Oro.

Jag är inte den fastaste klippan i skärgården just nu. Tänk "vända kappan". Det är jag det.

Min framtidstro till trots bär jag precis alla mina gamla graviditetsgriller med mig, så känns det just nu i alla fall. Jag skall försöka koka ner det lite; mina reaktioner då jag hör nyheten om anländande barn eller tror att jag inom snar framtid kommer att få mina farhågor besannade - är inte riktigt sunda, helt och hållet normaliserad är jag alltså inte.

Det är svårt att sätta fingret på det, men för att beskriva det närmare; det går omkring en kvinna på mitt jobb och denna kvinna är lite halvrisig hela tiden. Hon har varit det i några veckor redan, och går på ständiga undersökningar och test på grund av sitt tillstånd.

Jag går ständigt på helspänn, jag bara väntar på att hon skall bekräfta att hon väntar barn. Det sitter som en oro i kroppen, en obehagskänsla i magen. Det samtidigt som jag absolut inte har något med att göra om hon är havande eller ej, jag skulle till och med bli glad om nyheten var god.

Äh, tala om att huvudet säger en sak och kroppen skriker något annat.

Jag landar på det vanliga; alla mumintroll är inte i dalen.