Bakgrund...

Författat 1.2.2008

Jag tänkte att jag skulle göra något så piggt och glatt som att "blogga om barnlöshet" - b.o.m - en fin förkortning.Tala om att bomma.

Jag fick igår veta resultatet av vår första IVF - negativt. Så negativt som det bara kan vara. Jag har hela tiden haft siktet inställt på att det knappast kommer att lyckas på första försöket. Ända fram till telefonsamtalet, under vilket jag fick veta resultatet, hade jag lyckats inbilla mig själv om att jag skulle vara hur tapper som helst - oavsett resultat.Tji har jag fått. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag grät hela kvällen. Jag började gråta då vi åkte in för att handla idag. Jag började gråta då vi satt på den kinesiska restaurangen över mina fantastiskt goda dumplings - räksmak.

Fan också.

Jag är medveten om att jag inte är född med silversked i mun, jag har inte varit speciellt lyckoföljd under mitt långa liv, jag har verkligen inte lyckats i misstag. Inga bananskal så långt ögat når. Så, jag min lealösa dummerjöns, jag hoppades innerligt att jag nu - i denna IVF-cirkus - i misstag skulle filera in bland de lyckosamma som får till det på första försöket.

VERKLIGEN INTE.

Nu skulle det här inte vara en så besvärlig situation om jag kunde avslöja att jag har frysen full med glada eskimåer som önskar att just jag skall bli deras lilla inuitmamma. Nejnej. Vem har sagt att det skall vara lätta att vara ofrivilligt barnlös? Inte ett enda ägg i frysen! Mina ägg beslöt sig för att självdö så fort de träffade verkligheten, utanförskapet från min kropp och / eller min mans spermier. Ett litet ägg hade kamikazeanlag och orkade stå ut i dagarna tre, då det med milt våld (ja, det blir milt våld med en så tillbakalutad livmoder som min...) fick resa tillbaka hem. Ägget, "sjuan", hade tydligen blivit en brådmogen tonåring som hatade att bo hos morsan, så det beslöt att avsluta sitt liv innan det ens blev ett liv.

Jag känner mig synnerligen utvald. Och älskad av ödet.