På kurs.

Jag har varit på en utbildning utomsocknes i dagarna två. Det är en grupp som träffats några gånger under hösten som sammanstrålade än en gång.

Då vi sågs för dygt en månad sedan lade jag märke till det, att kvinnan som drar kursen nog tog vin till maten, men lät bli att på riktigt dricka av vinet. Jag vet inte om jag var den enda som registrerade detta - det är väl inte något som "normala" människor spionerar på? - men sade inget. Det är klart att jag inte kommenterade detta, det gör jag aldrig. Jag insinuerar aldrig bulle i ugnen, punkt och slut. Men, jag lade märke till att hon inte drack vin och har sedan dess varit lite stressad - hur tokig få man egentligen vara? - över att jag snart kommer att få veta.

Och det fick jag igår.

Och det var ju fint, så behöver jag inte stressa över det längre. Jag gratulerade och frågade de frågor man frågar, när, var och hur och hur mår du? Jag var och är glad. Och ledsen och arg och avundsjuk och ja, allt det där jag varken visar eller säger.

Diskussionen avrundades med en det enkla konstaterandet att jag säkert borde skaffa hund.

Info.

Jag har ju mer eller mindre totalt grävt ner mig i mig själv i de senaste inläggen, dags att höja blicken och fokusera på det som också kunde och borde pågå samtidigt.

Barnärendet. Det har varit en lång paus, ingen egentlig aktivitet har förekommit allt efter vår träff med adoptionsorganisationen i augusti. Följande möte slogs fast till början av november, orsaken till den långa pausen var svårigheter gällande koordinering av kalendrar, det var främst organisationen som hade svårt att hitta en tid som passade vår tidigare rådgivare samt den nya personen, som skall överta oss. Den nya personen passar oss bättre i och med att hennes ansvarsområde är just fosterbarn och fosterföräldrar.

Eller, skulle ha passat oss? Jag fick ett mail av den tidigare rådgivaren idag, hon meddelar att mötet fortfarande äger rum vid utsatt och fastslagen tid, men att vi bara kommer att träffa henne. På grund av ekonomiska trångmål och följder av dessa leder till att vi får fortsätta med den tidigare rådgivaren - vilket är en underbar nyhet! Det innebär att vi inte behöver lära känna någon ny människa gällande i det här ärendet just nu - och vi trivs väldigt bra med den rådgivare vi redan känner.

Det är klart att det ändå är lite, lite irriterande att vi fått vänta i flere månader för att vi trodde att vi skulle behöva en träff med en ny handledare... Men, det är trots allt bara en detalj och vi har ju inte vetat om något annat.

Granskningen fortsätter.

Jag fortsätter pilla mig själv i naveln. Det är lite av en Pandoras ask...

Just nu låter jag mig själv plågas av vänner jag håller utanför. Jag tror inte att vännerna vet att jag plågas av dem, men, likväl, det är en plåga.

Som jag skrivit många gånger, så är en av de "yttre" hemskheter som drabbat mig på grund av barnlösheten, den att jag förlorat kontakten med de flesta av mina redan få vänner.

Det började med missfallet, det för tre år sedan. Det överrumplade mig så totalt. Först det faktum att jag blev gravid, efterföljt av att det inte gick som jag önskade att det skulle gå. Sen gick jag och vi direkt upp i att försöka göra barn. Efter ett år av försök på egen hand tog vi till det tunga artilleriet och då slöt sig musslan totalt. Att behandlingarna gick åt helvete, att behandlingsperioderna var långa, tunga och svåra gjorde att jag trillade rätt ner i träsk där jag faktiskt inte ens önskade ha någon med mig.

En del av mina vänner vet och förstår. En del av mina vänner vet och kan inte förstå. Största delen av mina varken vet eller kan - naturligt nog - förstå.

Division ett är lätt att handskas med och jag kommer att vara alla dessa - en stor del av finns här! - tacksam under mina resterande dagar. Division två - ja, en del kommer att vara absolut lika fina vänner i framtiden också och den andra delen, ja, den får jag tag i vartefter. Den tredje divisionen gör mig alldeles matt, jag vet inte ens hur jag skall ta tag i den.

Hur skall jag förklara vad som hänt? Hur kan jag uppdatera alla de som inte vet, så att jag får med så mycket som möjligt av det som hänt, inte hänt och hur det känns? Hur skall jag få de vänner jag vill att skall förstå, att det inte var något personligt?

Här, för att använda terapisessionerna till hjälp; jag vet att det är jag som målar upp en inre bild av att mina vänner är besvikna på mig. Det behöver inte alls vara så. Det enda jag behöver göra, det är att kolla hur det står till på riktigt. Ett typexempel på mina högst personliga hjärnspöken.

Hur tänkte jag klara mig ur det här då?

Medveten om att det är en risk - jag vet ju fortfarande inte om den här historien kommer att få en ljus fortsättning - så hoppas jag innerligt på ett positivt barnbesked. Senast då måste jag få tummen ur. För att så sakteliga börja nysta upp.

Jag är rätt nyregistrerad på FB. En av orsakerna till att jag egentligen inte ville registrera mig är den att jag, redan i förväg, var stressad över att vännerna som är satta på hold, att de skulle hitta mig.

Och jo, de hittar mig. Och just nu plågas jag av ett meddelande som lyder; "du bara försvann. Jag hoppas vi kan vara vänner? Läget?".

Läget?

Vad säger man?

Jag är bara tyst, än så länge.

Ännu; jag vet att mitt sätt att lägga vänner på hold, utan förklaring, att det är ett ypperligt sätt att bryta kontakten. Jag vet att det är ett respektlöst sätt att agera på. Jag vet. Och det tynger mig än mer än den enkla frågan; "läget?".

Bingo.

Jag ser att Katrin Z. och Bingo har fått ihop det ända till ett oönskat barn.

Vad skall jag säga? En del graviditeter gör mig glad. En del graviditeter gör mig arg.

Och jag, då?

Jag blev tydligen alldeles matt av att skriva det förra inlägget. Tack snälla, fina ni för era viktiga kommentarer.

Min bakgrund, så där för att sammanfatta några år av min historia, är fortfarande dubbel i så otroligt många bemärkelser. För att ta ett exempel; jag både tänker på den och jag låter bli att tänka på den. Efter att ha skrivit det jag skrev, är det solklart att jag fortsatt grunna lite mer aktivt.

Över huvudtaget så har min barndom, min bakgrund och jag, varit något jag varit tvungen att fundera på ett varv till, det ente varvet, på grund av att jag inte kan få barn. I synnerhet under adoptionsrådgivningen har jag varit tvungen att rida dessa samma hästar, men bakgrunden dök upp redan under behandlingarna vi genomgick.

Det som mest av allt fortsätter prägla mig, än idag, är en djup och tung känsla av skam. Om man bara läser det jag skrev, eller om man bara hör mig berätta den "roliga versionen" om mitt liv - så är det fullt möjligt för mottagaren att gissa sig till att jag saknar några indianer i kanoten. Eller, som jag lärde mig i terapin, det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka.

"Det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka"

Där, det, är ett av de största problemen med att leva den barndom jag levde. Allt vacklar. Allt handlar i första hand om det yttre intrycket, någon, sällsam, gång om det inre intrycket - mitt eget intryck.

Eller, för att en än gång försöka beskriva dubbelheten; allt kunde vackla. Allt kunde handla om vad andra tycker.

Några år i terapi lärde mig att åtminstone inse att det finns två olika bilder. Att jag får fortsätta tampas med dessa dubbla bilder, det ser ut som om det är en livslång utmaning.

Skammen.

Jag skämdes för att jag inte växte upp i en normal familj. Jag skämdes över att mina föräldrar drack. Jag tyckte det var pinsamt att jag hade så många syskon, som inte var mina syskon.

Jag var väldigt duktig i skolan, och lyckades skämmas också över det. Jag försökte skämta bort det hela, jag läste faktiskt aldrig läxorna och jag var ju rolig också. Jag kanske skall återkomma till inlägget om mitt liv som clown, men det får bli en annan gång.

Jag gör en okej karriär, jag tror ofta att alla problem på arbetsplatsen är mitt fel - det är ju helt solklart att jag är en bidragande orsak till att allt går åt pipsvängen och jag väntar på att jag skall bli ertappad för att jag egentligen inte har en aning om vad jag håller på med.

Jag lyckades överlumpa den stackars fina mannen och har fått honom att tro att han vill leva med mig resten av sitt liv. Att han, trots att han är oerhört besviken på mig (ja, vi får ju inga barn och det är mitt fel) inte vill lämna mig för hur skall jag då klara mig?

Ja, ni ser. Känslan av att inte duga känns som en underdrift...

Skammen. Den finns på den här sidan. En av grundfrågorna på den här sidan har hela tiden varit den enkla; hur misslyckad är man då alla ens föräldrar låter bli att älska det barn de satt till världen? Hur dålig är man då ingen, inte ens föräldrar, ställer upp för en? Hur bra kan det bli då en av de första grundkänslorna man lär sig känna är den att man blir övergiven, gång efter gång?

Men, det är bara den ena sidan av det dubbla. Jag vet och inser varifrån dehär känslorna kommer och vet att det bara är jag som tycker så här. Att jag är den enda som vet att jag tycker såhär också.

På andra sidan av det dubbla finns en fighter.

Som tog hand om hela baletten i barndomshemmet, lyckades kombinera det med framgång i skolan, fick ett jobb som många andra vill ha, är gift med en underbar man, fortfarande, den asuga barnlösheten till trots.

Jag ser båda sidorna. Jag känner båda sidorna. Båda sidorna väger lika tungt.

Det är det enkla faktum att jag, jaget, finns precis där i mitten - det är det som fortfarande sliter.

Mamma och pappa.

Det är något i luften nu, många bloggare skriver om förhållandet till sina föräldrar.

Det är en diskussion som ligger mig väldigt nära hjärta, samtidigt som mitt förhållande till mina föräldrar ligger oerhört långt borta från mitt hjärta, min själ, ja, hela mig.

Jag har inte pratat med min mamma på snart två år - och då har jag under mitt fullvuxna liv haft ett bättre förhållande till min mamma än vad jag haft eller har med min far.

