Väntans tid är fortfarande lång.

I väntan på mensen, som inte vill komma igång trots riktig åsk-pms och väldans-ont i magen, så bakar jag kakor.

Kakan är inte alls något jag själv får stoppa i mig, absolut inte. Jag är ju enligt husläkaren, inte IVF-läkaren, tjock. Ni tror mig säkert inte, men nu har min husläkare kommit på att jag nog dessutom har diabetes... Äh, orkar inte med det nu - men, något friskintyg har jag inte. Min läkare vill testa lite till innan hon går med på att skriva ett intyg. Jag tror hon antingen hatar mig eller vill ha mig.

Tillbaka till kakan. Min man har födelsedag i morgon. Finaste vännen. Jag bakar en kaka som han kan ta med till jobbet. Duktigaste jag.

Jag vill komma igång med sprutorna NU!

Väntans tid är lång.

Kom då! Vad då? Barnprogram på teeeveee tvååå!

Mer väntar jag faktisk på min mens. BIM idag. Det är klart att den låter vänta på sig nu då den likväl kunde komma, då jag för en gångs skull nästan ser fram emot den.

Känner dock av den menstunga känslan i magen, så på onsdag borde jag få sätta igång med injektionerna. Hurra?!?

Jo, hurra, är dock lite osäker på hur peppad jag är, eller hur deppad jag är. Vet inte om jag skall hoppas eller låta bli.

En liten flicka på busshållplatsen

Jag åkte buss hem efter skolan igår, trött efter dagar av bolagsfinansiering, bokslut och årsberättelser.

Det fanns lite snö på gatorna, på en busshållplats vi stannade till vid busade två små pojkar. Ända in i bussen kunde man se att de hade hyss i görningen. De kramade till små snöbollar med sina frusna händer, jagade runt efter varandra - osäkra på om de skulle kasta snöbollarna på varandra eller eventuellt på bussen som saktade in.

En bit bort stod en ungefär lika liten flicka iklädd röd halare och kramade och kramade på sin snöboll. Jag kunde ana mig fram till att hon inte hade för avsikt att rusa runt, än mindre tänkte hon kasta bollen på någon. Hon hade kramat ihop sin boll för att det är så alla andra gör med snö, eventuellt för att hennes mamma, som stod intill henne, hade uppmanat henne att leka, leka precis som de andra barnen.

Det här läste jag under den korta tiden bussen saktade in, jag såg egentligen flickan bakifrån. Hennes kroppsspråk fick mig att läsa in allt detta i den bild jag fick iaktta.

Vi körde vidare just då flickans mamma ömt smekte bort snö från flickans mössa - det var först i det ögonblicket jag såg det lilla barnets anlete. Bakom ett par typiskt fula, tjocka, barnglasögon tittade ett par ängsliga ögon fram, ett par ängsliga vackert asiatiskt mandelformade ögon.

Jag vet inte varför, men den här flickan och hennes ängsliga blick har funnits i mina tankar ända sedan igår. Jag kände så mycket med henne under det fragment av tid jag fick titta på henne och nu kan jag inte låta bli att tänka på henne - och på mig. Tankar av mest underlig vidd, är det mig själv jag känner med - är det min egen känsla av utanförskap som känns så djupt? Är det tankar på ett eventuellt kommande jag har i sinnet? Är det tanken på att riva upp ett barn från allt det egna - bara för att få hit det till mig så att jag skall känna mig mer normal - som upprör mig?

Jag vet inte annat än att jag går omkring och tänker på denna lilla flicka på en busshållplats.

Nästa vecka börjar det.

Start för IVF nummer två blir det nästa vecka.

Jag tror att det här är en av de få gångerna jag faktiskt väntat på att mensen skall komma igång under de senaste två åren.

Korta metoden, injektionsstart på tredje mensdagen. Vecka 16 borde vara veckan då det händer saker.

Byte från Gonal-F till Menopur, eventuellt plockas Gonal-F med på slutrakan. Som min underbara IVF-läkare konstaterade - det är ju ingen vits att göra som vi gjorde senast, det blev ju inte bra. Så, nu är målet färre och bättre ägg.

Jag skulle gärna lägga till + 1 barn.

You're my heart, you're my soul.

Kors i taket! Kors i taket! Kors i taket!

(...på tal om verkligt absurda ord och uttryck, kanske just det här "kors i taket" hänger ihop med att det är svårt att få ett kors ritat / ristat / hängt / valfritt / övrigt i taket? Att den gång man blir så överraskad att man verkligen vill ha ett kors i taket, ser till att man får dit det?)

Jag har aldrig varit känd som den som kan hålla mig till saken...

Det är inget fel på mitt hjärta!

Kors i taket! Kors i taket! Kors i taket!

Det underliga ljudet, de underliga snabba mellanslagen finns förstås kvar och nej, det får inte ens att se mitt hjärta om man tittar från den vänstra sidan av bröstet, men det är inget egentligt fel!

På grund av en ytterst sned bröstkorg har mitt hjärta flyttat på sig, lite till vänster och trycker nu på en av de större ledningarna som går till min lunga. Så alltid då jag andas så får just den ledningen jobba lite extra för att luft skall komma in och framför allt komma ut. Bliblablibla - men, alla test visar på att mitt hjärta borde leva med mig tills jag dör! Det såg dessutom ut som och lät som ett ungt, starkt hjärta sade den sista kardiologen jag träffade.

