Hur lång kan en vecka bli?

Det känns ofattbart att det bara är en vecka sedan det negativa beskedet på blodprovet. Det känns som om det borde handla om en månad åtminstone...

Det är väl det här det handlar om - att tiden går snabbt då man har roligt. Vi hör inte till den skaran som har roligt just nu, nej.

Jag kan inte förstå varför jag envisas med att gnida omkring på olika diskussionsforum med "likasinnade". Det känns så fel, på alla sätt. Det är ju egentligen bara den sorgliga skaran som hänger på dehär forumen - de som verkligen inte får till det. De som söker graviditetssymptom så fort de sett ett foto på sin man. De som kommer in och kungör att de har ett ytterligt misslyckande bakom sig och framför sig. Gemensamt för oss alla är att vi suger i oss varje tillstymmelse av lyckosam historia - försöker få oss att känna oss så nära och lika den gravida som möjligt. Bara för att det en dag skall vara vår tur.

Det finns för många av oss. Oss som står i den gudsförgätna "nästa gång är det min tur att se ett plus på stickan-kön" - var och en av oss kan inte stå först i den kön, många av oss kommer till och med att tröttna på att vänta att ödets snälla hand skall smeka oss över kinden.

Jag har försökt känna på dethär i några dagar. Att jag är en av dem som aldrig kommer att se ett plus på stickan. Att jag är den som inte kommer att bära mitt barn under mitt bröst. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om den tanken ännu.