För att börja med min mor. Hon har inte haft ett lätt liv, det har varit för mycket sprit, för många barn och alldeles fel män. Jag kan, med hjärtat på handen, säga att hon var den bästa av mammor de gånger hon orkade vara det. Samtidigt ledde det till att hon var den värsta av mammor resten av tiden. Inte för att hon skulle ha varit för elak, dum, full eller något annat ångestframkallande - det som gjorde det svårt under min barndom, det var att jag visste att det fanns en så fin mamma bakom allt det onda.

Det finns saker jag inte kommit över i fråga om min mamma. Jag kommer aldrig att förstå varför hon utsatte sig själv och sina barn för det liv hon och vi levde. Jag kommer ihåg alla de löften hon brutit. Jag kommer ihåg alla besvikelser jag fått uppleva på grund av henne.

Det jag har svårast för i fråga om min mamma - och min styvfar, men det är en annan historia, han räknas inte, honom har jag totalt raderat - är att jag oftast fick bära hela lasset. Jag bar ansvaret för mig själv, mina syskon, hela familjen. Jag vet inte om jag än idag har förlåtit min mor för att jag inte fick vara ett barn.

Orsaken till att jag för tillfället inte har någon kontakt med min mor är tråkig, men, jag tröttnade helt enkelt på att hon bara ringde mig då hon var full och ledsen, eller då hon behövde något eller ville ha något. Samtalen var för upprivande för att det skulle finnas någon mening med dem.

Jag vet att min mor är ett nästan underbar mor- och farmor till mina syskonbarn. Hur typiskt är inte det - och nu kommer jag att låta riktigt bitter - att just jag inte skall få uppleva det i min mor? Att det är mina syskon - som jag uppfostrat - som får uppleva detta? Att det bara är för att vi inte har barn, som jag förlorar denna version av min mor?

Tro mig, det gläder mig ändå att mina underbara syskon och lika underbara syskonbarn får uppleva min mamma på detta sätt.

Det positiva som skall tillskrivas min mor, det är att hon aldrig påstått att hon varit den perfekta mamman. Hon har alltid sagt att hon gjort misstag som hon inte kan få ogjorda, att hon inte varit den mamma ett barn behöver.

Min far. Den totalt ignoranta, oförstående, ansvarslösa. Min far, högt älskad, skattad och helgonförklarad av sina egna föräldrar. Ett riktigt mähä. Jag har inte delat hushåll med min far under de senaste 35 åren, så det är lite jag känner till om min pappa.

Det har varit hugget som stucket under de 30 senaste åren. I takt med ny fru och medföljande barn - som redan i ingången var äldre än jag - har jag varit nedprioriterad. Det inleddes med förkortade gemensamma semestrar, som ledde till att vi inte träffades över huvudtaget. Det har varit bortglömda födelsedagar och total ignorans på viktigare områden.

Som jag har fightats med min far. Jag har pratat, skrikit, skickat brev och mailat honom under åren. Jag har gett uttryck för att jag saknat honom, behövt honom och att jag saknat en far. I synnerhet under de tunga åren jag ännu bodde hemma kunde jag inte förstå att han inte såg, eller, än värre, ingrep.

Och han förstod aldrig. Han förstår inte i denna dag vad han gjort för fel.

Jag förstår, på sätt och vis, att han har svårt att förstå. Det enda som påminner honom om det förflutna, det är jag och hans föräldrar. Jag är totalt besviken på honom och hans föräldrar avgudar honom. Så, han har helt enkelt valt att lyssna på det mest fördelaktiga.

Det som blev kulmen, det kom att vara hans föräldrar. Mina högt och innerligt älskade farföräldrar. I takt med att de blivit äldre och deras ork har trutit, desto längre bort har min far dragit sig från det ansvar som ändå är hans. Jag anser att det är hans mer än det är mitt.

Den första julen jag var gift med min man ledde till det egentliga, slutliga, känslomässiga uppbrottet från min far. Vi, min man och jag, hade haft en tung höst, min mans morföräldrar dog inom loppet av en månad och min svärmor ville verkligen ha oss hos sig under julfirandet. Jag hade då inte firat en enda jul tillsammans med min man i och med att jag spenderat min jul hos mina farföräldrar, jag ville inte att de skulle fira jul ensamma. Den julen frågade jag min far om han kunde tänka sig leva upp till helgonförklaringen, den här enda gången. Det gick inte för sig, min far orkade inte ta sig till sina föräldrar, han ville inte göra sin fru och resten av den delen av släkten besviken.

Det var då det sista biten glas gick sönder inom mig. Om någon respekt då fanns kvar för min far, så dog den på julafton. Min far ringde till sina föräldrar och låtsades överraskad över att jag firade jul tillsammans med dem. Utan min man.

Efter detta skickade jag ett långt brev till min far. Ett brev på många sidor, en sammanfattning över min upplevelse av vårt förhållande. Jag lade, i och med detta brev, ansvaret i hans händer. Jag avslutade brevet genom att säga att jag inte kommer att höra av mig med mina önskemål, känslor och behov någon fler gång.

Det gick månader, det gick ett år. Total tystnad.