Hurra!

Trots att det kunde ses som blott ett steg tillbaka till ruta ett efter denna lilla minusrunda på en vecka, så känns det som om det finns all orsak att fira också detta lilla framsteg, denna lilla glädjens nyhet.

Nu hoppas jag att jag en dag skall få lyssna på ett lite mindre hjärta slå i mig.

Häxan har landat.

Åh, jag är hemma igen, hemma i mitt eget hem. Det är alldeles otroligt skönt! Jag har blivit en riktig hemmamus, jag tycker så mycket om att vara här!

Jag drömde en tokdröm till i natt. Jag råkade ut för ett haveri med en segelbåt (egentligen en blå tvålkopp) och höll på att försena mig till min träff med min IVF-doktor. Efter att ha simmat i land och tagit mig till kliniken var jag bara fem minuter försenad och det visade sig att träffen skulle inledas genom någon form av gallup - i gallupen deltog andra par och jag. Jag blev riktigt irriterad då det satt ett par poliser och deras polishund i mottagningsrummet, de skulle ta blodprov på oss, men jag tyckte att det var slöseri med tid...

Öh?

I det vakna och riktiga livet kan jag bara konstatera att det är en händelsefull vecka jag har framför mig, i morgon skall jag träffa två olika hjärtspecialister. På onsdagen skall jag träffa min IVF-läkare - förutsatt att jag inte kapsejsat igen - för att få mediciner för IVF nummer två utskrivna.

Det är blandade känslor just nu. Jag är orolig över morgondagen och ser fram emot att få komma igång med IVF:n igen.

Skolarbete NU.

En (påsk)häxa skriver blogg.

Sitter hemma hos mina svärföräldrar och bloggar. De tror att jag jobbar och låter mig därför vara mer ifred än vad de skulle behöva.

De är så gulliga! Hade alla lika fina, snälla och roliga svärföräldrar som jag, då fanns det nog inga krig och inget bråk i hela världen. Jag tycker väldigt mycket om mina svärföräldrar - jag skulle gärna se att också de fick sin höga önskan uppfylld. Jo, de har önskat sig barnbarn sedan det första mötet med mig, men det, det tar vi en annan gång.

Vistelsen här är otroligt skön. Vi har varit ute på långa promenader, vi var till och med ute på isen! Otroligt fint vårväder, solen sken från en klarblå himmel. Det är balsam för själen! Mycket god mat - och det fortsätter ännu - och det irriterar mig förstås lite grann. Att jag inte bara slappnar av och njuter fullt ut. Det är typiskt mig, att späka mig själv genom tanken "jag borde inte".

Strunt i det. Det jag egentligen skulle fokusera på var just avslappnandet. Då jag slappnar av "på riktigt", genom några dagar ledigt från jobbet som nu till exempel, så brukar mitt undermedvetna börja tala till mig genom mina drömmar. Det låter lite cuckoo, jag vet, men, för mig funkar det. Det är ett sätt för mig att veta och känna var hela jag egentligen är.

Så, döm om min glädje då jag i natt drömde en tvådelad dröm. I det första avsnittet var min man och jag på en fest. Han föredrog att dricka en drink en annan kvinna erbjöd honom, i stället för den jag just hämtat åt honom. Jag blev riktigt arg över detta, ställde till med en mindre scen och avslutade i en fråga, eller mer ett konstaterande som löd "ja, nu, NU, kommer du väl snart dragande med att det är lika bra att vi får ett slut på det här, att vi tar ut skilsmässa". Varpå min man, i drömmen, svarade att jo, han tror faktiskt att det blir bäst så. Att han inte orkar med mina humörsvängningar och utbrott, att han är trött på att bli utsatt för mina angrepp och scener.

Oj, oj så förtvivlad jag blev i drömmen. Riktigt liten, rädd och ledsen.

Avsnitt två, allt i avsnitt ett följde med, det hade hänt tidigare - och nu var jag på jobb. Jag var tillsammans med mina kolleger på ett seminarium med övernattning - vi var på väg att gå och lägga oss. Helt plötsligt meddelar min chef att det går väldigt dåligt för oss på vår arbetsplats. Att vi kommer att vara tvungna att stänga, främst på grund av medarbetarnas dåliga insatser. Detta lyssnade jag på samtidigt som jag brann av iver och lust att berätta för alla hur synd det är om mig för att min man just meddelat att han kommer att lämna mig. Jag visste hela tiden i drömmens andra avsnitt att jag just blivit fast för att inte fokusera tillräckligt på mitt jobb.

Så går det då jag har tid att stressa av och lugna ner mig...

Nu skall jag fortsätta skriva på mitt skolarbete, det är det jag egentligen borde hålla på med. Men, i och med att vi inte berättat för mina svärföräldrar att jag studerar vid sidan av mitt arbete så tror de att jag jobbar.

Det finns flitiga Lisor och så finns det lögnaktiga Lisor.

Fortsatt glad påsk!

Finaste ni.

Tack. Tack för ert stöd.

