentar