Mitt liv, jag undrar vem det är som lever mitt liv?

Ja, inte är det jag i alla fall. Som lever mitt liv.

Jag känner mig som om jag satt i väntrummet. Som om jag väntade på att följande flyg, tåg , vad som helst som tog mig till följande station.

Just nu väntar jag på min ägglossning. Den borde besöka mig vilken dag som helst. Denna otroligt onödiga ägglossning, det är ju storligen bevisat att mina ägg är urusla - vad är det att vänta på?

Efter väntan på ägglossning kommer väntan på mens. Väntan på mens nummer 1. Efter mens nummer 1 skall jag vänta på mens nummer 2. Efter all denna väntan så kommer jag igång på IVF nummer två - som är en enda lång väntan.

Jag kommer att bli tusen år gammal under denna väntan, jag kommer att bli en mumie - observera en BARNLÖS mumie - före det händer något.

Tänk att så många år i ungdomen gick åt till att vänta, med skräck i blick, på att mensen faktiskt skulle komma. Så man, eller jag i alla fall, väntade och längtade. Så glad jag blev då den, mensen, kom.

Det låter inte klokt just nu.

Det skulle vara så fint om jag kunde räkna upp massa glada saker som infaller i denna helvetiska väntan, tyvärr är det inte så.

Lista! En lista piggar alltid upp!

Min lista över saker som inte är så glada just nu:

- min farfar har varit tvungen att flytta in på ett hem för äldreboende. Han klarar inte av att bo ensam hemma längre. Nu är det mitt jobb att åka och hälsa på honom. Jag gör det alltså gärna, jag älskar farfar, men, det kommer att göra mig så ledsen, så ledsen.
- katten, den ena katten av två, är sjuk. Veterinärtid inbokad till nästa vecka.
- kärringen från igår irriterar mig fortfarande.

Det känns som om jag inte lever. Det känns som om jag bara är.