Det känns fint att få förståelse och stöd. Stödet, känslorna här på bloggen känns som om de vore dubbelt så stora då de är nerskrivna här - det hänger väl ihop med avsaknaden av förståelse i den "riktiga världen". I den riktiga världen är det ju väldigt få som vet något om mig just nu. Gällande den senaste twisten i vårt familjebyggande så är det bara min man och jag som vet var vi står.

Därför känns det så fint med den medkänsla ni visar. Tack.

Vi skall hälsa på mina svärföräldrar under påsk. Jag är välsignad med de mest fantastiska svärföräldrar, jag har längtat efter dem och det skall bli skönt att få vara tillsammans med dem i ett par dagar. Ändå känns det lite tungt, det är tungt att vara på ett ställe där jag inte riktigt helt och hållet kan slappna av, vara mig själv med alla känslor och allt.

Den senaste tiden har det känts som om jag kommer att försäga mig när som helst. Orsaken är väl den att huvudet är så fullt av tankar, kroppen så full av känslor.

Gällande tjockisens hjärta - på tisdag skall det undersökas. Då vet jag mer. Om det inte är något allvarligt, något som inte kräver operation, medicin eller kan förkorta mitt liv, så är det inget förhinder för en eventuell framtida adoption. Det som irriterar mig och gör mig ledsen att allt, hela livet, hela tiden flyttas framåt.

Men, på tisdag vet jag mer. Då vet jag om jag får ett intyg som säger att jag är tillräckligt frisk för att få fortsätta mina och våra försök att bilda familj.

Det jag kan hänga läpp över nu och i några dagar är väl det faktum att jag inte borde äta påskägg eller andra delikatesser...

Glad påsk!

Hjärtfels-jag.

Det som alltså konstaterades i förrgår var något konstigt med mitt hjärta.

Möjligheterna är många, det kan mycket väl hända att det inte är något alarmerande alls. Jag skall tillbringa tisdagen hos diverse hjärtspecialister, efter det vet jag mer.

Det är klart att det är bra att fel upptäcks, bättre förr än senare, men ändå?

Varför kan inget bara gå som smort? Varför kan inte ens den minsta lilla detalj åka ens lite räkmacka?

Det känns som om vägg efter vägg reser sig.

Jag är både trött och ledsen.

Jag kan pigga upp mig själv - och er - genom att komma ihåg att meddela att min husläkare påpekade att jag är "övervikt light". Ödets ironi. Slut på tröstätandet.

Hur orättvist kan det vara? Hur mycket skall man orka med?

En av fördelarna, förlåt uttrycket, med att vara ofrivilligt barnlös är den att man verkligen är tvungen att fundera över det här med barn. Det blir inget snabbt beslut, oj! jag är med barn, skall jag behålla det eller ej?, utan en lång övervägning där saknaden och längtan efter en familjemedlem är så stort att man går genom verkligt stora saker i strävan efter sitt mål.

Jag har svårt att exakt beskriva varför jag vill få vara mamma. Det är ett tomrum, en saknad och en längtan efter ett barn som jag upplever att jag måste få fylla. Det är en saknad efter mitt och min mans barn - vår familjemedlem vars plats är så tom, så tom. Jag har ett behov, en önskan om att bryta det som varit och göra det som inte var till något det borde få vara.

Just nu känns det som om det vore lättare att inte bära på denna önskan. Att tiden innan allt började kretsa kring ett ofött barn var så lätt, så solig. Jag kunde inte ana att det eventuellt inte kommer att gå. Jag kunde inte ana hurudana bakslag en människa skall behöva möta. Jag kunde inte förutse att det finns saker jag inte ens vill veta om.

Det känns så orättvist, att det skall vara för lätt för en del av oss och för svårt för en del andra.
Det känns så orättvist att det finns de som blir gravida utan att de ens vill det, utan att försöka - utan önskan om att få bli mamma. Jag ser framför mig, i mina ögon, väldigt opassliga föräldrar. Det känns så fel.

Jag vet inte riktigt om jag orkar med det här längre. Jag vet inte om jag kan ta mer av bakslag nu.

Ett enkelt läkarbesök för att få det papper som behövs för att få anmäla sig hos adoptionsorganisationen, det blev till något helt annat än ett enkelt rutinbesök hos läkaren. Ett besök som eventuellt resulterar i att jag inte kan anmäla sig hos adoptionsorganisationen. Ett resultat som eventuellt innebär att jag inte ens får försöka bli förälder på naturlig väg - ivf eller ej.

Nej, nu följer ytterligare läkarbesök. Många.

Just nu känns det nattsvart. Det är nattsvart och isbiten i magen är bara toppen av berget. Hemma är det tyst. Totalt tyst.

På min fråga, som jag ställer min man, vad vi gör om det här är det som kommer att gälla, får jag inget svar.

Jag vill bara höra att han kommer att finnas vid min sida oavsett vad som händer. Jag skulle behöva få höra det nu.

Nu vet jag hur det känns!

God morgon!

Jag vet hur det känns att vara gravid, jag var gravid i sjunde månaden i natt! Det var en festlig liten gravidkula jag hade, den låg rätt lågt nere och den kändes kul att klappa på!

Bebisen, en pojke, hade bråttom ut. På grund av för mig oklara orsaker skulle jag föda alldeles strax i drömmen. Bebisen låg med rumpan före, så det skulle bli snitt och grejer. Men, allt skulle gå bra, det visste jag i drömmen.

Nu är jag vaken och inte alls gravid i sjunde månaden. Men, jag har hittat min ägglossning. Det torde väl vara steg ett mot en graviditet...

Jag kan bli så trött på att allt snurrar kring bebisar och (icke-)graviditeter.

Har du sett min ägglossning?

Den är försvunnen, min ägglossning. Jag har sökt den i tre dagar nu, men förgäves.

Det att ägglossningen är försvunnen, försenad hoppas jag, leder omedelbart till en fri entré för - trumvirvel - inbillningssjukan. Ägglossningen uteblir förstås på grund av att jag är gravid!!!

Jag, en rätt vettig medelålderskvinna, väl medveten om att jag hade mensstart för mindre än två veckor sedan, sitter här - än en gång - och inbillar mig saker.

Om inte annat kan jag glädja mig över min livliga fantasi.

Nu vet jag varför jag är barnlös.

Jag har gått i terapi i tre år. Psykoanalys.

Orsaken till att jag började undersöka mig själv var inte barnlösheten, jag visste inte ens att jag skulle komma att leva ett liv som barnlös då jag började. Det senaste året har barnlösheten och allt den kommer med förstås varit en viktig del av mina sessioner, jag tycker att det har varit skönt att ha ett ställe att gå till där jag kunnat ösa ur mig allt jag funderar över.

Det är rätt skönt att betala någon för att lyssna på MIG. På MIG och MINA PROBLEM och MINA KÄNSLOR.

Nu är terapin på upphällningen, överrenskommelsen som gjordes i början var den att vi jobbar i tre år, efter tre år skall vi nog vara färdiga. Så färdig man nu blir mitt i ett liv. Nu funderar jag förstås över om jag lärt mig något över huvudtaget under alla dessa seanser. Är jag en klokare, finare och vettigare människa nu? Är jag stabil? Är jag lycklig? Vet jag hur jag skall leva ett balanserat liv nu?

Nej. Jo. Vissa dagar är jag svagare än någonsin. Vissa dagar tror jag att jag kommer att överleva ända tills döden knackar på. En sak är jag säker på, terapin har gett mig en större förståelse för mig själv. Jag vet varför jag agerar och reagerar som jag gör - inte alla gånger, men oftare än tidigare. Så, det är klart ett plus i kanten, jag rekommenderar alla som har en möjlighet att gå i terapi att göra just det.

Nu, då det alldeles snart är dags att avrunda är det klart att jag funderar över hur barnlösheten kommer att påverka mig. Under den närmaste tiden och under resten av mitt liv. Under den närmaste tiden kan det hända att jag blir gladare än jag någonsin varit, det kan likväl hända att jag blir mer sorgsen än jag någonsin varit under precis samma period.

Det är två vägar som finns utstakade för mig; den ena vägen är den där jag kan se "perioden av barnlöshet" som något som gjorde mig till en starkare människa, en bättre mamma än vad jag annars skulle varit. Den andra vägen är den totala barnlösa vägen - en väg som bara måste leda till att jag hittar en annan fokus i mitt liv. Om jag är en starkare människa om jag vandrar den vägen, det har jag ingen aning om.

Så, det är klart att jag är rädd för att jag inte kommer att klara den här barnlösheten utan en fortsatt terapi. Jag skulle så gärna vara säker på att jag klarar mig själv. Men, det är jag inte.

I alla fall, tillbaka till rubriken. Jag pratade om det här igår, att jag är osäker på hur jag skall orka tackla en framtid som fortsatt barnlös. Min analytiker hade svaret, kan ni tänka er att han visste orsaken till att jag inte lyckas bli med barn (ursäkta den burdusa uttrycket)!

Orsaken till att jag inte lyckas med mina och våra försök i barnalstring är den att jag inte sörjt bort det som sörjas skall.

Ojojoj. Min första reaktion var att lägga in hans påstående i facket "ytterligare idiotiska råd man får av personer som verkligen borde hålla käften".

Det var min reaktion rätt länge.

Nu har jag fnyst omkring i snart ett dygn och ja, analytikern kanske har rätt.

Jag borde kanske sörja. Sörja riktigt mycket.

Fasiken, jag undrar vad han menar att jag skall sörja?

Tro mig, det var inte så att jag glömde fråga. En av de första sakerna man lär sig i psykoanalysen är den att man aldrig får svar på direkta frågor...

Så, nu har jag svaret på orsaken till min barnlöshet. Nu måste jag bara hitta rätt fråga. Förslag emottages med värme och glädje.

Vår, tack och lov för våren.

Måste erkänna att det kändes som ett hån då min IVF-läkare önskade att jag skulle njuta av att våren är i antågande.

Jag tror jag är lite stressad. Jag jobbar mycket. Alla på jobbet faller i säng i någon förkylning eller maginfluensa. Det är mitt jobb att fylla alla luckor som uppstår i personalen. Jag studerar vid sidan om jobbet. Studier som förutsätter mycket jobb på fritiden. Min man firar jämna år om ett par veckor. Jag borde planera hans födelsedag och hans -present. Jag borde sälja mina farföräldrars bohag. Jag borde hälsa på mina systrar och mina gudbarn. Jag håller på fixar alla papper för att få ställa oss i adoptionskö. Samtidigt som jag borde varva ner inför IVF nummer två.

Min stresstålighet är mycket hög. Men, nu tror jag att det är lite för mycket. Jag märker det på ett rätt underligt sätt, det handlar om studiematerial jag läser på kvällarna - då jag öppnar kompendiet för att fortsätta där jag avslutat kvällen tidigare - så kommer jag inte ihåg något av det jag läst kvällen innan!

Det känns som om jag skulle vara berusad om kvällarna, på morgonen har jag svårt att komma ihåg vad det är för dag och vad det är tänkt att jag skall göra.

Inte bra, inte alls bra.

Så, våren känns faktiskt bra just nu. Det känns som om det finns hopp i luften.

Jag måste bara fixa tid att njuta av både våren och hoppet.

Kissleveransen avklarad.

Det var det ni ville höra i arla morgonstund eller hur?

Lite noijig tycktes jag vara, den senare delen av natten gick åt till att drömma om allmänna toaletter och tvätt- och duschmöjligheterna i dessa...

Men, kiss landade på burk och nu är det bara läkarens utlåtande kvar, sen kan vi skicka in alla våra handlingar till adoptionsorganisationen.

På tal om organisationen, i vår lilla kommun tycks de inte ens känna igen den blankett som behövs för att vi skall få anmäla oss intresserade av en köplats... Jag vet inte hur det hänger ihop, men det är säkert av yttersta vikt och värde att veta hur man mycket socker jag har eller inte har i mitt urin?

En fördel finns med barnlösheten - i synnerhet om man börjar undersöka den, barnlösheten - och det är den att man åtminstone får veta att man är frisk! Ja, förutom barnlösheten då... Jag, som dessutom i denna höga ålder råkar vara nål- och stickrädd, har vant mig vid blodprover, sprutor och injektioner som dessutom skall injuceras per egen hand. Se där - fördelar med barnlöshet - de går att finna om man försöker.

I mitt liv utanför barnlösheten - ja, det finns ett sådant några minuter om dagen - ser det ut som om det blir min sak att ta hand om att sälja bort mina farföräldrars bohag och lösöre. Mina farfäldrar har flyttat in på ett äldreboende och mår inte speciellt bra, farfar är stressad över att hus och gård står tomma - han vill att de skall säljas.

Då jag samtalade med min farfar om försäljningen av "allt" ville farfar att hans son skulle ta hand om saken. Hans son, min far, ringde mig och meddelade att hans far, min farfar, nu önskar att jag skall sälja allt.

Jag undrar jag. Att jag har paranoida drag har säkert framgått redan, dessa oaktade, så kan jag inte låta bli att tro att det är min far som är en oansvarig slashas som vill komma lätt undan. Att han inbillat sig farfars önskemål om att jag skall ta hand om saken. Det är säkert att föredra, att någon annan (jag) gör jobbet och man själv (min far) håvar in pengarna?

Missförstå mig gärna rätt, men då jag föreslog för min farfar att jag kan ta hand om försäljningen, allt för att han skall finna frid på sitt äldreboende, sa han ett bestämt nej. Att han vill att det är hans son som tar hand om det, "för det är ändå han som skall ha allt".

Så, jag anar åtminstone en uv i mossen. Uven är min far.

Huvudsaken är i all fall att farfar inte skall behöva tänka på saken. Jag tror jag kan lägga mig själv och mina behov åt sidan för en stund.

Äsch. Det framgår tydligt av adoptionsorganisationens infobrev att de sannerligen kommer att undersöka våra familjeförhållanden. Kul. Jag hoppas att det kan räknas också till min fördel att mina svärföräldrar är fullständigt underbara!

Nu skall den feta, gnälliga frun skärpa sig.

Det är en grå måndag morgon. En morgon då inte många ord utbyttes i vår bilfärd mot våra diverse arbeten. Jag vet inte riktigt, men det känns så där gråledset också i vårt äktenskap just nu.

Jag tänker inte ensam vara den som sätter tillbaka glädjen i vårt äktenskap, det är över huvudtaget en av mina svagare sidor, att alltid vara den som ser till att det är god stämning över allt. I ett äktenskap, i vårt åtminstone - det enda äktenskap jag vet något om - behövs det två för att det skall bli ordning och reda. Eller, ordning och reda har vi, det jag saknar är glädjen.

Glädjen kanske kommer med vårsolen?

Vårsol och vårsol, men jag kan förstå att det är precis lika många som blir deprimerade av våren som de som blir deprimerade av den långa mörka perioden. På våren bara skall man vara glad. Kan ju kännas tungt om man inte vill eller orkar vara glad.

Så, för att mote en eventuell Olle i grind här så har jag landat på att jag måste skärpa mig. Både i huvudet, men också i kroppen.

Jag känner mig lika grå som vädret just nu. Jag är trött och grå-glåmig.

Det är på sin plats med en fresh-up på att röra på sig. Jag tycker ju om att simma - varför gör jag inte det då? Jag tycker om att spela badminton, varför gör jag inte det då?

I sanningens namn måste jag säga att jag rätt långt upphörde röra på mig, regelbundet i alla fall, i och med att vi kom igång med undersökningarna inför IVF:n. Det var något med "fortsätt lev så normalt som möjligt" jag missade. Jag har dock varit väldigt noga med att uppfatta att man inte skall banta eller gå ner i vikt annars bara under undersökningar som de vi går genom, men jag har lyckats överdriva också detta. Jag har kombinerat mitt inte-röra-på-mig med ett glatt "i det skede av mitt liv jag befinner mig i, så är det säkert rätt att jag tillåter mig allt det jag vill ha".

Nu skall jag alltså skärpa mig. Jag kan ju samtidigt kolla om det stämmer, att endorfinerna som frigörs då jag rör på mig bidrar till ett glatt och positivt humör... Åtminstone hålls jag borta från vin- och ostdukningen en stund.

Jag glömde pinka i burk då jag vaknade.

Åh, jag är ett sådant solsken.

Besök av bebismage.

Jag och vi har just haft besök av ett bekant par som väntar par i maj.

Tänk att ett besök av denna sorten nuförtiden föregås av en diskussion som handlar om om vi skall orka träffa dem eller ej, om vi blir glada eller ledsna då vi träffar människor som skall få eller har fått barn.

Jag får alltid dubbelskärpa mig inför besök av den här kalibern, jag måste påminna mig om att det kommande barnet på intet sätt räknas bort just ur min kvot av möjliga barn. Jag måste också komma ihåg att de har all rätt i världen att lyckas i sin familjebildning.

För, föräldraskap delas inte ut i enlighet med någon rättvisa i hela vida världen.

I övrigt har jag och min man hållit oss väldigt upptagna hela veckoslutet, vi har varit ute på en kort resa till ett annat bekant par, som tack och lov blott har katter!

Det känns som om det är lättare att vara om vi håller oss sysselsatta hela tiden.

Adoptionssak; i morgon borde vi få våra första intyg som behövs för att vi skall få anmäla oss hos adoptionsorganisationen! Jag skall försöka komma ihåg att kissa på burk (!) för att få läkarintyget som behövs...

Så mallig man kan vara då.

Det känns skönt att ha tagit tag i saken.

Jag ringde några samtal igår, det för att få några intyg som behövs för att vi skall kunna anmäla oss till kön för adoptionsrådgivningen.

På något sätt kändes det fint att svara att "jag behöver det och det intyget för en eventuell adoption" då jag pratade med för mig helt obekanta människor.

Jag har den goda fördelen att få hälsovård via min arbetsplats och sköterskan jag pratade med igår blev så glad över det här nya steget i mitt liv. Det visade sig att hon tillhör skaran av adoptivmammor som blivit gravida efter att de adopterat, vilket på något sätt känns passligt i detta läge.

Inte för att jag tror att mina chanser att få till det "själv" är större i och med att pappersarbetet har inletts, men jag måste erkänna att det känns som om den andra IVF:n inte känns så dramatisk eller slutgiltig i och med att vi också har detta andra projekt på gång.

Det kändes bara roligt att höra att det hänt någon jag känner, det mytomspunna "ställ dig i adoptionskö och du blir gravid".

Den gamla klyschan heter ju att man skall glädja sig över de små sakerna i livet, det som gläder mig idag är den att läkaren på min arbetshälsovård meddelade att hon gärna skriver ut ett intyg jag behöver just nu, även om det inte egentligen är något arbetshälsovården skall göra. Det är så skönt att märka att någon ibland tänjer lite på gränserna just för min skull.

Så, det känns bra att vi är igång i båda filerna. Både adoptionsstart och besked om datum för start på den andra IVF:n på samma dag, det känns mycket bra.

Vet inte om det är lättnaden eller vad det beror på, men vi i vårt förhållande - min man och jag - tycks inte kunna föra en dialog om något över huvudtaget just nu. I synnerhet inte om barn och avsaknad av barn. Det blir mest retoriska frågor, en diskussion som mest påminner om ett förhör. Det är otroligt uttröttande, det gör att vi båda känner oss mer ensamma än tvåsamma. Att vi lyckas tajma dessa samtal till minuterna innan vi skall somna gör inte saken bättre.

Jag tror att vi borde påbörja den svåraste diskussionen av dem alla, något vi inte ens vidrört ännu. Det enkla "vad gör vi om vi inte får ett barn, någonsin?".

Usch.

Så, nu får vi snart ställa oss i kö...

Så, träff nummer 1 är avklarad. Infotillfället på adoptionsorganisationen.

Det var vi och ett tusental andra. Inte ett tusental, men utan att överdriva, ett femtiotal andra. Främst par, blott heteropar, eventuellt några som var på plats utan någon vid sin sida. Jag hoppas innerligt att de som kom ensamma har en partner hemma! Inte för att jag har något emot ensamstående adoption, men eventuella ensamstående fick nog veta hut på plats.

Ingen jag kände, vilket var skönt. Även om hela södra distriktet av landet var samlat så skulle det vara så typiskt att stöta på någon vi kände. Medelåldern är svår att säga, ca. 35 år skulle jag gissa. Klart det fanns betydligt yngre och några äldre personer i publiken, förstås.

Själva performansen var, ja, dålig och långtråkig. Jag har överhuvudtaget svårt med presentationer som likväl kunde delas ut i printad version. Vi fick med oss presentationen i pappersformat och jag lovar - det fanns inget i den muntliga presentationen som inte kunde ha skickats till oss i pappersformat. Det är kanske uppenbart, men jag har svårt för att bli dumförklarad på detta sätt. Jag kan läsa.

Tillställningen blev inte bättre av att det inte precis var scendrottningarna och stå-up-komikerna som stod på scen. Det hela påminde om en parodi på ämbetsverk, det skulle ha gjort sig bra i någon reklam som utspelas hos myndighet.

Stopptråkigt.

Än en gång, för barnets väl, jag vet, jag vet.

Det hela verkade bygga på att få ner oss så lågt som möjligt i våra skor. Som jag skrev om eventuella ensamstående - ingen chans att det blir barn, det är onödigt att ens försöka, hem med er! Det enda som saknades var en pinsam handuppräckning, säg, vem är här ensam, säg. Så roligt skulle vi ändå inte ha det.

De passade på att ge oss sk*t för att vi är egoistiska små svin, som propsar på ett eget barn i stället för ett fosterbarn. För att vi skulle inse hur dumma vi är så fick vi det riktigt vridet i ansiktet på oss; "det finns sååå många gulliga spädbarn som skulle behöva er redan just nu, och ni skulle fååå dem om ni inte var sååå dumma". Så dumma att vi vill ha ett eget barn. Det gick ändå inte så långt att de plockade fram små spädbarn och visade upp dem för att fresta oss bort från denna imbecilla adoptionstanke. Så roligt skulle vi ändå inte ha det.

Som bittert kalk på slutrakan, med en suck ungefär, drogs den korta presentationen om internationell adoption. Som egentligen var helt onödig... För, alla friska, söta, spädbarn under två - de stannar ändå i sitt hemland och alla vi glåmiga nordbor kan titta oss i månen.

Fosterbarn, anyone?

Om vi, efter allt detta ännu envisas så, här är familjeblanketten. Fyll i den, kom ihåg alla bilagor. Ring inte oss, vi ringer er. Tidigast om ett halvt år kan ni vänta ett samtal.

Se där, min första träff med adoptionsorganisationen. Mitt lilla adotivbarn känns mer distant än någonsin.

Vi skall absolut inte hålla på med tjafs som barnlöshetsgrejs som IVF då vi blir, OM vi blir kallade till den första träffen med vår egen myndighetskvinna. Absolut inte. För då är vi fullständigt ute och cyklar.

Jahapp. Jag tror att jag inte skall meddela att IVF nummer två startar i början av april. Korta metoden startar kring 1-2.4. Hurra!

Snurrigt. Nu skall jag fundera på hur jag fyller i lilla blanketten.

Idag är dagen då jag anmäler mig för att ställa mig i kö

Dagen D. Eller Dagen A?

Idag är dagen då jag tar lille make i vacker hand och så går vi till lilla adoptionsorganisationen och anmäler att vi vill vara med.

Tror jag i alla fall. Det beror ju förstås på hur galet infotillfället kommer att vara. Jag läste genom alla handlingar jag fått mig tillskickade via post, jag har tydligen varit så irriterad på organisationen att jag inte lyckats förmå mig att bekanta mig med materialet tidigare. Det visade sig att infotillfället idag är ett sammelmöte för alla möjliga olika sätt att eventuellt få glädjas över att ha ett barn i sin familj. Ett infotillfälle för eventuella blivande stödfamiljer, fosterfamiljer och adoptivfamiljer.

För att inte bryta traditionen "det gäller att muttra över organisationen", jag har lite svårt att förstå varför de vill informera om alla dessa familjelösningar på en och samma gång... Detta med all respekt i världen för både stöd- och fosterfamiljer.

Jag skall också ringa min IVF-läkare idag, efter den första misslyckade IVF:en skulle jag höra av mig vid begynnelsen av marsmensen. Start för IVF 2, med helt nya metoder, blir det i april. Det är i alla fall planen.

Så, det är en spännande dag idag.

Jag är fortfarande hemma från jobbet, snor och elände. Jag tampas lite med mig själv, var det rätt att stanna hemma från jobbet, men nog gå på adoptionsinfot? Jojo. Det är klart det är rätt! Det heter att prioritera på företagsspråk.

På tal om tennis, jag är så väldigt glad att jag är gift just med min man. Att det är han och jag som går genom allt det här tillsammans. Jag tror inte att jag skulle orka göra allt det här utan honom. Jag tror inte att jag skulle göra det här för någon annan än honom. Honom och mig själv.
Tanken slog mig i och med väninnan som jag nämnt här i bloggen tidigare, väninnan som befinner sig i nästan samma situation som jag.

Väninnan och hennes bättre hälft, har ett fysiskt problem som finns i mannen. Det går att ta sig förbi denna fysiska utmaning, men min väninna var, förståeligt nog, väldigt uppbragt efter deras första provresultatsbesök. Hon sade det, att hon tycker att det känns så väldigt orättvist att hon eventuellt kommer att missa hela upplevelsen med att bli mamma på grund av sin man.

Jag förstår hennes upprördhet, jag har själv önskat att få sparka in någon imaginär katt i ett hörn, många gånger. Men, jag har inte - än så länge - önskat att jag befann mig i en annan parkonstellation som eventuellt kunde lyckas bättre i detta barnalstrande. Inte en gång. Men, det igen kan bero på den enkla förklaringaringen att det inte egentligen finns några fysiska men i vårt förhållande, det finns alltså ingen vi kan "skylla på". Sen är det bara att konstatera att det är jag som är gammal och det är - i det här skedet av evolutionen - blott kvinnan som bär en biologisk klocka.

I alla fall, jag är tacksam över att jag delar just detta dilemma med just min man. Hur tungt det än är och kan vara.

Nu skall jag prioritera mig själv i duschen.

Då man är sjuk bloggar man en gång i timmen.

Kanske inte en gång i timmen, men ofta i alla fall.

Då jag nu bara går hemma och släpar så tycker min kropp att den kan passa på att starta mensen samtidigt - förlåt, jag glömde varna för "direkt-på fysiska fenomen". Det lustiga är att det känns helt okej. Utan att ens titta i kalendern vet jag att det är cykeldag 28 idag, så den här gången är det variant "den gamla regelbundna klockan". Det finns andra varianter på klockan, det finns brådis-klockan, tittut-klockan, lurendrejeri-klockan och seg-klockan.

Nu skall jag säga en glad sak om adoptionsorganisationen! Trumvirvlar och det och sånt: om inte annat, så kan det hända att pappren som kom på posten, medvetenheten om att jag skall dit på en första träff i morgon har lugnat ner mig. Kanske. Eventuellt. Det är länge sedan jag har konstaterat en mensstart så lakoniskt som jag gjort det idag. Inga förhoppningar har funnits efter ägglossning, ingen skengraviditet - ingenting.

Bara mens.

Bara papper om ett infotillfälle i morgon.

Ett alternativ är ju förstås att jag resignerat. Att min skugga insett det före jag har gjort det. Att detta lösöre till kropp inte kommer att odla barn. Men, jag struntar i skuggan en stund.

Jag borde ta mig i kragen och hitta min IVF-läkares kort, det med info om hennes telefontider. Jag har för mig (hur är jag så förvirrad i dag?) att jag skulle ringa henne då mensen kom igång, det för att vi skall komma igång med runda två i IVF-cirkusen.

Ett ytterligare dilemma dök upp i och med den här förkylningsdagen. Hur mycket borde man städa då man hostar och snörvlar? Jag har tvättat två maskiner tvätt, diskar som bäst en maskin disk. Jag orkar inte göra något som inte görs av maskiner idag, hur oekologisk jag än må vara.

På tal om att städa, det fulaste jag vet är torkade vattendroppar på speglar - men, inte heller dem orkar jag göra något åt.

Snor- och snörvelrapport.

Ojojoj. Det är tydligen något visst med konferenscentret och mig, tyvärr blev jag inte gravid där den här gången, vilket i sig är en outsinlig tur i och med att maken inte var på plats. Jag lyckades dock bli förkyld, väldigt förkyld. Jag är så pass krasslig att jag stannat hemma från jobbet idag.

Varför skall det vara så svårt att stanna hemma från jobbet? I synnerhet förkylning är en besvärlig orsak att stanna hemma... Man är ju egentligen inte sjuk, "bara förkyld" - och det dåliga samvetet tynger. Denhär gången är det ändå så pass förkylt att det inte var något tvivel om saken, maken skulle inte ens ha erbjudit mig plats i bilen denna morgon, så det var bara att vända andra sidan till. Dessutom tycker jag inte att det är hyggligt att gå till jobbet bara för att smitta ner alla andra. Så, jag hänger väl här hela dagen i stället.

Goda nyheter gällande adoptionsöppningen. Vi fick infobrevet med info om infotillfällen senaste fredag! Det hålls ett infotillfälle I MORGON (ursäkta, skriket) KLOCKAN 14.00 (ursäkta skrik nummer två)! Morgondagen är egentligen inget problem, förkylningen är en utmaning, men det skall väl nog bli så pass mycket bättre att jag kan delta.

Men, KLOCKAN 14?!?

Jag sitter i den goda situationen att jag kan administrera min arbetstid rätt självständigt och har kunnat smita ifrån tex. för alla IVF-steg i behandlingen utan att säga något om orsaken till någon. Det är klart att det är ett mixtrande med möten, träffar och sådant som måste fixas - men, klockan 14?

Mina tankar går till alla som jobbar skift, som jobbar i en arbetsgemenskap där chefen övervakar som en hök eller liknande... Hur skall man komma ifrån då?

Klockan 14 - och det är det enda klockslaget, det enda alternativet alla gånger. Jag har insett att det är en myndighet vi har att göra med, denna adoptionsorganisation då, och att den verkligen stirrar på sin egen personal och deras arbetstider. Inte en skymt av att man kanske kunde erbjuda alternativ, alternativ för tjänstemän och alla andra. Kundservice, anyone?

Åh, jag vet att det är en massa argande om den här adoptionsorganisationen, eller främst sättet kunderna behandlas på, men, jag tycker faktiskt att det är ohemult.

Grön i gamet ja, men då det tyngsta och svåraste i den här processen tycks vara väntetiden, processens längd och sättet adoptionsintresserade blir behandlade på - jag är ju knappast den enda som ser tusen och ett sätt på vilket organisationerna kunde agera bättre, eventuellt med en snabbare service som resultat, så varför får det fortsätta på detta viset?

Det kan ju hända att jag är återinförd i ljuset efter infotillfället i morgon. Jag hoppas verkligen att jag är det.