I ett skede, då barnlösheten och andra spöken åt upp mig inifrån, ringde jag min far - han var ett av bagagen i ryggsäcken jag måste plocka upp för att göra mig av med. Det var min fars fru som svarade. Hon berättade att hon läst brevet, inte gett det till min far och avslutade genom att säga att jag är sjuk i huvudet och att jag måste söka hjälp.

Min far ringde mig kort efter detta samtal. Han var så salig över att jag tagit upp kontakten igen.

Jag bad honom ha ett samtal med sin fru - jag vet faktiskt inte om han har någon aning än i denna dag om brevet och hennes agerande.

I dagens läge ringer min far mig några gånger per år. Så, jag har egentligen mer kontakt med honom än med min mor. Det jag och min far avhandlar har mest med mina farföräldrar att göra. Det är fortfarande jag som sköter den lilla del av markservice jag sköter och ordnar saker så att min far skall ha ett arv att se fram emot.

Det är förhållandet till mina föräldrar.

Jag är osäker på att jag klarat mig med de delar av ett förstånd jag fortfarande har till denna dag om det inte varit för två saker, terapi och min nya familj.

Genom tre år av terapi insåg jag att det som tyngde och fortfarande tynger mig ibland, är det att jag inte fick vara ett barn då jag var barn. Jag var och är det fortfarande ibland, ursinnigt arg på mina föräldrar för att de aldrig bett om förlåtelse. Jag vet inte om jag kan förstå eller förlåta, men har ju inte heller behövt ta ställning till någotdera alternativet. Det jag har förstått är att jag kan välja att låta min barndom begränsa mig från att leva ett självständigt liv eller att leva mitt eget liv som jag vill att det skall se ut idag.

De djupaste insikterna och lärdomarna jag bär med mig efter mina år i terapi, de handlar om att jag vet varför jag känner som jag känner och varför jag reagerar som jag reagerar. Jag försöker också komma ihåg att den enda människa jag kan ändra på, det är mig själv.

I mitt fall har min förändring inneburit att det har varit bäst för mig att bryta med min mor och far. De är, just nu i alla fall, människor som vilka som helst, med den skillnad att jag har ett blodsband till just de här två. Ett blodsband som inte väger tungt.

Ett band som väger tyngre är det jag har till min nya familj. Min man och hans släkt. I den familjen har jag bara varit den jag är under alla dessa år. Jag bär mitt ansvar och de andra bär sina egna. Det som håller oss samman är en ömsesidig respekt och kärlek för varandra.

Medveten om att det här blev för långt för sitt eget bästa, men jag ville bara få det ur mig.

Tiden står still.

Fasen är bekant.

Fasen heter "det händer ingenting".

Det är egentligen bara på området barn det står still. Men, att det står stilla på just det området leder till att det känns som om någon tryckt på hold-knappen över mitt liv. Över vårt liv.

Utanför fönstret är det mörkt, jag vaknade denna morgon till att det första riktiga snötäcket täckte marken. Det har blivit vinter. Ännu en vår, en sommar, en höst har glidit förbi, det utan att jag egentligen märkt något.

Livet känns som en oändligt lång väntan. Väntan på att något skall hända. Något som får mig och oss att göra allt det där vi egenligen borde göra. Det är inte tal om något förbannat carpe diem här inte. Att leva i stunden och se det fina i det vi har, det är inte fråga om något sådant just nu.

Det kan se krasst ut, men hur fint är det just nu? Jag jobbar tokmycket, jag tänjer verkligen på uttrycket "utbränd" för tillfället. Det känns ibland till och med orättvist och dumt att jag är den enda som stiger upp i ottan varje morgon, att jag jobbar mer än hundra procent hela tiden och kommer hem sent varje kväll - oftast för att mötas av ett "måste du jobba så mycket?". Jag ligger gravt efter i mina studier och bär på ett heltäckande dåligt samvete över detta. Min man är arbetslös och jag är hans stöd, hans uppmuntrare, hans sällskap och jag är vår enda inkomst. Jag bär ansvaret för mina gamla farföräldrar och hinner inte med dem så mycket som jag skulle önska.

Suck. Slut på den klagovisan.

Allt är ju egentligen bra. Allt ovan skrivet är egentligen bara lyxproblem.

Jag skulle vilja ha en hund. Jag inser själv det dumma i att ytterligare ta på mig och oss ett nytt ansvar. Men, den bild jag ser klarare framför mig är bilden av oss på promenad med hunden i ett vackert vinterlandskap - jag kan till och med känna den iskalla, friska luften gå ner i mina lungor.
Jag kan känna det i min kropp - glädjen över att ha en egen liten lurvig kärlek som bara vill få gå ut med mig i en mörk morgon. Min man delar till delar tanken på att få en liten fyrbent vän - men, han är långt mer pragmatisk än jag. Pragmatisk åtminstone på så sätt att han landar på att en hund är dyr - han tänker, naturligt nog, med den arbetslöses plånbok.

Jag tror att det skulle göra vårt förhållande gott, en fyrbent vän. En fyrbent vän skulle ge oss något utanför oss själva att fokusera på. Det är något som förlusten av våra innerligt älskade och saknade kattpojkar tog med sig till himmelen - den tredje dimensionen, något utanför oss och vårt förhållande.

Inser att en hund, eller något annat djur, inte kan komma till vår familj bara för att vi skall få något annat att tänka på - en hund skall få komma till ett hem för sin egen skull. I mina tankar skulle dessa två gå att kombinera.

Men, jag landar på området där ingenting händer, den oändliga väntan. I vår väntan på eventuellt fosterbarn så lönar det sig helt enkelt inte att bli med hund. En hund - eller annat husdjur - kan sätta käppar i våra rostiga hjul. Barnet kan vara allergiskt. Barnet kan tycka illa om hundar, vara rädd. Barnets biologiska föräldrar kanske inte vill att barnet skall finnas i en familj med djur. Våra rådgivare kanske inte tycker om att vi, "i väntan på något bättre", skaffar oss plåster på såren.

Jag är bara gnällig. Jag vill bara ligga på golvet och skrika och sparka "JAG VILL HA EN HUND".

Jag vill bara att det inte skall vara såhär.

Häpnadsväckande.

Jag blir lite tom i huvudet då jag läser att "badkaret väntar vi med tills barnet är fött, då vet vi om vi skall köpa rött eller blått".

Är det år 2009 eller?

Nåväl. Vem är jag att agera domare?

Fråga mig inte var eller varför jag läser det jag ovan nämner.

Att bli överrumplad av nyheter.

Jag fick ett textmeddelande sent på fredagkväll.

En föredetta kollega, som inte träffat på många år, meddelar att han och hans fru just blivit föräldrar till världens finaste son. Att alla tre mår väldigt bra, att föräldrarna är alldeles till sig av lycka.

Jag blev överraskad. Jag trodde att de var ett par som inte ens ville ha barn. Jag blev glad. De kommer att vara världens roligaste föräldrar och säkert också världens bästa. I smyg blev jag också glad över att just de blivit föräldrar - kvinnan i det paret är några år äldre än jag. Jag vet inte varför jag blir glad på grund av just detta, det sitter väl i ryggmärgen, det att jag firar glatt var gång en "äldre" kvinna får bli mamma.

Men, meddelandet gjorde mig också ledsen. För, nyheter av den här kalibern drar oftast ner min och min mans hemmastämning. Vi trillar ner i ett svart hål. Det är inte fråga om något avgrundsgap, men, vi blir lite ledsna.

Jag står ut med de flesta glada barnnyheterna, men, jag tycker tydligen inte om att bli överrumplad av dem.

Oro.

Jag är inte den fastaste klippan i skärgården just nu. Tänk "vända kappan". Det är jag det.

Min framtidstro till trots bär jag precis alla mina gamla graviditetsgriller med mig, så känns det just nu i alla fall. Jag skall försöka koka ner det lite; mina reaktioner då jag hör nyheten om anländande barn eller tror att jag inom snar framtid kommer att få mina farhågor besannade - är inte riktigt sunda, helt och hållet normaliserad är jag alltså inte.

Det är svårt att sätta fingret på det, men för att beskriva det närmare; det går omkring en kvinna på mitt jobb och denna kvinna är lite halvrisig hela tiden. Hon har varit det i några veckor redan, och går på ständiga undersökningar och test på grund av sitt tillstånd.

Jag går ständigt på helspänn, jag bara väntar på att hon skall bekräfta att hon väntar barn. Det sitter som en oro i kroppen, en obehagskänsla i magen. Det samtidigt som jag absolut inte har något med att göra om hon är havande eller ej, jag skulle till och med bli glad om nyheten var god.

Äh, tala om att huvudet säger en sak och kroppen skriker något annat.

Jag landar på det vanliga; alla mumintroll är inte i dalen.

En orsak att fira.

Det har nu gått tre år sedan överraskningsgraviditeten och det lika överraskande missfallet.

Tre år. Tre år av hopp, försök och misströstan. Och en gnutta framtidstro på slutrakan.

Tre år. För tre år sedan låg vi i sängen och planerade när vi skulle berätta nyheten för våra familjer. Vi låg och grubblade, vägde flicknamn mot pojkdito.

Det har varit tre långa, långa år. Jag har aldrig varit såhär totalt, förbannat absorberad av något tidigare. Jag ser innerligt fram emot att få ett slut på den här eran (period känns lite kort i rocken) i mitt liv.

Men, fortfarande; ...och en gnutta framtidstro på slutrakan.

...för jag har redan testat allt.

Taggad - och stolt - av mitt förra inlägg så slog det mig, att jag faktiskt redan testat allt.

Du milde, det är inte klokt vilka saker man kan gå på då man är desperat.

Skriver en kvinna som räknat dagar och prickat in de osäkra dagarna, som köpt test för att vara på den allra säkraste sidan, som legat kvar i sängen i timmar för att alla simmare skulle hitta fram, som också legat kvar i timmar med en kudde under baken, för att samma vilsna simmare skulle träffa rätt.
Samma kvinna slutade bada bastu och kaffet skippade hon också. Rökte gjorde hon aldrig, men hon hade nog slutat med det också om det gått.
Samma kvinna började plötsligt äta en massa vitaminer och tillskott hon tidigare knappt kunde stava till och jo, hennes intag av den mirakulösa hostmedicinen - vi talar om flaskor här. Grapefrukt och -juice, det är väl ändå egalt att det smakar illa då slemhinnorna glänser fina? Att samma kvinna både gick upp och ner i vikt, det är inte konstigt med de underliga ryck hon utsatte kroppen för.

Det finns säkert några smarta tips jag glömde att räkna upp här, men, jag är helt säker på att jag testade dem alla.

Jag blir alldeles matt av blotta tanken på alla tips. Det mest avancerade jag behöver tänka på i dagens läge är väl julklappstips.

Ett genombrott.

En av de svenska kvällstidningarna har utfyllnad på sina sidor (ja, det är rätt mycket utfyllnad i bägge...) - utfyllnad som handlar om hur man gör barn. De bästa tipsen för att få barn nästa sommar, samt en lista över vilka tips man inte skall gå på.

Allt detta framgår av rubriken som finns på hemsidan, för det jag ser som ett genombrott i mitt fall, det är att jag faktiskt inte klickar mig vidare.

Jag är lite stolt, faktiskt.

Ett annat vägskäl.

Vi var på besök hos fosterbarnsfamiljen i går kväll.

Det var ett, på många sätt, omtumlande besök. Jag är osäker på att jag kan återge allt, i synnerhet det finstilta, subtila, kan vara svårt.

För det första, hur rubbat är det inte egentligen? Att vi sätter oss i bilen, åker till vilt främmande människor, allt för att fråga dem "hur blev det nu så här, egentligen?" Men, det var precis det vi gjorde. Åkte till fosterbarnsfamiljen som består av mamma, pappa och barn. Ett barn.

Planen var att pappa och barn skulle gå ut, det för att barn inte skulle behöva höra oss vuxna prata vuxensaker. Vädret var uselt, så planen ändrades till att pappa och barn skulle vara i barns rum. Det finns inget som är så lockande som att vara på ett förbjudet ställe - och det ledde till att barn var svår att hålla i barns eget rum. Det låg ett litet staccato över mammans och vår dialog med andra ord.

Stämningen var god och det var egentligen en bra pratstund. Mamman pratade öppet om det mesta och de områden som fick mest utrymme var följande;

- väntan på deras barn. Under den sista träffen med myndigheterna hade det här paret fått höra att det fanns ett barn som kunde passa dem. Beskedet kom alltså under utbildningen och det var en chock och en överraskning. En glad sådan. Efter några om och men hade det ändå visat sig att mamman och pappan inte fick just det här barnet, att de skulle få vänta i ytterligare ett år innan de träffade det barn de nu får dela sitt liv med. Övergången mellan barnhem och hem var planerad enligt det långa formuläret, men det hade bytts ut mot det kortare protokollet under vägens gång. Barnet var 15 månader då det anlände till familjen.

- moderskapet. Det mamman i den här familjen hade tyckt var tungt till en början var det att alla andra kvinnor med små barn bara hade vissa saker de ville diskutera. Förlossning och amning. Diskussioner i vilka mamman inte kunde delta. Mamman och barn hade deltagit i församlingens dagssamlingar för mammor och barn. Temat för den första träffen hade varit; dopet, valet av namn och gudföräldrar. Tack och lov hade barnet varit på ett sämre humör och mamman hade haft en orsak att avlägsna sig innan turen föll på dem.
Mamman berättade att hon bondade bäst med en nybliven adoptivmamma - men, att också det kändes som ett icke-jämförbart föräldraskap. Adoptivmammans dotter var från Kolumbia och det föranledde helt andra utmaningar i den familjen.

- förhållandet till barnets biologiska släkt. I all dess korthet; barnet har både en biomamma och en biopappa som vill ha kontakt med barnet. Biomamman lite mer frekvent än biopappan. Det finns också andra biosläktingar som spelar en mer eller mindre aktiv roll i barnets och fosterfamiljens liv. För att använda mammans ord; hon vet att det är bra för barnet att det finns biosläktingar i dess liv - men, hon skulle ljuga om hon skulle säga att det alltid känns bra att ha kontakt med i synnerhet bioföräldrarna.

Då mamman pratade om biosläktingarna var det alldeles uppenbart att skolans läror sitter väldigt djupt - mamman undvek att prata om varför barnet blivit omhändertaget och undvek också att prata om i vilket tillstånd bioföräldrarna är just nu. Och det är så det skall vara - men, det påminner mig om att det kommer att vara svårt att prata helt oforcerat om ett eventuellt "eget" fosterbarn. Helt enkelt på grund av att reglerna är så många och delvis svåra.

Tillbaka till familjen och förhållandet till bioföräldrarna: i det här fallet är det biomamman som är svårast att tackla - biomamman vill inte inse att barnet inte kommer att återvända, biomamman uppträder ibland hotfullt och är inte helt pålitlig. Träffarna, en varannan månad uppfylls "oftast" och biopappan och barnet ses någon gång per år. Trots att antalet är rätt litet så fick jag bilden av att träffarna ändå känns som om de vore fler och att de definitivt är stressande för alla inblandade.

Mamman i familjen berättade öppet om sin modersångest. Att det faktum att känslorna för barnet är så överväldigande slagit henne hårt. Som hon förklarade det; det kändes till en början som om hon tog hand om ett döende barn. Att det var hennes ångest som tog sig uttryck genom den här känslan - rädslan för att förlora barnet var till en början mycket stor. Den ångesten har lättat nu - tiden tycks fungera som en bra buffert mellan rädslan och känslan av att det kommer att gå bra. För varje dag som går känns det mer och mer som om barnet är i familjen för att stanna.

En delsummering; det var absolut ingen rosenröd sanning vi fick höra eller besöka. Gott så.
Rosenröda sanningar är det väl inte i "normala familjer" heller. Men, det fick mig definitivt att tänka den snabba tanken "varför i hela brinnande helvetet fick vi inte välja the fast line?" i den här frågan. Den välbekanta känslan av orättvisa lyfte också sitt fula huvud under hemresan.

En delsummering till: som mamman i familjen sade; de har fått det allra underbaraste barn de kunde tänka sig. Barnet är det finaste som hänt dem. Att de, de allra flesta dagar, känner sig som en helt, normal, oftast lycklig barnfamilj.

Vi då?

Vi fortsätter i backen. Oavsett lutning.

Groggy.

Det är väldigt sällan jag är tvungen att ta till hjälp i tablettform för att kunna sova.

I går valde jag att göra det till en sådan kväll. Blandingen av en överaktiv (jo, det är delvis mitt eget fel) helg och medvetenheten över arbetsbördan som väntar denna vecka gjorde att jag valde att göra det lätt för mig själv.

Jag slocknade på ett sätt som kunde liknas vid ett elavbrott i staden och var totalt utslagen tills klockan väckte mig.

Under dagens lopp har jag varit ett levande bevis för vad det är med tabletterna som gör att jag gärna sover en naturlig sömn.

Jag känner mig som en långsam, berusad, omtöcknad amöba som glider (snubblar) över kontorslandskapet. Usch. Det är först nu, långt in på eftermiddagen, som jag börjar känna igen mig själv.

Skulle det inte vara för dagen-efter-effekten skulle jag gärna somna in instant varje kväll. Men, det här tillståndet är inte klokt. Då är det ändå en verkligt lightvariant jag kör, jag undrar hur borta jag skulle vara med ett tuffare artilleri.

Jag hoppas jag nyktrat till före kvällningen.

En liten bil.

En liten leksaksbil är införskaffad för morgondagens besök. Jag kollade det med mamman i familjen, frågade om det är okej att hämta med oss något litet. Beskedet var att små leksaksbilar alltid är välkomna, i synnerhet då man frågar barnet.

Jag var en tur in till stan i helgen, passade samtidigt på att köpa systersonen A en födelsedagspresent, systersonen A firar sin treårsdag under den kommande veckan. Lille A får en Alfons Åberg-bok i gåva - "God natt, Alfons Åberg".

Åh, det är så svårt att hålla fingrarna i styr då jag får en chans att införskaffa gåvor åt de små. I synnerhet bokhandlarna får mig att gå fullkomlig bärsärkagång - det är främst böckerna som påminner om min egen barndom som får mig att bli totalnostalgisk. Lilla tummen, Barbapapa, Alfons Åberg, Tanterna i de olika färgerna och ja, det finns mängder av favoriter.

Jag märker att morgondagens besök börjar pocka på, hur i hela vida världen skall jag komma ihåg att fråga allt det jag skulle vilja ha svar på? Vad måste jag absolut få veta?

Spännande tider.

Om det var någon som inväntade en spännande upplösning på tillståndet med de ömmande brösten, så är jag tvungen att göra denne någon besviken.

Det som är spännande i mitt och vårt fall, det är att vi nu landat på en träff med fosterfamiljen vi skall få träffa, för att få höra hur deras familj fungerar. Vi träffas redan på måndag! O du salige, jag ser verkligen fram emot den träffen!

I övrigt händer det en massa saker som jag verkligen inte såg fram emot, en del av dem ligger redan bakom mig, en del ligger framför. Usch.

Kind-mot-kind.

Jag träffade, lite överraskande, finaste vännen med bebis idag.

Finaste vännen, de som fick lov att tvätta spermier för att det skulle bli bebis, kom förbi med liten idag. Liten var trött, gnällig och hungrig. Liten grät och åt. Jag fick hålla liten i min famn, kind-mot-kind. I sina stunder var hon alldeles lugn, hon lyssnade på mitt hummande och lyssnade på vad jag hade att säga. Kärlek i ett så litet paket.

Jag vet inte varför, men liten - och en del andra små människor - känns så väldigt naturliga i min famn. Det känns som om jag hade det i ryggmärgen, sättet att hålla om ett barn.

Ränder som aldrig går ur.

Jag kopplar fortfarande fel i många fall. Ömma bröst kunde betyda graviditet. Ömma bröst betyder mens.

Fortfarande, trots att jag vet att det sista påstående alltid kommer att vara orsaken i mitt fall (om jag inte råkade ut för något våldsamt, då) då mina bröst ömmar, så tar mina tankar sig alltid en omväg. En omväg via "tänk om..."

Det finns absolut ingen orsak att tänka tanken "tänk om", men lik förbannat hinner jag inte få fast dedär synapserna som bär iväg mot idel solsken och otroliga överraskningar. Det gör mig lite arg. Och lite glad. För tydligen stämmer det, hoppet är, även om det är idiotens hopp, det sista som överger människan.

