Mamma och pappa.

Det är något i luften nu, många bloggare skriver om förhållandet till sina föräldrar.

Det är en diskussion som ligger mig väldigt nära hjärta, samtidigt som mitt förhållande till mina föräldrar ligger oerhört långt borta från mitt hjärta, min själ, ja, hela mig.

Jag har inte pratat med min mamma på snart två år - och då har jag under mitt fullvuxna liv haft ett bättre förhållande till min mamma än vad jag haft eller har med min far.

För att börja med min mor. Hon har inte haft ett lätt liv, det har varit för mycket sprit, för många barn och alldeles fel män. Jag kan, med hjärtat på handen, säga att hon var den bästa av mammor de gånger hon orkade vara det. Samtidigt ledde det till att hon var den värsta av mammor resten av tiden. Inte för att hon skulle ha varit för elak, dum, full eller något annat ångestframkallande - det som gjorde det svårt under min barndom, det var att jag visste att det fanns en så fin mamma bakom allt det onda.

Det finns saker jag inte kommit över i fråga om min mamma. Jag kommer aldrig att förstå varför hon utsatte sig själv och sina barn för det liv hon och vi levde. Jag kommer ihåg alla de löften hon brutit. Jag kommer ihåg alla besvikelser jag fått uppleva på grund av henne.

Det jag har svårast för i fråga om min mamma - och min styvfar, men det är en annan historia, han räknas inte, honom har jag totalt raderat - är att jag oftast fick bära hela lasset. Jag bar ansvaret för mig själv, mina syskon, hela familjen. Jag vet inte om jag än idag har förlåtit min mor för att jag inte fick vara ett barn.

Orsaken till att jag för tillfället inte har någon kontakt med min mor är tråkig, men, jag tröttnade helt enkelt på att hon bara ringde mig då hon var full och ledsen, eller då hon behövde något eller ville ha något. Samtalen var för upprivande för att det skulle finnas någon mening med dem.

Jag vet att min mor är ett nästan underbar mor- och farmor till mina syskonbarn. Hur typiskt är inte det - och nu kommer jag att låta riktigt bitter - att just jag inte skall få uppleva det i min mor? Att det är mina syskon - som jag uppfostrat - som får uppleva detta? Att det bara är för att vi inte har barn, som jag förlorar denna version av min mor?

Tro mig, det gläder mig ändå att mina underbara syskon och lika underbara syskonbarn får uppleva min mamma på detta sätt.

Det positiva som skall tillskrivas min mor, det är att hon aldrig påstått att hon varit den perfekta mamman. Hon har alltid sagt att hon gjort misstag som hon inte kan få ogjorda, att hon inte varit den mamma ett barn behöver.

Min far. Den totalt ignoranta, oförstående, ansvarslösa. Min far, högt älskad, skattad och helgonförklarad av sina egna föräldrar. Ett riktigt mähä. Jag har inte delat hushåll med min far under de senaste 35 åren, så det är lite jag känner till om min pappa.

Det har varit hugget som stucket under de 30 senaste åren. I takt med ny fru och medföljande barn - som redan i ingången var äldre än jag - har jag varit nedprioriterad. Det inleddes med förkortade gemensamma semestrar, som ledde till att vi inte träffades över huvudtaget. Det har varit bortglömda födelsedagar och total ignorans på viktigare områden.

Som jag har fightats med min far. Jag har pratat, skrikit, skickat brev och mailat honom under åren. Jag har gett uttryck för att jag saknat honom, behövt honom och att jag saknat en far. I synnerhet under de tunga åren jag ännu bodde hemma kunde jag inte förstå att han inte såg, eller, än värre, ingrep.

Och han förstod aldrig. Han förstår inte i denna dag vad han gjort för fel.

Jag förstår, på sätt och vis, att han har svårt att förstå. Det enda som påminner honom om det förflutna, det är jag och hans föräldrar. Jag är totalt besviken på honom och hans föräldrar avgudar honom. Så, han har helt enkelt valt att lyssna på det mest fördelaktiga.

