Finaste ni.

Tack. Tack för ert stöd.

Det känns fint att få förståelse och stöd. Stödet, känslorna här på bloggen känns som om de vore dubbelt så stora då de är nerskrivna här - det hänger väl ihop med avsaknaden av förståelse i den "riktiga världen". I den riktiga världen är det ju väldigt få som vet något om mig just nu. Gällande den senaste twisten i vårt familjebyggande så är det bara min man och jag som vet var vi står.

Därför känns det så fint med den medkänsla ni visar. Tack.

Vi skall hälsa på mina svärföräldrar under påsk. Jag är välsignad med de mest fantastiska svärföräldrar, jag har längtat efter dem och det skall bli skönt att få vara tillsammans med dem i ett par dagar. Ändå känns det lite tungt, det är tungt att vara på ett ställe där jag inte riktigt helt och hållet kan slappna av, vara mig själv med alla känslor och allt.

Den senaste tiden har det känts som om jag kommer att försäga mig när som helst. Orsaken är väl den att huvudet är så fullt av tankar, kroppen så full av känslor.

Gällande tjockisens hjärta - på tisdag skall det undersökas. Då vet jag mer. Om det inte är något allvarligt, något som inte kräver operation, medicin eller kan förkorta mitt liv, så är det inget förhinder för en eventuell framtida adoption. Det som irriterar mig och gör mig ledsen att allt, hela livet, hela tiden flyttas framåt.

Men, på tisdag vet jag mer. Då vet jag om jag får ett intyg som säger att jag är tillräckligt frisk för att få fortsätta mina och våra försök att bilda familj.

Det jag kan hänga läpp över nu och i några dagar är väl det faktum att jag inte borde äta påskägg eller andra delikatesser...

Glad påsk!