Ironi eller inte?

Carina är brydd över mitt inlägg, eller åtminstone över slutklämmen i mitt inlägg gällande Fru Anka. Carina förstår inte vad jag menar med avrundningen "tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?"

Nej, jag är absolut inte ironisk. Det som får mig att grubbla är det jag tidigare hade lärt mig om Fru Anka, att hon är adopterad, att hon som treåring anlände från Polen till sina svenska familj. Att Fru Anka i offentligen tycks vilja understryka att hon sagt upp kontakten med sina adoptivföräldrar. Det får mig att grubbla.

För, nu är det ju så att jag går omkring och väntar på att så småningom kanske kunna välkomna ett fosterbarn i vår familj.

Det finns dagar då jag ser framtiden genom ett grisskärt dis, jag ser framför mig hur världens mest väluppfostrade barn med runda kinder sitter vid vårt köksbord och läser sina läxor. I den framtiden doftar det bulle och lägenheten är putsblankvälstädad. Jag är förstås snygg och vältränad, men, det är ett sidospår.

Andra dagar ligger samma unge på golvet och skriker, spottar och fräser. Griskotletterna bränns vid och det äktenskap jag en gång hade är i spillror. I den framtiden är jag fettblank och glåmig.

Det är oro, Carina. Oro. För, trots hur mycket jag kan komma att älska vårt barn, hur goda och trygga vi än kan vara som föräldrar, hur fina förhållandena än är - så kan det gå käppsnett åt helvete. Det kan hända att jag brakar ihop totalt, att min och man och jag inte håller ihop, att barnet som är vårt är omöjligt för mig att älska. Det kan barka rakt in i väggen i full fart.

En dag kan det hända att just vårt fosterbarn, i offentligheten eller ej, meddelar att de fosterföräldrar hon eller han utsattes för - att de var de värsta möjliga. Att de var ett straff så stort att en fortsatt kontakt är omöjlig. Att vi i framtiden står ensamma, med ett fosterbarn som inte längre vill kännas oss vid.

Det är oro. Oro över att inte vara värda det barn vi kanske en dag får till låns.