För att vara övertydlig här, så att ni inte tror att jag sitter här och inbillar mig saker, så är det verkligen dags för mens för denna flicka. Inget annat.

Och mina bröst ömmar.

Höststorm.

Vi har fått njuta av en riktig höststorm i natt. Tyvärr sov jag genom största delen av blåst och regn, så nu är jag glad. Jag är glad över att stormen ser ut att stiga igen. Kontrasten mellan mörkret, regnet och blåsten ute till värmen och tystnaden här inne är skön. Jag vill passa på att anmärka att jag inte sitter i under läslampan i bokfåtöljen, jag läser inte en bok, jag har inte en pläd virad om benen, jag har inte tänt ljus och jag dricker inte rödvin - är det inte den ramsan man skall förknippa med en person som tycker att hösten är skön?

Äh, jag tycker bara att det är skönt att vara inomhus då det är busväder ute. Ibland tycker jag också om att vara utomhus i busväder.

Det om hösten. Idag firas den internationella Djurens dag. Det får mig osökt att tänka på finaste kattherrarna som firar sin första Djurens Dag i katthimmelen. Jag tänker fortfarande på de finaste varje dag.

I och med att sommaren övergått i den första nya årstid, hösten, utan kattherrarna, har minnen pockat på, på helt nya områden. Vi har tagit i bruk vår bastu och första gången vi badade bastu fick jag fatt i mig själv att vänta på att den bastande kattherren skulle öppna dörren för att värma sig lite. Det gjorde han under sina sista levnadsår, badade bastu med oss.
Jag hällde upp torkade bananskivor i en skål igår, och ljudet påminde om det ljud torrfoder mot skål gav upphov till - och jag såg framför mig hur kattherrarnas öron spetsades då de hörde det ljudet.

Jag saknar dem så att tårar fortfarande stiger i mina ögon då jag nu skriver dessa få ord om dem. Det gör inte så ont längre, men jag saknar dem fortfarande oerhört mycket.

Jag hoppas att kattherrarna i katthimmelen får fira med fisk under sin första dag i det himmelska firandet av Djurens Dag. Jag hoppas att alla djur i det jordliga firandet också får det absolut bästa.

Gud är god.

Gud har egentligen inget med saken att göra, men, mina vänner är goda.

De är otroliga. De får fajtas som små djur för att få ett livstecken ur mig, jag har varit omöjlig att få kontakt med under flere år.

Utan någon egentlig orsak har jag inom loppet av en vecka fått brev av de finaste. Inte bara brev, utan oerhört mycket mer. Bara det att dehär oerhört fina människorna fortfarande kommer ihåg mig är otroligt. Att de dessutom sänder mig kärlek och skönhet på paket, det är så stort. Det är med tacksamhet jag bär er i mitt hjärta.

Den dag jag tittar ut på andra sidan allt detta, den dagen är ni de första jag hoppas jag möter. Jag vill säga tack. Jag hoppas att jag någon dag kan vara det ni varit och är för mig. Kärlek över er.

(Jag skall också tillägga att jag lånat bilderna av Snö of Sweden och Kreativ Insikt.)

Ironi eller inte?

Carina är brydd över mitt inlägg, eller åtminstone över slutklämmen i mitt inlägg gällande Fru Anka. Carina förstår inte vad jag menar med avrundningen "tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?"

Nej, jag är absolut inte ironisk. Det som får mig att grubbla är det jag tidigare hade lärt mig om Fru Anka, att hon är adopterad, att hon som treåring anlände från Polen till sina svenska familj. Att Fru Anka i offentligen tycks vilja understryka att hon sagt upp kontakten med sina adoptivföräldrar. Det får mig att grubbla.

För, nu är det ju så att jag går omkring och väntar på att så småningom kanske kunna välkomna ett fosterbarn i vår familj.

Det finns dagar då jag ser framtiden genom ett grisskärt dis, jag ser framför mig hur världens mest väluppfostrade barn med runda kinder sitter vid vårt köksbord och läser sina läxor. I den framtiden doftar det bulle och lägenheten är putsblankvälstädad. Jag är förstås snygg och vältränad, men, det är ett sidospår.

Andra dagar ligger samma unge på golvet och skriker, spottar och fräser. Griskotletterna bränns vid och det äktenskap jag en gång hade är i spillror. I den framtiden är jag fettblank och glåmig.

Det är oro, Carina. Oro. För, trots hur mycket jag kan komma att älska vårt barn, hur goda och trygga vi än kan vara som föräldrar, hur fina förhållandena än är - så kan det gå käppsnett åt helvete. Det kan hända att jag brakar ihop totalt, att min och man och jag inte håller ihop, att barnet som är vårt är omöjligt för mig att älska. Det kan barka rakt in i väggen i full fart.

En dag kan det hända att just vårt fosterbarn, i offentligheten eller ej, meddelar att de fosterföräldrar hon eller han utsattes för - att de var de värsta möjliga. Att de var ett straff så stort att en fortsatt kontakt är omöjlig. Att vi i framtiden står ensamma, med ett fosterbarn som inte längre vill kännas oss vid.

Det är oro. Oro över att inte vara värda det barn vi kanske en dag får till låns.