Tråkmånsbloggbuster.

Jobb. För mycket jobb. Hinner inte med allt jag borde. Det märks att jag går på halv maskin. Tankarna är någon annanstans, jag orkar inte fokusera på jobbet.

Samtidigt borde jag skriva två stora analyser för skolans del. Deadline på den ena idag, mailade den för en timme sedan. Analys nummer två - deadline i morgon.

Var hos osteopaten. Premiär. Vet inte riktigt. Skulle kanske föredra en traditionell, skön, avslappnande lång massage. Jag vet inte ens vad osteopaten skall få ordning på. Mig? Jo, tack, gärna. Jag befann mig i en situation där jag fick, eller var tvungen, att berätta i vilken barnlöshetssituation jag befinner mig. Det visade sig att osteopaten också haft svårt att få barn. Att det "varit omöjligt", men vips, så kom det ett par stycken i alla fall. Jag orkade inte riktigt engagera mig, den här gången. Hon är hur fin som helst, osteopaten, men jag ville bara ligga på britsen och bli omhändertagen. Ompysslad.

Väl hemma, medveten om hemläxan som måste göras fick jag lust att stå i köket. Mannen får äta Pasta Norma i morgon.

Jag drömde om min barndom i natt, det är länge sedan jag gjort det. Egentligen var det en rätt tung dröm, med barndomens fyllon, slagsmål och syskon. På något sätt kändes jag ändå mer vuxen i drömmen än vad jag egentligen borde varit i drömmen. Drömmen och jag genomsyrades av en känsla av att jag var stark, starkare än de som borde varit starka. Det var en ganska skön känsla, det var roligt att vakna och ana sig till att en förändring, en utveckling ändå sker. Också till det bättre.

Det som inte får livet ur mig, det gör mig stark.