Uppe i ottan, följande bebis är redan här...

Tro det eller ej, det är fan från ödet som skickar hälsningar, denna morgon möttes jag av ytterligare en bebisnyhet. En flyktig bekant som meddelar att bebis nummer 1 anlände med buller och bång senaste vecka.

Sucka mitt hjärta.

På vägen till jobbet körde jag förbi "organisationen som knyter kontakt mellan redan existerande barn och människor som så högt önskar att bli föräldrar". Jag har inte fått vårt infobrev som innehåller info om när infotillfällen ordnas.

Adoptionen ja, jag har funderat en del över varför jag är så arg på kvinnan på organisationen, kvinnan som jag efter många om och men fick byta några ord med. Orsaken till min ilska är den att bemötandet på organisationen fick mig att känna mig som en sämre människa.

Det korta samtalet fick mig att inse att jag inte har något rätt att önska något, varken betjäning eller sympati. Jag skall definivt inte tro att jag har någon rätt att kräva något. Att föra ett samtal på "normal nivå, ett samtal mellan två fullvuxna människor" verkade totalt omöjligt. Jag fick en känsla av att jag skulle veta min plats. Bara det att man säger åt mig att jag inte ens skall tro att jag skall få ställa mina frågor utanför telefontid (det här samtalet var alltså det uti vilket kvinnan som representerar organisationen ringde mig) föundrar mig. I vanliga fall skulle jag ha ställt till med en scen, eller åtminstone opponerat mig å det vildaste mot denna behandling - men nu satt jag som ett välkammat fån och undrade om det var möjligt att fortsätta språka.

Jag kände mig, känner mig, nedvärderad som människa.

Som om jag inte var lika mycket värd som människa, bara för att jag är i en situation då jag är tvungen att ringa dem.

Jag har aldrig - tack för det - varit i situationer som krävt att jag skall vara i kontakt med socialbyrå, arbetskraftsbyrå eller annat liknande. Det är först nu jag inser hur kränkt man kan känna sig då man är tvungen att äta ur myndighetens hand.

Åh, jag blir så arg. Adoptionsorganisationen är inte något som jag nu tänker anmäla eller klaga på. Det är inte så att jag kräver konkurrensutsättning omedelbart - och det irriterar mig. Trots allt, framför allt med tanke på alla barns väl, så sysslar också dehär organisationerna med kundservice -och tar rätt mycket betalt för det den kassa servicen till trots - att behandla intresserade kunder dåligt, det är väl enbart onödigt.

Det som gör mig mer ledsen än arg är den stora bristen på empati. Jag kan inte tro att de som ringer det första samtalet till dessa organisationer är på speciellt glatt humör eller starka i själen så där annars heller.

Så, nu fick jag arga av mig. Jag behövde inte tänka på nyfödda bebisen under tiden jag skrev dethär i alla fall.