Det som blev kulmen, det kom att vara hans föräldrar. Mina högt och innerligt älskade farföräldrar. I takt med att de blivit äldre och deras ork har trutit, desto längre bort har min far dragit sig från det ansvar som ändå är hans. Jag anser att det är hans mer än det är mitt.

Den första julen jag var gift med min man ledde till det egentliga, slutliga, känslomässiga uppbrottet från min far. Vi, min man och jag, hade haft en tung höst, min mans morföräldrar dog inom loppet av en månad och min svärmor ville verkligen ha oss hos sig under julfirandet. Jag hade då inte firat en enda jul tillsammans med min man i och med att jag spenderat min jul hos mina farföräldrar, jag ville inte att de skulle fira jul ensamma. Den julen frågade jag min far om han kunde tänka sig leva upp till helgonförklaringen, den här enda gången. Det gick inte för sig, min far orkade inte ta sig till sina föräldrar, han ville inte göra sin fru och resten av den delen av släkten besviken.

Det var då det sista biten glas gick sönder inom mig. Om någon respekt då fanns kvar för min far, så dog den på julafton. Min far ringde till sina föräldrar och låtsades överraskad över att jag firade jul tillsammans med dem. Utan min man.

Efter detta skickade jag ett långt brev till min far. Ett brev på många sidor, en sammanfattning över min upplevelse av vårt förhållande. Jag lade, i och med detta brev, ansvaret i hans händer. Jag avslutade brevet genom att säga att jag inte kommer att höra av mig med mina önskemål, känslor och behov någon fler gång.

Det gick månader, det gick ett år. Total tystnad.

I ett skede, då barnlösheten och andra spöken åt upp mig inifrån, ringde jag min far - han var ett av bagagen i ryggsäcken jag måste plocka upp för att göra mig av med. Det var min fars fru som svarade. Hon berättade att hon läst brevet, inte gett det till min far och avslutade genom att säga att jag är sjuk i huvudet och att jag måste söka hjälp.

Min far ringde mig kort efter detta samtal. Han var så salig över att jag tagit upp kontakten igen.

Jag bad honom ha ett samtal med sin fru - jag vet faktiskt inte om han har någon aning än i denna dag om brevet och hennes agerande.

I dagens läge ringer min far mig några gånger per år. Så, jag har egentligen mer kontakt med honom än med min mor. Det jag och min far avhandlar har mest med mina farföräldrar att göra. Det är fortfarande jag som sköter den lilla del av markservice jag sköter och ordnar saker så att min far skall ha ett arv att se fram emot.

Det är förhållandet till mina föräldrar.

Jag är osäker på att jag klarat mig med de delar av ett förstånd jag fortfarande har till denna dag om det inte varit för två saker, terapi och min nya familj.

Genom tre år av terapi insåg jag att det som tyngde och fortfarande tynger mig ibland, är det att jag inte fick vara ett barn då jag var barn. Jag var och är det fortfarande ibland, ursinnigt arg på mina föräldrar för att de aldrig bett om förlåtelse. Jag vet inte om jag kan förstå eller förlåta, men har ju inte heller behövt ta ställning till någotdera alternativet. Det jag har förstått är att jag kan välja att låta min barndom begränsa mig från att leva ett självständigt liv eller att leva mitt eget liv som jag vill att det skall se ut idag.

De djupaste insikterna och lärdomarna jag bär med mig efter mina år i terapi, de handlar om att jag vet varför jag känner som jag känner och varför jag reagerar som jag reagerar. Jag försöker också komma ihåg att den enda människa jag kan ändra på, det är mig själv.

I mitt fall har min förändring inneburit att det har varit bäst för mig att bryta med min mor och far. De är, just nu i alla fall, människor som vilka som helst, med den skillnad att jag har ett blodsband till just de här två. Ett blodsband som inte väger tungt.

Ett band som väger tyngre är det jag har till min nya familj. Min man och hans släkt. I den familjen har jag bara varit den jag är under alla dessa år. Jag bär mitt ansvar och de andra bär sina egna. Det som håller oss samman är en ömsesidig respekt och kärlek för varandra.

Medveten om att det här blev för långt för sitt eget bästa, men jag ville bara få det ur mig.